November 26th, 2010
Efter över en månads frånvaro i hjärnkontoret så bestämde jag mig för att jag inte kan fortsätta såhär och tog till alla measures som behövs för att återkomma. Det tog två-tre dagar, och sedan var jag tillbaks och kunde arbeta ordentligt, tänka ordentligt, rita ordentligt. Nu sitter jag och gör hundra roliga saker, som små julpryttlar, sagor, och storyboardar gärnet i Bombastic Fantastic & Shifty Misty: The BS-crew!
Så vad var problemet? Äh. Det sa jag ju redan. Ingen luft. Kan inte andas. För lite utrymme.
När jag och min kille flyttade ihop, vilket hände tidigare än vi hade planerat på grund av att tjejen han hyrde andrahand av oväntat kom tillbaks till Sverige, så berättade jag på en gång att det kommer finnas en problematik och att vi omgående, om vi vill bo ihop: Måste hitta något större. Jag är medveten om mina problem efter att ha levt 24 år med dem, om vi ska säga så, och varje dag följer jag vissa rutiner för att hålla hjärnan och själen stabil. Men vi gjorde inte det, för han hade flyttat tre gånger på ett år, och det förstod jag ju var jobbigt. Så vi gjorde inte det.
Jag tror att de allra flesta har behov av ensamhet. Men mer eller mindre. Jag har stora behov av det. Jag måste kunna isolera mig och arbete i lugn och ro. Jag störs lätt av ljud och rörelser, och jag får ont i hela kroppen och min hjärna blir till fadd när jag inte får min ensamhet. Jag tror att den närmsta beskrivningen av vad som händer av mig är när folk blir utbrända på sitt jobb. För det är samma värk i kroppen, samma lealöshet, jag börjar sova extremt mycket och jag vill inte vara en del av den här världen, utan flyr desperat till den enda plats jag har kvar: Sömnen, drömmarna, låtsasvärlden.
Så för några veckor sedan så bröt jag ihop och förklarade det för min kille, och det var ju väldigt lätt för honom att se, då han mycket tydligt noterat att jag mådde förjävligt och var väldigt oroad för mig. Så vi bestämde att vi löser det här tillsammans, vi ska hitta något större, men framförallt så ska han inte jobba hemma så mycket så att jag faktiskt kan ha någon timma för mig själv om dagen, så att jag kan skriva och rita lite ifred. För jag har inte haft någon plats alls. Han har jobbat här under dagarna, och jag har gått till mitt kontor (vilket jag såklart ska fortsätta med varje dag) och där har det också varit mycket stå och stoj och tillslut så rann all min livsvilja ut. Om jag önskade att jag vore död? Javisst. För att slippa allt oljud och allt stimm. Garanterat. För så illa blir det för mig. Jag tappar fokus helt, och vill bara stänga av allt.
Men jag har tagit mina fria dagar. Jag har jobbat tills sent på mitt kontor, som tidigare. Till tolv – ett på natten som jag gillar. Jag har kunnat ha egen tid hemma, och det går så himla SNABBT att rätta till allt. Det går så himla snabbt. En eller två dagar och helt plötsligt har man vaknat upp ur det där helvetet och allting fungerar som det ska igen.
Så! I’m back. Jag behövde bara andas lite. Och nu ska jag få andas igen, som jag behöver, hela tiden. Och det innebar inte att vi behövde göra slut, som jag alltid behövt tidigare, utan vi löser det tillsammans för vi älskar varandra och vill vara med varandra. Vi vill bo ihop. Vi måste bara korrigera hur det ser ut.
Och jag tycker, varje dag när jag vaknar, att det är så fantastiskt att jag och min kille fann varandra, och för att han förstår mig, respekterar mig, och att vi kan kompromissa tillsammans utan att det blir problem. För det, det har jag aldrig varit med tidigare. Mitt ensamhetsbehov har alltid tolkats fel tidigare. Men inte den här gången, och jag är så sabla lycklig.
Filed under Allmänt | Comments (18)
Vilken BH-typ är du? Testa dig här!
34 skäl att inte bevara Slussen.
Vilken fin kille du har. Det är förvånansvärt få som förstår oss som faktiskt behöver ensamheten, och du har lyckats hitta en av dom!
blir väldigt glad av att läsa det, för ibland känner jag också som ung aspergare att jaha ska jag behöva anpassa mig hela tiden och spela normal? det kommer inte jag klara föralltid utan att bli förstådd och få vara mig själv också. jag gör ju redan mitt bästa.
har haft ett “riktigt” förhållande, och det funkade okej eftersom det var på distans. men sen när jag dejtat efter det så har jag haft svårt för att bli förstådd av killar. jag hör inte av mig, nej det måste ju bero på att jag inte är intresserad, tänker de. men jag kanske inte orkar träffas så intensivt bara!!! eller prata hela jävla tiden, jag måste få vara ensam med. men de tar det så himla personligt.
plus att när jag umgås med folk ibland så kan jag sväva iväg i min egen värld, för att det blir så mycket intryck att ta in. särskilt om man har umgåtts länge, typ hela dagen. då börjar jag känna mig riktigt trött. det betyder inte att jag har något emot personen, men ibland tar folk det som om jag tycker de är tråkiga eller som om jag bara är allmänt dryg. inte kul.
Det är underbart att hitta nån som förstår en och som man verkligen kan prata med. :-D
han verkar bra din pojk! kram, ta hand om dig!
Jag blir typ tårögd när jag läser det du skriver, för jag blir så glad för din skull! Och lättad! Hoppas det alltid kommer lösa sig och vara bra mellan er!
<3
Så roligt att du mår bättre, och så roligt att du kunde se varför, kunde prata med honom, att ni tillsammans kunde ordna ting, etc… så glad för din (er) skull!
Och rent allmänt så tror jag det är svårt att säga till någon att man behöver vara ensam (el liknande) utan att den personen tar det personligt som “hon vill inte träffa MIG”… för jag hade nog själv blivit ledsen, i känslan, trots att jag egentligen helt förstår det med hjärnan och att jag själv kan känna så utan att det är riktat mot en person. Ah det är svårt det här med andra människor! ; )
Melinda:
Det är faktiskt skitjobbigt. Man älskar någon väldigt mycket men oavsett vad man än säger och hur mycket man än förklarar så tar folk det änmdå personligt. Och istället så innebär det att man börjar anpassa sig efter dem helt och hållet för att man vill få relationen att hålla och givetvis inte såra sin partner, och tillslut mår man så dåligt att alla kärlek och allt är utrotat och man vill bara… dö, försvinna. Det går inte.
Och ja, det där. Håller med. Folk brukar förvisso inte tro att jag är dryg, folk brukar tro att jag är ledsen. Eller på arbetsplatser när jag är sjukt fokuserad på jobbet så tror folk att jag är sur iof, bara för att man blockerat ut hela omgivningen för att kunna koncentrera sig bättre. Det där är förvisso en bra grej, tänk vad snabbt alla skulle jobba om de kunde aspieavskärma!
Du ska nog tänka dig för både en och två gånger innan du skaffar barn. Det finns en risk att det kommer att slita hårt på dig. Kram
Jag tror att det är en övningssak i mångt och mycket, det här med förhållanden. Ta bara det här med svartsjuka t.ex., hur svartsjuk var man inte i sina första relationer gentemot den andres tjej-/killkompisar? För de flesta är nog ens första två-tre lite längre relationer dömda att dö en sur, eller kanske ännu vanligare, uttråkad död – man har varken lärt sig att vara förstående eller att försöka rädda rellet när det blir slentrian.
Det är därför man inte ska dejta 22-åringar hur snygga de än är, då måste man gå igenom hela den där skiten igen. Måste få in det i min skalle.
Nymnchen:
Eller så ser jag till att göra det med en kille som vill vara en riktigt hemmapappa så kan jag vara frånvarande fäder-modellen and everything is A OKAY.
Det är inte riktigt samma sak med barn som med vuxna, i övrigt. Tur det. Annars skulle inte en av mina föräldrar ever kunnat skaffa kids.
Jo, det är en bra plan. Men när man har en liten ljuv person som älskar en och kräver väldigt mycket av en, där sitter man i en känslomässig knipa. För att det finns flera känslor som slåss om en, och hur man än gör så har man åtminstone lite ångest. Å andra sidan kan man säkert hantera det mycket bättre om man är medveten om konflikten – och om att den är tillfällig
Vad skönt att du har hittat någon som förstår dig.
Jag har själv ett väldigt stort behov att vara ensam och får oftast all social stimulans jag behöver via jobbet.
Mitt ex hade jättesvårt att förstå att jag inte ville umgås med honom eller hans kompisar varje minut jag var ledig. Han blev väldigt sur de gånger jag sa att jag behövde vara själv en dag eller så.
Jag blev också väldigt trött och omotiverad. Jag slutade att träna, orkade inte städa, laga mat, baka, allt sådant jag tidigare tyckt varit roligt.
Jag orkade helt enkelt inte utan ville bara sova och vara hemma.
Till slut så bestämde vi oss för att bryta upp och jag känner mig bättre nu även om inte all motivation har kommit tillbaka än.
Jag minns inte hur länge jag av och till har läst dina texter och kikat på dina verk. Men fin hjärna har du, eftersom du är en av de få som jag efter flera år, fortfarande finner intressant.
Det ÄR väldigt fint när man vågar förklara och får förståelse tillbaka. Och anpassning.
Vad fint att du kan snacka med honom om det och att han förstår. Bra jobbat!
Oj vad jag känner igen mig/oss. Jag är likadan, och att flytta ihop var skitjobbigt. Trots att jag ofta hade hela dagarna för mig själv, men det räckte liksom inte. Nu har vi lärt oss båda två rätt bra var gränsen går, och jag kan säga ifrån precis när jag behöver utan att känna mig som sämsta flickvännen i världen. Idag sitter jag här och känner mig lite tvärtom, lite ensam och saknande, då jag varit bortrest under helgen och ikväll är sambon på middag med jobbet. Att längta så efter kramar och att umgås känns ovant, men väldigt bra. Hurra för fina killar!
[...] Läs Hanna Fridén text om behov av ensamhet för att återhämta sig. [...]