Jag vill skapa siten – Everyoneintheworldnude.com

December 4th, 2010

Ni har kanske hört om nakenbilden som spridits av Kissie? Hon säger i alla fall att den är fejk men tackar för besökrekordet på 200.000 unika (på en dag då) och framförallt FLASHBACK.

Jättemånga sitter just nu och skriver om att hon måste må dåligt av det. Varför då? Hon verkar ju må alldeles finemang av det!

Kanske inte skulle vara så fel, ändå. Jag menar. Naket som naket.

Tänk om alla i hela världen läkte nakenbilder på sig själva. Det skulle vara lite fint, tycker jag. Då skulle ingen behöva må dåligt över det, ge sken över att må dåligt över det (för att vara en proper kvinna som blir propert skuldmedveten om det etc), ingen skulle kunna bli hånad för det, mobbad för det. INGEN.

Det skulle jag vilja skapa. En site med ALLA i hela världen helt nakna. Det vore så fint, på något vis. Avskaffa all skam kring nakenhet. Ut med allt. Bara lev och var glad och var lite naken. Ingen kan säga ett piss om det!

Jag undrar hur mycket böter och hur många års fängelsestraff man skulle få av att ha sexuellt kränkt hela världen och utsätta dem för kränkning och förtal som brottsrubben skulle bli. Men man får väl tänka att det i det läget är rätt gött att man bor i Sverige som har straffrabbat. Ingen fara med fler brott, begå tio, betala för två! Hurra!

Vet du vad du stödjer nu, Pär Ström?

December 3rd, 2010

Idag har Pär Ström skrivit ett inlägg där han bland annat säger att det är bra att jag varit tvungen att skriva ett inlägg mot alla de antifeminister som kommer hit och trakasserar mig. På riktigt. Det är så smaklöst att jag smäller av.

“Det är ett gott tecken att hon anser sig nödgad att skriva ett sådant. Det tyder på att feminister börjar känna av ett visst motstånd. Tack för tipset, Edvard den första.”

Är det ett gott tecken att antifeminister trakasserar feminister? Och att feminister måste säga nej? Där ser man.

De flesta av de riktigt obehagliga typerna som kommer till min blogg och säger att jag borde våldtas, knullas i analen, att jag är ett skräp som borde dö och att jag är en äcklig manshaterska som bara är bitter på grund av bristen på kuk jag tydligen lider av kommer från Pär Ströms blogg.

Jag har aldrig lastat honom för detta. Han kan inte rå för vad hans läsare skriver, även om jag tycker att han kanske borde oroas av den mängd våldsälskare som tydligen ser upp till honom. Jag har aldrig kunnat lasta honom för detta. Jag har varit med om att folk som läser min blogg har sagt osmakliga saker till andra. Situationen med Dennis M var väl den tydligaste. Efter att han skrivit sina inlägg om att han ansåg att jag var snyggare när jag hade anorexi så var det några tjejer som följde min blogg, som ville försvara mig, som skrev i sina bloggar att Dennis M borde bli uppspöad och dylikt.

Jag hade ingenting med det att göra, och jag anser att det var hemskt. Alla inlägg eller kommentarer jag hittade som var av detta slag sa jag emot. Jag in i deras bloggar och jag skrev att oavsett hur illa man tycker om någon så får man aldrig skriva vissa saker. Man får aldrig ta till hot eller våld. Jag skrev klart och tydligt att jag inte ville ha något med dem att göra, och att jag inte uppskattade att människor hotar andra.

Pär Ström har aldrig gjort detta. Han är inte ensam om detta. De flesta gör faktiskt ingenting åt när deras egna läsare hotar en annan människa. Jag tycker att det är synd, men vi kan inte lasta Pär Ström personligen för att han inte säger åt sina läsare att inte göra såhär när det händer. Eftersom de flesta inte gör någonting åt det.

Att hylla att det finns ett behov att säga ifrån är däremot en helt annan sak. Att ställa sig bakom de trakasserier och säga att det är gott tecken att jag behöver skriva ett inlägg där jag ber folk sluta upp med det är en helt annan sak.

Det är vidrigt. Pär Ström. Det kan vara så att du inte var medveten om vad dina läsare gör. Du kanske bara inte tänkte efter. Som du ofta inte gör. Jag och flera andra har vid ett flertal tillfällen skickat dig rättningar när du haft korta artiklar på ett par hundra tecken som källor när du inte idats läsa den riktiga källan. Vid ett flertal tillfällen har folk uppmärksammat att du bortser från fakta i många lägen och bara lyfter de du känner för. Vid ett flertal tillfällen har din bok kritiserats och saker som hur bristfällig din granskning av försäkringar är har kritiserats friskt. Det här är bara några få exempel. Du bemöter aldrig den kritiken. Du rättar aldrig ett fel. Du svarar inte. Du är tyst. Du undviker det. Du flyr. Du tar aldrig en konfrontation, och inte heller ändrar du det här beteendet.

Det har bara varit pinsamt tidigare. Folk har skrattat åt dig tidigare för det, i debattkrönikor, i bloggar, i tidningar. Något som du ibland har uppmärksammat.

Men den här gången var du så dålig på det att du i din lättja sätter dig och hyllar att jag behöver säga ifrån när hot och trakasserier kommer min väg från antifeminister, varav flera är dina egna läsare.

Det kanske är dags att skärpa till sig lite? Bli lite mer uppmärksam, kanske?

Såhär är mitt bajs enligt BRISTOL STOOL CHART

December 2nd, 2010

Igår diskuterade Emmy och jag hur många ord det finns för att beskriva olika typer av avföring på svenska. Idag skickade hon mig den här länken och berätta om THE BRISTOL STOOL CHART som har gett olika typer av bajs olika nummer för att lättare kunna identifiera avföringstyp.

Vilken nu innebär att jag äntligen har ett verktyg att förklara EXAKT hur mina magproblem ser ut som så många av er frågat om som jag aldrig kunnat beskriva i detalj. Hurra! Och fortsättningsvis ska jag skicka länken till det här inlägget till alla företag som hör av sig till mig och vill sponsra mig med sina fiberprodukter mot förstoppning, så blir det enklare än någonsin att förklara att det inte är såna problem jag har.

Låt mig då beskriva en vanlig förmiddag för mig. Oftast blir det fem stycken bajsrundor på toaletten. Varje dag.

Och för er som inte vill veta det här. Kom igen. Gör er och mig en tjänst på en gång genom att ignorera det här inlägget. Min avsikt är varken att äckla, chockera eller verka avslappnat “skön” i bajssnack. Det här är ett inlägg som helt och hållet skrivs för de av mina läsare som har magproblem och vill diskutera det hela och som vill kunna känna sig avslappnade. Det kan vi faktiskt unna dem, och ingen måste läsa om bajs om de inte vill – Ni fick er varning! Så efterhands gnäll kommer bara bemötas med hån och skratt, ffs!

1. Först har vi TYP 1. Det är bara litet, men som en propp liksom. Svart och stinker fan i helvetet. Inte sällan med blooooood buuaaah och ibland kommer det ut vitt slem. Det betyder att min tarm har blivit inflammerad. Då blir jag olycklig.

2. Men sedan är det mer party med mjukare bajs av TYP 2.

3. Sedan blir det mer uppdelat, enligt TYP 3. Lite hårdare igen, men fortfarande mjukt.

4. Sedan blir det IBLAND, men inte ALLTID (annars fortsätter det bara med TYP 2,3 eller 7) långa smala enligt TYP 4. Men de är alltid platta. Som en större bandmask i bajs. Kan det där vara den äckligaste meningen jag någonsin skrivit? Quite possibly. Det här bajset är ibland blandat med vitt och grönt, men rätt sällan.

5. Sedan är det bara TYP 7 som gäller. Det kan egentligen fortsätta hela dagen ibland. Inte så farligt. Som att skita kaffesump eller vatten.

Så ser mina toalettrutiner ut, yay! Och det här är när magen fungerar bra och som den ska. Mitt problem är som sagt tidigare att en del av min tjocktarm inte fungerar. Det blev ett stort sår i den som blev väldigt inflammerat, och den delen av tjocktarmen kan man väl bäst beskriva som död. Detta innebär att jag inte har normala tarmrörelser. Jag måste gå på toa mycket så att såret inte spricker upp på nytt och blir ytterligare inflammerat, så därför lever jag numer i en situation av daglig förstoppningsdiarré. Något som är himmelriket jämfört med hur det såg ut för några år sedan.

Vanliga toabesök har jag haft hela 2-3 gånger i år. Förra året 2 gånger. Året dessförinnan ingen. Så äh, det går ju frammåt. Det här kanske man också blir av med en dag. Eller yeah right.

Men den här toalettfilmen är skojigare!

December 2nd, 2010

 

Egentligen ville jag översätta den här reklamfilmen. Samma märke har fyra olika, och den på de offentliga toaletterna är helt klart den sjukaste. Tyvärr hittade jag ingen utan engelsk textning så ni får titta på den här. Eh, nej, ungen säger WTF OMG osv men… Vad som händer är inte helt inkorrekt översatt, det är bara en väldigt energisk hjärna som har ordsatt det hela, hähä.

Sick. BAJSA HÄR BAJSA HÄR. Party yay. Sick!

De där Japanerna och deras bajs

December 1st, 2010

Igår satte jag mig ner och började fräscha upp mina kunskaper inom japanska på nytt. Jag läser det ju inte regelbundet numer och är väldigt, väldigt ringrostig. Men vadfan. Har man än gång lärt sig ett språk någorlunda så vore det synd och skam att låta kunskaperna tvina bort helt, så jag försöker regelbundet ge dem lite eld.

Något alldeles nytt jag lärde mig var japanskans exemplariska mängd med ord som betyder bajs. Visst, vi har också en del, men de betyder alla egentligen samma sak. Japanskan däremot har olika ord för olika sorters bajs. Först har vi grundordet, sedan har vi ordet för “bra” bajs, vi har ordet för svart illaluktande bajs och så vidare.

För att föda båda intresseområden så bestämde jag mig för att översätta den här reklamfilmen för hjälpmedel för barn som ska lära sig att gå på toa! HURRA! SÅ KUL!

Unchi är, i övrigt, ordet för bra bajs. UNCHIIIII!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Chester 5000 XYV av Jess Fink

December 1st, 2010

Kommer ni ihåg den här teckningen jag gjorde av den stiliga robotälskaren?  Nå, idag när jag letade runt efter lite fina nätserier så halkade jag över en serie som heter Chester 5000 XYV av Jess Fink. I rollerna har vi en forskare, en uttråkad hemmafru och en – tadah – Älskande robotbutler av samma form, down to the dick! Hur kul?

Serien är av erotisk natur, med fin romans. Serien innehåller ingen dialog men det behövs inte. Man förstår allt ändå. Hon är en helt otrolig berättare, denna Jess Fink, och jag rekommenderar serien varmt! Introbilden känns kanske inte jättespännande, och det tar några sidor att komma in i den, men den är verkligen bra när man vaggats in i känslan och tonen som är mycket speciell, och väldigt väldigt imponerande.

Och när ni går in, tryck på “First”. Den första panelen som kommer upp på framsidan är ett skämt. Hihohu.

Läs den!

Det är inte konstigt om man hatar journalisthögskolan

December 1st, 2010

Blondinbella fick följande kommentar i sin blogg häromdagen:

“Hej! Jag läste att du ska bli chefredaktör för en ny tidning. Hur är det möjligt när du inte läst ett enda poäng journalistik? Är det inte pinsamt att kalla sig olika titlar när du inte har en enda högskoleutbildning? Och lite nedvärderande mot oss “riktiga” journalister…”

Som svar gav hon bland annat att hon anser att journalisthögskolan är ett skämt, och att hon kommer söka efter människor som verkligen brinner för att skriva istället.

Det här har nu väckt en del uppståndelse. Det diskuterades rätt vilt bland mina kollegor på Twitter, bland annat. Men ärligt talat, jag tycker inte att det är så konstigt sagt av Blondinbella. Låt mig berätta varför.

Enda sedan jag började jobba inom skriven media har jag fått höra exakt samma sak som Blondinbella. Jag får inte kalla mig för journalist. Jag är pinsam som lägger mig an en sådan titel med tanke på min brist på utbildning. Jag är DÅLIG som inte gått en utbildning, och alla jobb jag fått måste bevisligen vara för att jag glidit in på någon slags silversked. Folk har velat hävda att jag fått mina jobb inom media via mina föräldrar, eller i och med att jag synts mycket på mingelbilder på Stureplan.se

Och det här får man ständigt och jämt höra som bloggare från folk som broderar ur värdet av sin egen utbildning. Att man blir anti, det är inte konstigt. Många, många av de hatkommentarer som kommer in i den här bloggen är under fejkade namn, med fejkade e-postadresser, från datorer anslutna till flera mediabolag. SVT, Sveriges Radio och Allers är ordentligt överrepresenterade, och ständigt och jämt är det samma ramsa om vilken blåst, ytlig människa jag är. Jag ska inte tro att jag är något. Jag ska inte tro att jag kan något. Jag ska inte tro att någon gillar det jag gör, för jag har ingen UTBILDNING, inte som de.

Det är inte bara jag som är med om det här. Min vän Viktor Barth-Kron saknar också journalistisk examen och har varit med om exakt samma sak. Om du inte har en utbildning på pappret så är det helt enkelt såhär folk behandlar dig. Jag vet inte varför man får så mycket skit, men det är klart man undrar och kommer få egna teorier.

Det ÄR lätt att bli bitter gentemot den svenska journalisthögskolan, om vi ska säga så, när man ständigt och jämt får hatkommentarer från människor med en examen från JMK. Jag är inte det, eftersom att ännu fler av mina vänner och kollegor som gått JMK är trevliga, snälla och aldrig ens skulle kunna tänka sig att uttala sig dylikt. Men om man inte har den kontakten med andra journalister som man vet har en examen så är det inte direkt svårt att få intrycket av att alla som kommer från utbildningarna är svin. Det är ju det ENDA man hör av dem. Det är DE som är övervägande i sina kränkande kommentarer. I mitt fall, och i många andras fall.

Jag tycker inte att det är läge att ta åt sig så värst av uttalandet. Jag tror att de flesta kan förstå att det inte är så kul att i princip varje dag få höra att man är ett värdelöst litet avskräde som säkerligen bara knullat eller charmat sig in. Det är inte kul. Inte ett dugg.

För mig och Viktor är det ju enkelt att se att det bara rör sig om individer som råkar vara ena jäkla svin, som av någon anledning blir sjukt bittra på att andra människor har jobbat sig fram på andra vis. Men det är det inte för alla, det måste man ha förståelse för, och jag känner att ni måste få veta hur det faktiskt ligger till att föra ett arbetsliv utan en utbildning. Det är eviga kränkningar, hån och misstro.

Det är inte bara på internet, jag är med om att folk går fram på fester och berättar för mig vilket svin och pucko jag måste vara på grund av min brist på utbildning. Det finns journalister som skrivit så om mig i sina bloggar, det finns folk som försökt skriva tidningsartiklar om mig på samma ämne. Det finns folk som kräver av mig, rakt ut, att jag ska skämmas och ha komplex för min brist på skolgång. Jag har faktiskt inte det, men om jag inte säger det till folks ansikten när de begär det av mig, om jag inte svarar att jag bara haft TUR och att jag GIVETVIS lider av ett bildningskomplex så får jag oftast rätt mycket skit för det. Och det här gäller tyvärr ännu fler människor än de som skriver hatkommentarer till mig, det här gäller människor som jag träffar dagligen. Och jag vet inte varför de har ett behov av att veta att jag måste må dåligt över hela min existens, men tröttsamt är det.

Det är lätt att bli bitter.

Men jag antar att alla som blev upprörda av det uttalandet kan se på det på ett annat sätt om de faktiskt förstår vad det är som ligger till grund för det. Det är, kan jag tycka, ett under att inte fler outbildade journalister hyser ett brinnande hat för JMK.

Jag gör inte det. Jag tycker att utbildning är bra, jag tycker att så många som möjligt ska utbilda sig. Jag rekommenderar absolut inte min väg att gå, den är opraktisk och rätt hård och om du inte har en utbildning då har du alltid mer att bevisa i dig själv för att du inte har någon försäkring att visa på att du faktiskt kan vissa saker. Det är en hård väg att gå, och man måste alltid vara beredd på att på nästa anställningsintervju du går på så kan det urarta i att du sitter där och får glåpord på dig, blir utskälld och hånad för att du inte har en examen från JMK. Det har hänt mig, det här hänt många kollegor, det är så det ser ut att inte ha en utbildning. Jag kan inte rekommendera någon att gå den här vägen om man inte har en jävla stålmage och kan klara av att sitta där framför din möjliga framtida chef och få höra från början hur värdelös de förväntar sig att du kommer vara.

Man får också vara beredd på att vissa kollegor kommer att hata dig på grund av det. Jag har inte suttit på en enda redaktion där det inte hänt. Jag har haft kollegor som blivit djupt upprörda över att jag är anställd, över min byline, jag har haft kollegor som gått in och saboterat för mig. När man konfronterat dem om det så har det varit på grund av bristen på utbildning som gör folk så otroligt provocerade.

Jag kan inte söka jobb på Arbetsförmedlingen med CV. Det går inte. Det spelar ingen roll att mitt CV är bra, jag har jobbat länge, jag har haft stora uppgifter. Utbildningen finns inte där och man sållas bort. Ska man välja min väg så ska man ha en jävla stålmage och du måste vara sjukt bra på att sälja dig själv.

Förutom det är utbildning givetvis bra för att lär dig saker. Det är det viktigaste av allt. Jag tycker inte att journalistutbildningen är ett skämt, jag tycker att alla som vill jobba med journalism ska gå den, men jag kan inte låta bli att förstå de som inte gått den som faktiskt inte har någon respekt för den. Hade det varit ett hån som skedde då och då så skulle det vara en sak, men det här är ständigt och det är rätt svårt att inte bli knäckt av det. Jag blir det periodvis, men rycker upp mig. Det är svårt.

Antifeministen Anders slagkraftiga argument!

December 1st, 2010

“Eftersom du förnekar det faktum att feminismen har en ideologi som är starkt mansfientlig finns det ingen anledning för mig att diskutera vidare med dig.

Vad du sedan står för är inte intressant i sammanhanget. Om jag kallar mig nazist men säger att jag värderar människor lika blir inte nazismen en sund ideologi för det.”

- Anders

Jag tycker nästan synd om andra antifeminister när jag lägger upp det här. Gosh.

Just for fun

November 30th, 2010

Jag var inne på Tradedoubler och stökade runt. Så att ett nytt företag anslutit sig. Och vet ni vad DE säljer? Jo, bland annat laxermedel, ändtarmssalvor och fiberprodukter. Vilka fantastiska idéer jag fick! Varje gång jag skriver ett inlägg om mitt helvetiska tarmsystem så skulle man kunna avsluta med en annons för ändtarmssalva.

Inte för att jag tror att det skulle generera så mycket vinst. Men det skulle vara ROLIGT. Gnälla gnälla gnälla but in OTHER news vi har vi den här ändtarmssalvan för att lindra din stackars svullna anusring.

Gärna med lite fina blommor och stjärnor runt om. Kanske lite strålkastare.

Bara TA-DAH! Ljuset från himmellen. Ändtarmssalva.

Jag skulle kunna ansluta mig bara för att göra det EN gång. Det skulle vara så värt.

Svampgodiset har kommit in!

November 30th, 2010

Flera läsare bad mig berätta när SVAMPARNA skulle komma in, och nu har de det! För bara några minuter sedan.

Jag känner mig nästan liten ondskefull här. Tjäna pengar på era oemåtståndliga begär, sådär. Jag vet att de inte går att motså för såna som oss!

Måste verkligen fundera mer på det här med att bli godishandlare.

The Walking Dead

November 29th, 2010

Jag började titta på TV-serien The Walking Dead i förrförra veckan. Mest för att Signe hade skrivit att det var den bästa TV-serie hon någonsin sett, och sedan för att den innehöll zombies. Då min storyboard var fylld av en massa zombies som gick runt och utplånade världen så kunde det väl vara värt att se vilken hilarious zombiesplatter som amerikanerna dragit ihop i TV-serieform. Yay hilarious splatter zombies yey!

Men det var det inte.

Det var inte hilarious någonstans.

Det var bara avgrundsdjup jävla dödsångest. Genom hela första avsnittet mådde jag piss och hade ont i magen. Jag ville bara stänga av skiten. Vad är det här för ångesthelvete jag tvingar mig igenom? Bara tystnad, misär, död, ångest. Men så tittade jag på det andra avsnittet. Samma sak där. Bara misär, helvete, död. Inget skojsplatter alls.

Zombiesplatter har varit den enda skräckkategori jag någonsin pallat med. Jag får mardrömmar eller mår apadåligt av den mesta skräck. Men zombies bara kan jag inte vara rädda för. De är ju bara groteskt äckliga, löjliga, dumma, sega och säger BRHEFDH efduhsfd asdjhsdfjhdf hela tiden. Fett att vara rädd för dem.

Inte för att jag satt och var så rädd. Men förstörd. Inifrån och ut. Vilken jävla dödsångestmisär den där TV-serien skildrar.

Men efter det tredje avsnittet så var jag hooked och nu tycker jag lite om den där hopplösa misären jag känner. Du upplever inte att det ska gå bra för någon. Alla kommer bara dö. Och på något skruvat sätt har du börjat gilla det. Du börjar se fram emot alla hemska händelser, vem som dör härnäst, vems hjärta blir sargat härnäst för att en närstående blir uppäten av zombies eller biten och sedan omvandlas till en zombie under vild feber. Det blir en stor fest i en total misär där du tillslut börjar välkomna jordens undergång. När du väl accepterat den. Och du vill dra ut varenda bitterljuva lilla sträng av det.

The Walking Dead är en av de bästa TV-serierna jag sett. Jag håller med Signe. Ingenting har fått mig att må så jävla dåligt i TV-väg förut. Ingenting! Det är en ångest som nästlar sig in i hela kroppen. Och den känslan, det trodde jag aldrig att man skulle kunna få av en zombiesplatter. My god, de har lyckats skapa något mer av det hela än bara äckliga groteska monster som går runt och säger uuurgh uuuuurgh uuuuuurgh. Förvånande.

Jag rekommenderar den. Nu blir kanske ingen sugen av min beskrivning. Men säg såhär, böcker där hjärtat slits, dystopier och för all del filmer där man slits med. Jämför med dem. Det är den känslan. Och du kan uppleva den till fullo utan att ditt liv går åt helvete. Det, det kan man ju bara inte skita i, kan jag tycka. För vilken mäktig jävla känsla det ÄR.

Nu måste jag ju läsa serien också. Gah! Gillar färgläggningen. Nice.

Den som bashar tolvåringen mest är bäst!

November 29th, 2010

Så idag har flera bekantskaper rasat över att Chloe Schuterman, dotter till Nathalie Schuterman, har fått sig en .

Okej. Såhär. Rasa hur mycket ni vill över konceptet att modefixering går ner i åldrarna om ni är emot det. Hur mycket ni vill.

Men ni som skrivit att ni mår ILLA av det, att ni vill dö, eller diverse andra osmakliga reaktioner mot en liten tolvåring ni kan ju, ärligt talat, köra upp något där bak.

Någon måtta får det väl förfan vara. Skärp er. Ska ni vara vuxna? Jag trodde ärligt talat mycket bättre om varenda en av er än så.

Hata fenomenet hur mycket ni vill, men att basha tolvåringar och skriva att man mår illa av dem och dylikt känns ju inte särskilt konstruktivt. Vänta tills ni själv får ungar, vet jag, så kan ni sitta där och vilja dö och kräkas av allt de gör som ni inte gillar. Det låter ju jättevettigt. Verkligen.

Och ja, skriver man något sånt om en tolvåring så är det en fullkomligt klok och civiliserad reaktion att be er köra upp något där bak, för vissa uttalanden är inte värda finare svar än så.

Tips på bra prisvärd ritplatta för datorn?

November 29th, 2010

Jag är i stort behov av en ny ritplatta till datorn. Min förra vet jag inte var den är. Den är bara borta. Helt väck. Det är sjukt. Jag tror inte att någon kan ha snott den, det känns inte så troligt, så jag antar att den har vaporiserats lite spontant. Sådär som händer med saker ibland, ni vet.

Men jag har inte råd att köpa ett Wacombord. Det finns inte på kartan. Jag vill såklart ha ett, men ärligt talat? 5500 för ett i rimlig size? Jag skrapar för att ha råd med min restskatt. Jag har inte utrymme för den typen av spendering just nu helt enkelt.

Grejen är ju den att för några år sedan så var det helt otänkbart att man, som tecknare, skulle ha något annat än just ett Wacombord. Numer är ju marknaden däremot översållad av en massa tryckkänsliga skärmar och ritskärmar av alla dess slag, och det känns ju som att någon av dem, rimligtvis, skulle ha en prisvärd platta av god kvalitet. Tekniken måste ju billigare någon gång, menar jag.

Men jag försöker hitta tips men misslyckas konstant. Är Wacom fortfarande det enda alternativet?

Så om ni har tips, erfarenhet av ett annat märke som fungerar bra, så tipsa gärna! Det är viktigt att det är en tecknare som rekommenderat det också, tryckkänsligheten är hemskt viktig och om man inte ritar på en professionell och har en vana med digitala bilder som är dugliga för tryck och kommersiell användning så blir det lite svårt. För visst finns det bord som duger för att göra en okej teckning, men det krävs lite mer än så om man arbetar med bild på riktigt.

Jag gissar nästan på att det jag önskar inte finns, men inte fan kan man ge upp utan att fråga.

Era godisgrisar!

November 29th, 2010

Som ni kanske kommer ihåg så slängde jag upp en godisannons för ungefär en månad sedan. Jag tänkte: “Wheee godis som ser ut som Nintendofigurer, yay sött fint yay älska de kommer mina bloggläsare också älska yay!”

Men jag förväntade mig kanske inte att ni skulle köpa godis till en summa av ungefär 12.000 kronor. På riktigt! Jag har tjänat 590 enbart på den där godisannonsen, och jag får typ 5% per sale, så ja.

On another note so har de andra annonserna inte dragit in något alls.

Man kanske borde ha satsat på karriären godishandlare med gulligt formade godisar, istället. Det är ju helt klart DÄR pengarna ligger, uppenbarligen. Inte i att försöka kränga fashion som alla försöker påstå hela tiden.

GULLIGT GODIS IS THE SHIT!

Tyckte bara att ni skulle veta det. I den här bloggen erbjuds det självfallet transparans. Och det ÄR kul att godis är bättre än fashion. Medge det. Det ÄR kul.

Zombies, bröst och fallossymboler

November 28th, 2010

Min serie är alltså INTE en skräckporrserie med en tjej som går runt och presenterar en dildo för allas munnar (se likhet i tidigare publicerad bild).

Jag är fullkomligt medveten att det ser ut så, dock.

Men zombies finns med! Och herregud vad jag älskar att rita äckliga saker och monster.

Detta ska nu alltså finliras, en del av de här är inte klara, och så ska det läggas till text som jag skriver på separata papper för att jag skriver så knöckligt och snett och måste lägga mer koncentration på att fixa det. Sedan har vi ju en massa andra rutor men det var varken bröst eller zombies i dem ELLER dildoliknande mikrofoner så jag tänker att de, de är ni nog inte så intresserade av att se utan texten till. Så tjoho.

Men yey! Vad stolt jag är, det går så bra!

En liten look alike minsann…

November 26th, 2010

Kul grej, sitter med rutorna med Bombastic Fantastic och Shifty Misty. Överlägger färgläggning, som ni kanske som bekant vet att jag inte ens gillar i serier. Men vafan. PRÖVA.

Och så upptycker jag att den här randomtjejen i serien som bara är med i två rutor när hon cosplayar till en TV-spelsrelease är sjukt likt MARAN. Visst? Eller hur? Såna tillfälligheter är sköj.

Ps. Kackiga linjer och färgläggning, kanske ni tycker nu. Men den här bilden är yttepytteliten in real life och besides så provar jag bara. AH FÖRKLARA FÖRKLARA FÖR ATT INTE FÅ PÅPEKANDEN I ALLREADY KNOWS YEEEY!!!

Vi förstår och vi anpassar oss

November 26th, 2010

Efter över en månads frånvaro i hjärnkontoret så bestämde jag mig för att jag inte kan fortsätta såhär och tog till alla measures som behövs för att återkomma. Det tog två-tre dagar, och sedan var jag tillbaks och kunde arbeta ordentligt, tänka ordentligt, rita ordentligt. Nu sitter jag och gör hundra roliga saker, som små julpryttlar, sagor, och storyboardar gärnet i Bombastic Fantastic & Shifty Misty: The BS-crew!

Så vad var problemet? Äh. Det sa jag ju redan. Ingen luft. Kan inte andas. För lite utrymme.

När jag och min kille flyttade ihop, vilket hände tidigare än vi hade planerat på grund av att tjejen han hyrde andrahand av oväntat kom tillbaks till Sverige, så berättade jag på en gång att det kommer finnas en problematik och att vi omgående, om vi vill bo ihop: Måste hitta något större. Jag är medveten om mina problem efter att ha levt 24 år med dem, om vi ska säga så, och varje dag följer jag vissa rutiner för att hålla hjärnan och själen stabil. Men vi gjorde inte det, för han hade flyttat tre gånger på ett år, och det förstod jag ju var jobbigt. Så vi gjorde inte det.

Jag tror att de allra flesta har behov av ensamhet. Men mer eller mindre. Jag har stora behov av det. Jag måste kunna isolera mig och arbete i lugn och ro. Jag störs lätt av ljud och rörelser, och jag får ont i hela kroppen och min hjärna blir till fadd när jag inte får min ensamhet. Jag tror att den närmsta beskrivningen av vad som händer av mig är när folk blir utbrända på sitt jobb. För det är samma värk i kroppen, samma lealöshet, jag börjar sova extremt mycket och jag vill inte vara en del av den här världen, utan flyr desperat till den enda plats jag har kvar: Sömnen, drömmarna, låtsasvärlden.

Så för några veckor sedan så bröt jag ihop och förklarade det för min kille, och det var ju väldigt lätt för honom att se, då han mycket tydligt noterat att jag mådde förjävligt och var väldigt oroad för mig. Så vi bestämde att vi löser det här tillsammans, vi ska hitta något större, men framförallt så ska han inte jobba hemma så mycket så att jag faktiskt kan ha någon timma för mig själv om dagen, så att jag kan skriva och rita lite ifred. För jag har inte haft någon plats alls. Han har jobbat här under dagarna, och jag har gått till mitt kontor (vilket jag såklart ska fortsätta med varje dag) och där har det också varit mycket stå och stoj och tillslut så rann all min livsvilja ut. Om jag önskade att jag vore död? Javisst. För att slippa allt oljud och allt stimm. Garanterat. För så illa blir det för mig. Jag tappar fokus helt, och vill bara stänga av allt.

Men jag har tagit mina fria dagar. Jag har jobbat tills sent på mitt kontor, som tidigare. Till tolv – ett på natten som jag gillar. Jag har kunnat ha egen tid hemma, och det går så himla SNABBT att rätta till allt. Det går så himla snabbt. En eller två dagar och helt plötsligt har man vaknat upp ur det där helvetet och allting fungerar som det ska igen.

Så! I’m back. Jag behövde bara andas lite. Och nu ska jag få andas igen, som jag behöver, hela tiden. Och det innebar inte att vi behövde göra slut, som jag alltid behövt tidigare, utan vi löser det tillsammans för vi älskar varandra och vill vara med varandra. Vi vill bo ihop. Vi måste bara korrigera hur det ser ut.

Och jag tycker, varje dag när jag vaknar, att det är så fantastiskt att jag och min kille fann varandra, och för att han förstår mig, respekterar mig, och att vi kan kompromissa tillsammans utan att det blir problem. För det, det har jag aldrig varit med tidigare. Mitt ensamhetsbehov har alltid tolkats fel tidigare. Men inte den här gången, och jag är så sabla lycklig.

“De här människorna råkar jag tycka är ena jäkla puckon”

November 25th, 2010

Ni har säkert sett att det finns som kategori i bloggen. Eller inte. Whatever.

Låt mig förklara kategorin.

Jag måste säga att det är en av mina favvokategorier. För ni vet, på internet, då tycker man att folk är puckon ibland. Men något som jag verkligen vrider och vänder mig av är när folk ska ta till något stilistiskt nonsens när det framgår så otroligt tydligt att personen i fråga egentligen enbart säger: “Du är ett jäkla pucko” fast i 3500 tecken istället för att bara säga att de är ett pucko.

Det är så fjantigt.

Texterna har ofta ett bättre språk, försöker briljera stilistiskt, och är fulla av fullkomliga vidrigheter som de sedan inte tycker finns där alls för att de uttryckt sig så fint och ordentligt, samtidigt som alla som läser det höjer på ögonbrynet och undrar hur fan personen tänkte när de trodde att de lurade någon.

Jag tycker om det cleana i att, ibland, bara säga att man tycker att någon är ett pucko. Inte i flera tusen tecken där man försöker knäcka någon så hårt som bara möjligt på ett sätt som de själva tror på något vis framstår som lite smartare och socialt accepterat bara för att man undviker använda just ordet pucko.

Så därför har jag den kategorin. Rakt på sak. Ingen ska tro att jag försöker linda in det. Ingen ska tro att jag sitter här och inbillar mig att ingen ska se det taskiga lysa igenom i någon fasligt snedvriden prettotext. För det står där. Jag tycker att den här personen är ett pucko, jag står för att jag tycker det, och om någon tycker att jag är en evil bastard som anser denna människa vara ett jäkla pucko, så tänker jag inte åma mig och börja säga: “Ahmen asså jag har ju inte varit taskig blahblah ja sa ju bajja ordbajs ordbajs ordbajs.”

Så det är förklaringen.

Kategorin Hanna Beefar är av samma sort. För visst, ibland kritiserar man bara en annan bloggare, men ibland beefar man ju lite också ovanpå det. Och då ska fan folk veta att jag är medveten om det själv också och inte på allvar sitter och tror att jag är världens gulliga darling som aldrig beefar. För då vore jag ju själv, om vi ska vara ärliga, ett jäkla pucko.

Just that.

Glöm inte bort minoriteterna, Hanna!

November 25th, 2010

Tidigare idag skrev en antifeminist att feminismens problem är att feminister tror att män är roten till allt ont.

Mitt svar var att jag tyckte att det är tråkigt att ständigt och jämt få höra att man är manshatare för att man är feminist.

Antifeministen svarar: Var har du dragit slutsatsen att jag anser att feminister hatar män?`

Och det är ju sant! Det sa han aldrig. Han sa ju bara att feminismen anser att män är roten till allt ont. Och jag menar, det är väl inte alla av oss som hatar någon som skulle vara roten till all ondska i hela världen. Det är ju sant. Det är ju bara majoriteten som kan antas hata en person eller grupp som de anser vara roten till allt ont i hela världen. Men vi ska ju inte fokusera enkom på majoriteten, vi måste även tänka på minoriteter.

Som masochistiska feminister som även anser att män är roten till allt ont. De lär ju inte hata män. Tvärtom! De älskar kanske folk som är roten till allt ont. Hur kunde jag glömma bort det? Jag känner direkt att jag sparkar på alla feminister som för det första har åsikten att männen är roten till allt ont: Och ÄLSKAR det. För jag antar att det lär finnas någon feminist där ute som argumenterar mot männens illvilliga ondska men egentligen går runt och tänder på den något förjävligt, och enbart söker upp partners som uppfyller en mall av ett riktigt patriarkatssvin!

Klart att det finns.

Vad dum jag är.

Ska inte dra såna förhastade slutsatser i framtiden.

Så, att anse att någon är ansvarig för allt hemskt och ondskefullt som händer i hela världen är alltså, enligt mig, inte längre synonymt med att den här personen även hatar den gruppen.

Det borde väl även gälla Sverigedemokrater som tycker att alla fel i Sverige är på grund av den läskiga invandringen. Egentligen så älskar de invandrare och vill bli gangbangade som sjutton och sitter hela kvällen och laddar ner bilder på Usama Bin Laden med ett par härliga lederhausen och en piska i högsta hugg. Men för att liksom bli ordentligt straffade när det väl kommer till kritan, för att få det straff man verkligen vill ha, så är det ju gött att se till att demonstrera sitt agg så tydligt som bara möjligt först.

Brilliant! Jäklar, den antifeministen satte mig verkligen på plats. Högslående.

Bara tjugotvå millar ändå

November 23rd, 2010

Som ni kanske kunde lura er till i det kortare inlägget från igår så är min kille, och framförallt JAG, av behov av en större lägenhet. Så vi kollar runt lite.

1 rum och kök på 423 kvm vid Odenplan, som exempel.

Men äsch. Öppen planlösning sådär. Känns lite kallt och själlöst, tycker jag. Och ja, vi letar ju dessutom efter en två – eller helst liten trea. En etta går ju naturligtvis bort.

Tipstack: Peder Fjällström.