Lagstifta bort folk som skyller på jantelagen, please
October 31st, 2010
Via Viktor Barth-Kron hittade jag det här tokroliga. Man vill lagstifta bort jantelagen, tjoho!
Det är en massa snack om diskriminering och mänskliga rättigheter. Läs det hela här om ni orkar. Det är sköj, men långt.
Frågan är då, hur bedömer man vad som är en produkt av jantelagen eller inte? De jag hör skrika “JANTELAG” är oftast inte idérika entreprenörer i småorter, direkt. Nej, typpersonen som jag ser skrika JANTELAG är en relativt ung kvinna, ofta rätt jobbig, skrikig och dum i huvudet som oftast skaffat sig någon form av kändisskap genom antingen bloggen, en dokusåpa eller många mingelbilder på typ Stureplan.se
De kanske skriver något exceptionellt dumt som folk tar illa vid sig av, de får kritik, och sedan skriker de ÅH JANTELAGEN FOLK HATAR KVINNOR SOM SYNS OCH HÖRS. Typexempel för detta skulle jag väl vilja påstå är Carolina Gynning, som exempelvis ville hävda att det var både jantelagssjukan och ett BROTT mot yttrandefriheten, nej jag skojar inte, ett brott mot yttrandefriheten att kritisera hennes smalpropaganda som gick ut på att man skulle svälta sig för att bli snygg. Det var ett brott mot yttrandefriheten att kritisera henne! Jag kommer fan aldrig att glömma det där.
Jag är liksom, i ärlighetens namn, väldigt sällan med om att några andra faktiskt skyller på jantelagen. Det är väl såklart att jantelagen existerar, men i ärlighetens namn så är det nog svårt att säga när det rör sig om jantelagen och när det rör sig om att man helt enkelt tycker att någon är en brölig, jobbig jävla idiot.
Kan vi inte lagstifta mot folk som alltid skyller på jantelagen istället?
Så kunde de istället skriva det vi alla, oftast, vet är det som rör sig i deras huvuden: SLUTA KRITISERA MIG, JAG BLIR SUR Å DET E TASKIGT! HORUNGAR. Fuck U!
Om folk bara skrek FUCK YOU lite oftare istället för att göra varenda grej till ett jävla samhällsproblem så skulle världen bli en så mycket bättre plats. Vi kanske, exempelvis, skulle ha tid att behandla faktiska problem.
Min skalle är sabbad av spelandet och jag fattar inte riktigt hur man gör andra saker för närvarande. Ni vet, såna där saker som att kolla på film, skriva, rita eller vara social.
JAG HAR GLÖMT BORT DET! JAG INTE VETA NÅGOT LÄNGRE!
Hej. Flera års bortarbetande av nörderiet, så kom Starcraft 2, och jag är tillbaks igen.
Jag har bara spelat Starcraft 2 på riktigt de senaste dagarna. Så jag är en noob. En riktig. Jag spelar bra, av någon anledning, i 3 vs 3 (där gillar till och med folk som spelar guld mig!) men i alla andra ligor spelar jag i brons – Och illa. Som en noob gör, liksom.
Men eftersom att folk märker att man är nybörjade så vill ju folk ge mig tips. Det är skitbra, tycker jag. Enda problemet är att alla ger mig HELT OLIKA TIPS. Så jag blir förvirrad. Jag vet inte vad jag ska göra längre. Mitt spelande är en enda gröt av olika personers helt olika råd.
Vilket innebär att jag nu faktiskt spelar sämre än när jag började.
Jag spelar Zerg. Givetvis. Jag vill inte spela människor och Protoss är bara så, jag vet inte, givet liksom. Så det blir Zerg. I början expanderade jag tidigt och byggde mycket drones. Men då blev jag dödad. Alla sa: Bygg en spawning pool vid 9! Jag bara okej. Då gör jag det. Men då sabbades min ekonomi. Alla sa: Expanda inte så tidigt! Så jag gjorde inte det, och det sabbade min ekonomi. Jag brukade uppgradera mycket och satsa på roaches och hydras. Men det var DUMT, tydligen, för hydras var bara bra för försvar, man ska bygga MUTALISKER.
Så nu bygger jag en spawning pool tidigt, expandar inte lika tidigt och bygger mutalisker.
Men då får jag höra att jag inte ska göra det. Jag ska vänta med spawning pool. Expandera tidigt. Uppgradera.
Så vad jag gör nu är ett enda kuckelimuck av allting och i ärlighetens namn så är det inte så bra.
Jag behöver en Starcraft 2-lobotomi så att jag bara kan börja om på nytt. Med ett fint, nytt, rent sinne. En vecka och det är så grötigt att jag inte håller det samman längre. Vad har hänt? Såna här spel har alltid varit min styrka. Jag har ALLTID varit bra på den här typen av spel.
Men äh. Vafan. Jag har spelat en vecka. Jag kanske inte ska känna någon ångest för att jag suger. Det hör väl, trots allt, till.
Jag brukar bli lite impad varje gång en bloggare håller en träff för sina läsare, fest, TV-party eller vadsomhelst. För det första är det ju såklart väldigt roligt, men för det andra så är det dessutom rätt modigt.
Jag är feg. Jag har aldrig vågat träffa en enda bloggläsare i mitt liv. Eller jo, en gång, när en tjej mailade mig om en bok hon behövde i sina studier. Den var slutsåld, jag hade ett ex, hon fick låna den av mig. Om ni undrar så frågade hon inte om hon fick låna den utan om hon fick köpa den, såklart, men jag kände att en studiebudget behöver man ju knappast tänja på ytterligare om det knappast innebär en egen förlust.
Men det är enda gången. Jag har ju träffat flera bloggläsare av ett rent sammanträffande. På stan, på krogen, på fest. Jag blir alltid väldigt glad över det hela, jättesmickrad, och glad över att folk tar sig energi att förmedla ett positivt budskap rakt till mitt ansikte – Det är ett gott drag som jag uppskattar.
Men jag hatar mig själv när det händer. Jag kan inte komma ifrån det. Det är löjligt, men det har inte förändrats det minsta sedan första gången det hände, och då har det hänt i princip VARJE gång, många gånger fler än en gång, per utekväll i fyra års tid.
Så, varför hatar jag mig själv när det händer? Det finns tre anledningar.
1. Jag är, såklart, rädd att jag inte ska leva upp till förväntningar. Vilket gör mig lite ansträngd.
2. Jag känner mig, för det andra, som en egoist. Här står jag framför en människa som kan så mycket om mig, gillar mig, och tar sig tid och energi att göra mig glad och uppskatta mig – Och jag vet oftast INGENTING om personen i fråga. Jag känner mig som en självcentrerad egoist och jag blir smärtsamt påmind om hur ofta bloggande, i den formen jag håller på, är så mycket av en envägskommunikation. Och jag skäms. Väldigt mycket. Jag känner mig som en självupptagen tönt.
3. Jag är alltid livrädd för att upplevas som nonchalant. Att det ska verka att jag bara är intresserad av komplimangerna, men ointresserad av personen i fråga som levererar komplimangerna. Jag brukar ställa frågor, men INGEN STANNAR. Folk går. Jag får knappt reda på folk nämn, än mer sällan hur gamla de är, vad de gör, vilka de ÄR. Ingen stannar kvar för att berätta detta. För att folk är blyga, såklart. Men jag står alltid kvar där och känner mig som världens mest dryga och nonchalanta människa för att jag inte lyckats dra ut ett uns av vem den här personen är, samtidigt som jag fått höra så mycket om vem jag är: Och med positiva ordalag. Det gör mig förvirrad.
Jag vet såklart inte om det här är en skräck som är kutym hos bloggare. I ärlighetens namn skulle jag nog inte tro det, om jag får vara fördomsfull. Det förstnämnda problemet är säkerligen vanligt, det sistnämnda förekommer nog ibland. Men likt förbannat är det klart att det både är kittlande spännade, roligt men samtidigt läskigt att hålla de här bloggträffarna.
Men jag skulle aldrig våga.
Jag kan sitta i direktsänd TV och föra debatt. Jag kan föreläsa inför hundratals människor. Jag kan gå ut själv och binda vänskap och kontakter med främlingar. Jag är en nätverkande litet monster. Men att träffa någon som gillar mig, utan att jag egentligen riktigt vet varför, för att jag inte vem vilka de är… det kan jag inte riktigt hantera. Jag blir ett stelt leende och måste bete mig som en själlös, platt yta. Jag brukar driva med mig själv, om jag får tillfälle, säga inte alltför smickrande saker om mig själv. ALLT för att reducera känslan av egoism och allt annat som fyller mig i det här ögonblicket.
Och jag misstänker, någonstans, att det kanske inte riktigt är därför folk gillar mig. Så i samma veva måste jag givetvis förstöra själva skälet till gillandet.
Äh. Jag vet inte. Tråkigt är det, i alla fall. Och rätt löjligt.
Jag har, inte sedan jag var 12, någonsin haft särskilt stora problem med finnar. Jag har mina perioder där jag får dem, som alla andra, men i regel är jag befriad från sånt tjafs. Något jag självklart är mycket glad över.
Men kvisslor får jag. Och regelbundet. För närvarande har jag tre stycken. Två stycken på kinden under mitt högra öra. De är båda mycket små och jag tror inte att någon ser dem. Tacka min bleka hy för det. En av dem kommer snart gå att få bort, och jag har börjat grunda för det genom att pilla försiktigt, försiktigt längs kanterna. Så att den ska bli lite störd, men ändå inte sårig. Det ska jag göra några dagar på raken och om kanske fyra-fem dagar kommer den vara enkel att få bort. Den andra är så pass obetydlig att jag ifrågasätter om det någonsin kommer bli något av den. Men man får se. Jag vakar.
Den tredje, däremot, kommer jag ALDRIG få väck. Den har varit mogen för det länge. Det skulle inte vara det minsta lilla problem att nåla den jäveln och plocka bort klumpen. Inte det minsta! Om det inte vore för det jävla stället den sitter på!
HÄR.
Hur fan får jag bort den? Jag kan inte sätta en nål sådär nära ögongloben! Jag har hellre en kvissla eller riskerar att bli blind genom ett nervöst ryck eller en plötslig nysning. Och jag är INTE stadig på handen. Bara när jag ritar. Annars är jag darrig och ostadig. Jag kommer aldrig få bort den!
Jag stirrar på den, varje dag, och jag hatar den.
Enda sedan jag fick den har jag blåstirrat på andras ögon och konstaterat att det inte alls är ovanligt med kvisslor på just det stället, eller för all del, på ögonlocket. Något jag aldrig tänkt på tidigare. Så det finns väl en viss tröst i det.
Men det spelar ingen roll. Jag önskar dess död. Jag hatar den. Jag försöker pilla, men inte kan jag pilla sönder den, och riskera att få en infektion där.
Jag får vänta. Vänta. Stirra. Vänta.
De kan ju, om man har tur, äta upp sig själva. IMPLODERA! Jävla kvissla. Dö!
Jaha. Så trevligt. Kan vi inte öppna ett nytt Colosseum också? Jag menar, slänga ut de dömda inför lejonen så kan alla på läktarna och hemma i TV-soffan jubla när den dömda brottslingen slits itu levande.
Förlåt. Men det räcker väl att några journalister är där. Om man som journalist absolut vill se det i TV för att det ska vara “avslöjande” och tjosan hejsan så kanske det mer har att göra att man helt enkelt inte är tillräkligt intresserad för att faktiskt vara med på rättegångar genom fysisk närvaro.
Lathet och brist på engagemang är knappast ett skäl till att rucka på Sveriges rättsäkerhet och hänga ut människor på det viset. Jag tycker att hela förslaget inte är annat än svinigt. Riktigt svinigt. Vill ni veta. GÅ DIT DÅ. Hur svårt ska det vara? Nej, alla journalister får inte plats på varje rättegång, men jag misstänker liksom att det hela inte är så fullsmockat. Förutom i vissa fall, men gud.
Men vad roligt. Livesändning från direktsändningar. Så kan folk sitta och kommentera det löpande. Inte bara i bloggarna och på Flashback, nej, låt oss göra det riktigt ÖPPET och INTERAKTIVT så kan tittarna sitta och kommentera programmet under dess gång och kanske chatta lite med den åklagede eller offret. Säga lite peppande saker som: “Fula hora dödö” eller “Fyfan vad synd att vi inte har dödsstraff i Sverige.”
Nej. Det där får inte gå igenom. Det är inget annat än fruktansvärt.
Och NÄHÄ? Det kommer att bli svårare att få vittnen till rättegångarna? You don’t say? Ni tror inte att anmälningarna kanske går ner också? Ni tror kanske inte att folk inte alltid vill vara i TV sådär? Ni tror kanske inte att folk kommer känna sig jäkligt utsatta? Det här förslaget är så vidrigt, äckligt, avskyvärt och fruktansvärt att jag inte ens kan sätta ord på hur förbannad jag är på att människor ens överväger att det hela skulle vara en god idé eller det minsta lilla okej. Hur motiverar man det här? För alla argument jag sett för det går basically ut på att fler journalister vill se hur rättsväsendet ter sig live.
Viktor Barth-Kron har kommenterat vad han anser skulle kunna bli bättre med Aftonbladets StoraBloggpriset. Jag fick samma mail, men har lite andra synpunkter än min kära vän Viktor.
Problemet med Stora Bloggpriset är tre.
1. Det är en jury som bestämmer de nominerade.
2. Juryn väljer ut sina kompisar.
3. Eftersom juryn hatar exempelvis mode så blir det väldigt märkligt när modebloggar ska nomineras.
Detta leder till att bloggarna som nomineras är fruktansvärt okvalitativa inom områden som den här kretsen inte hör till. Det innebär också att man gärna väljer folk med små bloggar. Tittar man på hur många det var som faktiskt röstade förra året till Stora Bloggpriset så får man nog se det som en trafikmässig flopp.
Bryr man sig inte om trafiken så är det ju däremot ingen fara. Men juryn bör förslagsvis bestå av färre människor, samt människor som inte kommer välja bort vissa människor bara “för att” och välja sina kompisars bloggar som passar deras, oftast, väldigt restriktiva smak.
Jag nominerades första året. I kategorin MODEBLOGG. Det var rakt av väldigt konstigt, och när jag kollade runt och frågade folk (då jag faktiskt råkar vara bekant med de flesta i juryn) så var det rätt och slätt för att folk hatade modebloggar men min blogg gillade de och jag hade ju DAGENS OUTFIT då och då. Jaha. Det var ju inte så bra. Så borde det inte gå till. De nominerade borde förslagsvis vara kvalitativa modebloggar, inte en person man anser är helt okej, och som dessutom råkar ha kläder på sig när de tar sina egobilder.
Andra året blev jag nominerad i kategorin Vardagsbetraktelser. Mycket bättre. Men samma här: Jag kände nästan alla som nominerade. Det är tråkigt när det blir såhär.
Jag har nominerat båda år jag med. Inom vissa kategorier har jag bara valt någon jag i alla fall känner till, för att jag i ärlighetens namn helt enkelt inte är intresserad av alla områden. Jag är totalt okunnig inom vissa, och det blev ofta en chansning. Det är ju inte så bra. Det säger sig själv att det hela blir lite fjantigt. Nästan alla i juryn, så vitt jag vet, hade samma problem.
Om Stora Bloggpriset ska bli bättre så borde juryn se helt annorlunda ut. Nomineringarna inom kategorin modeblogg bör representeras av folk som faktiskt jobbar med mode. Samma sak med resten av kategorierna. Priset blir mer prestigefullt, mer intressant och man skulle få en högre kvalitet. Då är ju såklart problemet: Men tänk om vi inte hittar folk som jobbar inom olika yrkeskategorier som läser bloggar?
Om så är fallet så kan man ifrågasätta om “bloggfenomenet” faktiskt är tillräkligt stort för att bevärdiga med ett pris.
Men jag tycker inte att saker som Twitter och sånt ska tas i beaktning. Då kan man väl bara göra om det till ett pris om “sociala medier” i stort och då blir jurykretsen, om möjligt, ännu mindre. Samt även publiken.
Förlåt, förresten, om jag låter sur och bitter. Jag är väldigt glad över att ha varit nominerad båda år och uppskattar alla som nominerat mig oavsett till vilken kategori. Men, det där är min egoism som talar. Ska jag utgå från en perspektiv som gynnar priset i stort så blir ju föregående års exempel inte så bra.
Ni gillade Nintendogodiset. Vad trevligt. Det tjänade jag 80 spänn på!
Sick. Vad många som måste köpt godis. Jag fattade väl att den där grejen skulle falla er i smaken.
Annonser jag vill ha nu:
Tecknad bögporr.
Små gulliga hattar.
Könshårsfärg.
Lustiga underkläder med roliga tryck.
Kisstratt (Så att man kan pissa stående som tjej)
PSYKOFARMAKA.
Glutenfria tårtor.
Vodoodocka i form av antifeminist. Som skriker när man nålar den.
Det skulle vara populärt hos mina läsare. Jag skulle bli miljonär. Det här ska vi fixa.
Äntligen finns produkten i lager igen som fick mig att bestämma mig att det är helt etiskt okej att ha annonser på bloggen. NINTENDOGODIS. Så himla fint. Kuberna och stjärnorna har kommit i lager, och stjärnorna ska jag köpa. Så ska jag tapetsera hela bloggen med fin Nintendoreklam vars banners jag gjort själv för det får ja, hurra!
Lite svårt kanske att ha det som nästan enda annonsering. Men äsch. Det får det vara värt. For now.
Ja just det. HÄR HAR NI EN LÄNK TILL PRODUKTEN. 39 spänn, yay!
Eller om ni anser att det är oetiskt att länka en produkt som man gör reklam för vilket är en åsikt jag helt och hållet har respekt för så får ni även den här länken som ger mig noll royalty, yay! Annonser ska liksom vara markerade, I think. Välj själva.
Ibland tycker jag att jag får ta del av för lite av era tankar. Jag kan skriva något, och då får jag gensvar, men om jag inte tar upp något så är det relativt få av er som tar upp egna saker i kommentarsfältet. Fullt förståeligt, det, men ibland kan jag sitta här och tycka att det är synd.
Så jag undrar, kan ni inte berätta lite?
Vad driver er, vad är det som förargar er i världen och det svenska samhället idag? Vad är det som ni vill se en förändring inom, vad är det ni anser hemskt? Vilka saker tycker ni är sjuka att de får fortgå på samma vis år efter år?
Jag skriver ju så mycket om det jag tänker på.
Jag vill att ni skriver lite nu. Så lär jag känna er på ett helt nytt sätt. Och vi lär alla känna varandra på ett helt nytt sätt.
Jag hoppas att Facebookdöden är på väg snart. Facebook är ett oetiskt företag som stämmer till höger och vänster, utnyttjar folks material och missbrukar sin makt något enormt.
Bland deras annonser finns det ingen typ av kontroll överhuvudtaget, och det är inte sällan man ser unga tjejers ansikten, ibland vågade bilder, missbrukas som reklam av olika företag som inriktar sig på dating, pornografi, sexleksaker eller för all del faketävlingar som går ut på att folk ska fylla i information om sig själva och ge ut sina adresser. Det här bryr sig inte Facebook om trots klagomål.
Facebook har mycket makt idag, men de tar inget som helst ansvar för den. De följer inte lagar och regler. De bryr sig inte om användare eller andra människor utnyttjas. De skiter fullkomligt i om det är en femtonåring som står som en reklam för porrleksaker.
Samtidigt vill de hävda en rumsren agenda. Samtidigt har de censurerat bilder på nakna skyltdockor, en teckning på en barbröstad frihetsgudinna, ett antal grupper och communities inriktade på att diskutera kvinnlig sexualitet och hjälpa kvinnor som har problem med något som rör sex eller intimhygien. Så fort det är barbröstat eller ordet vagina nämns så är det ondska. Är det en ung tjej däremot som inte valt att vara en reklampelare för vilket företag som än snott hennes bilder för annonsanvändingen så är det helt okej att hon känner sig kränkt, får äckliga elaka mail och blir mobbad i skolan. Det bryr sig inte Facebook om. Den kristna högern är stor, men en liten skitunge på femton bast kan väl gärna få skära upp handlederna och dö i ångest. Varför skulle de bry sig?
Jag har tidigare undrat varför inte stora företag sätter en större press på Facebook. IKEA och H&M är bara två av många företags vars logotyper och namn utnyttjas i exakt samma syfte. Väldigt ofta ser man reklamannonser med antingen IKEA eller H&Ms logotyp. Det står att man kan vinna presentkort hos dem, och vad man ska göra är att fylla i sina personuppgifter och olika intresseområden så att dessa företag kan sälja av adresserna till olika företag för att skicka ut SPAM och REKLAM. Jag har skrivit om det här förut och har ingen som helst förståelse varför inget stort företag sätter press på dem.
Om mitt företagsnamn, det jag står för, skulle missbrukas i syfte att spamma folk så skulle jag säga till.
Men nu har jag ju enbart råkat ut för fotostölder och trakasserier via Facebook – Något som Facebook aldrig brytt sig om. De säger sig ha regler, men de följer dem inte. För dyrt, kanske, att administrera allt som pågår. Samtidigt så är det här något som andra företag gör, men som Facebook skiter i därför att de vet att alla dessa femtonåringar (eller för all del tjugofyraåringar, som jag) inte har råd att göra något åt det. Vi kan inte. Vi kan skriva om det – något som jag vill och hoppas att folk gör. Om tillräkligt många sätter press så kanske det skulle göra en förändring, men i dagsläget så hukar de flesta och skäms när de blir utsatta för något. Det är inte bra.
Nu har Facebook tagit ytterligare ett steg i sitt oetiska, maktmissbrukande beteende. De försöker copyrighta ordet FACE och BOOK. Tidigare stämde de ett företag som höll på att skapas som var ett socialt hjälpmedel för lärare. TeachBook, hette det. Facebook satte ner foten och sa att de inte fick ha “BOOK” i deras namn, för “BOOK” tillhör inga andra än FACEBOOK. Ett hjälpmedel för lärare? Hur mycket tror ni att de kunde stå emot Facebooks budget? Hejdå.
Senast försöker Facebook stämma en community där porr och sexuella kontakter vid namn FACEPORN. Där är det “FACE” som är det stora problemet, för “FACE” tillhör tydligen FACEBOOK.
Hur långt kan man låta Facebook gå? De tar inte ansvar för sina annonser. De tar inte ansvar för sina användare. De bara håvar in pengar och lägger det i sina egna fickor. De sprider ut sina tentakler och blir allt större och större för var dag som går. De håvar in pengar från företag som bygger APPAR så att vi alla spammas av reklam. Facebook tjänar miljarder på oss – Men de skiter i oss. Facebook tjänar så ohyggligt mycket pengar på den marknadsföringskanal de har men spenderar inte ett öre på att hålla kvar oss.
Så varför ska vi vara kvar? Varför är vi kvar? Trots att Facebook inte sköter sig?
För att alla finns där. Med för och efternamn. Ja, och det är ju lätt att bjuda in till kalas med Facebook också.
Är det verkligen nog? Behöver vi verkligen Facebook för det här? Jag vill se en Facebookdödare. Jag vill inte ha något med Facebook att göra. Facebook kan utnyttja mina och dina uppgifter hur de vill. De kan utnyttja varenda foto du laddat upp, varenda sak du skrivit, i sin marknadsföring. Och inte bara det, de låter sina utomstående annonsörer göra det med. Det spelar ingen roll. Du kanske har en bild på dig i ditt galleri i en baddräkt på stranden – HOPPSAN! Där kanske du blev reklampelare för en site som heter BEACH BABES där man kan kolla på en massa heta, blöta och svettiga BEACH BABES.
Och vet du? Du kan inte göra något åt det. Det kan inte din dotter eller din son heller. Eller din kompis. Ingen kan göra något åt det.
Vill du se din dotter i en dildoreklam? Eller som en reklampelare för ett spamföretag? Nej, det tror jag inte. Det gör inte jag heller.
Jag fick Starcraft 2 av min kille häromdagen i present. Fint! Snällt. Och nu lär jag inte förpesta hans dator med att låna för att spela då och då. Alla är glada!
Men jag har, tyvärr, fått det svar på vitt hur dålig jag är.
Jag stängde av practice leage för jag tänkte att jag har ju spelat några matcher förut. Jag har ju lite koll. Och den var tråkig och gick långsamt, dessutom. Så jag hoppade rakt in i det riktiga spelet mot andra och fick snart veta vilken placering jag har på den europeiska servern.
Jag är på den sämsta platsen inom den sämsta nivån.
Alltså. Inte en av de sämsta.
DEN SÄMSTA.
I HELA EUROPA.
NÅGON MÅSTE JU VARA PÅ BOTTEN. AND THAT IS MEEE.
Nåväl. Jag visste ju att jag aldrig skulle bli bäst. Då kan jag väl skryta med att jag är den absolut sämsta Starcraft 2-spelaren i hela Europa. HURRA! Vem vill ha min autograf?
Jag har inte haft en fast heltidsanställning nu på 3-4 år. Det har varit alldeles finemang. Jag har inte velat ha det på något annat vis.
Men jag har börjat tvivla och tänkt att det kanske skulle vara bra ändå. Vuxna rutiner och allt det där. Jag har börjat trivas med att ha regelbundna jobb och regelbundna rutiner, helt annorlunda från bara något år tillbaks när jag faktiskt ville hålla på med en miljard saker.
Men jag har ändrat mig nu. Istället för att göra fem miljarder saker samtidigt så känner jag ett behov av att kunna fokusera. Att göra många saker är förvisso roligt, och även om du grejar det, så blir det inte lika bra som om du verkligen blir hängiven något. Inga konstigheter där, direkt.
Men jag vet inte om jag törs. Jag är så himla feg. Hela grejen med HELTIDSANSTÄLLNING på ett år eller mer sänder rysningar, och inte av den trevliga sorten, ner i min kropp. Jag känner mig trängd så fort jag ens överväger att vara fast på en plats 9-6 varje dag i ett års period.
Men jag vill det samtidigt också.
En sak jag upptäckt, nämligen, är att det är helt omöjligt att jobba som jag gör och ha ett förhållande och ett fungerande socialt liv. Sätter jag jobbar kräver att jag arbetar varje dag i veckan, utan semester, från tidig morgon till sen natt. Jag har aldrig tyckt att det här är jobbigt. Jag tror inte att jag kan jobba för mycket. Vi har alla olika styrkor och svagheter, och att gå in i väggen eller bli stressad av ett jobb är helt enkelt inget som jag ens kan inbilla mig. Jag kan rubbas av andra saker, men inte det.
Så jag har aldrig ens övervägt att ändra på på det här. Tills jag träffade min kille, Simon. Jag vill vara med honom. Så otroligt mycket. Hela tiden. När han hör av sig 8 på kvällen och vill äta mat så känner jag inte att han stör mig i mitt jobb. Jag känner att jag vill vara där. Med honom. Tillsammans.
Det är första gången jag tänker så i hela mitt liv. I alla mina andra relationer har det varit omöjligt att hantera det här. Relationen har blivit ett ständigt ångestmoment som förstör i mitt jobb och tar fokus från mitt jobb. Jag har börjat må sämre och sämre, blivit deppig, frustrerad och tillslut ursinnig på relationen. Jag har blivit omöjlig, mått ofantligt dåligt och blivit fruktansvärt deprimerad. Det här hände bland annat i den senaste relationen som varit offentlig här i bloggen, och det var varför det hela tog slut. Jag trodde, efter den gången, att jag aldrig skulle förändras. Jag levde för mitt arbete, mina prestationer, att få ut material och kunna ta i det.
Det är fortfarande ohyggligt viktigt för mig och jag kommer alltid att jobba mycket. Men numer har jag även något annat jag värderar. Jag värderar kärleken och vad kärleken ger mig.
Jag har bundit mig, och nu kommer nästa steg som jag måste ta: Binda mig vid ett jobb. Det har jag inte varit sedan jag var tjugo. Men kanske är det dags att sluta leka runt och lära sig att fokusera igen. Jag mår bra, väldigt väldigt bra, och för första gången på mycket länge så känner jag att jag kan vara stabil och vuxen på riktigt. Jag drömmer inte om att ha en miljard projekt samtidigt längre. Har jag många projekt i tankarna? Ja, det har jag. Jag vill utföra dem allihop. Men inte på samma gång. Det behöver inte gå snabbt. Det kan få ta sin tid. En sak åt gången. En efter en.
Jag har försökt lära känna den här nygamla sidan av mig igen och det känns både bra och läskigt på samma gång. Vi får se hur det går.
Ni vill att jag ska ha ett radioprogram. Det är fint av er. Jag har gjort mitt eget nu. Det heter VÄRLDENS BÄSTA WEBBRADIOPROGRAM och där diskuterar vi viktiga händelser i samhället. Idag diskuterar vi den mystiska vita massan som föll från luften i förra veckan och hur löven mystiskt började falla från träden. Vad beror det här på? Professor Ein Swein Kartoffel har analyserat problemet och kommer med svar på era frågor.
Jag hatar att inte ha internet hemma. Det fungerar ju inte alls. Eller, det fungerade fine innan jag och min kille blev kära och allt det där. Men inte nu! Nu måste jag ju, typ, käka middag och gulla och så. Och då kan jag inte kvällsjobba. Vilket gör mig smått galen. För vi äter middag och gullar och jag varken vill eller kan undvika det där. Förut brukade jag äta micrad slemmiddag på kontoret eller vänta tills att käka det stora målet till strax innan läggdags och satt kvar på mitt kontor tills ett på natten.
Pepps är en mycket, mycket krigisk liten valp. Lägg något på marken som inte ska ligga på marken, titta bort en sekund, och det är fullkomligt lemlästat. Om nte annat bra för att lära sig att inte lägga saker på marken.
Jag ville testa och se om det här alltid gällde. Jag gjorde en liten grej, perfekt för lemlästning sådär i allmänhet, och kollade om hans krigiska impulser gällde ÄVEN när han sov som en stock. Se hur det gick!
PS. Är man känslig och en aktiv motståndare mot aktiv dödshjälp så rekommenderar jag att man inte ser klippet.
Vilken BH-typ är du? Testa dig här!
34 skäl att inte bevara Slussen.
