Öppet brev till antifeminister
November 14th, 2010
Hej antifeminister som läser det här.
Låt mig presentera mig själv. Mitt namn är Hanna Fridén. Jag är tjugofyra år, jobbar som illustratör, orginalare, journalist och försöker ägna mig åt viss opinionsbildning vid sidan av. Jag är inte partibunden, och min politiska hållning skulle jag beskriva som socialliberal. Jag skriver regelbundet debattartiklar, diskuterar i TV och radio om frågor som rör jämställdhet, sex och samlevnad och unga tjejers ätstörningar.
Mina hjärteämnen rör ästörningar och ideal för att jag själv var ätstörd i väldigt många år, och fick ett antal väldigt besvärliga fysiska följdsjukdomar på det hela, samt att jag slösade bort många år av min potential på att svälta mig själv eller kräkas. Jag jobbade ett tag inom ytligare populärmedia samt mode, och under den perioden var jag fortfarande ästörd och väldigt smal. Jag vägde 43 kg på mina 170 cm, för att vara exakt. Jag hade sett så många andra tjejer få ätstörningar under sin uppväxt, jag såg nittiotalisterna bli ännu mer ätstörda, och jag hade en blogg där mina unga läsare dagligen bad mig om tips om hur man kunde bli lika smal som jag. Jag ansåg att detta var fel, speciellt med tanke på att jag jobbat ideellt inom föreningar som rör ätstörningar tidigare, och mitt engagemang med att hjälpa de här unga tjejerna att slippa de här tankarna, och försöka sätta press på idealet för att få det sundare, blev något som drev mig väldigt starkt.
Min andra hjärtefråga är sex & samlevnad. Skälet till det är inte lika djupt. Intresset finns där för att jag alltid varit väldigt intresserad av hur kroppen och psyket hänger ihop. Jag har ett väldigt starkt intresse inom allt som rör våra kroppar, och vilken typ av uttryck det har i vårat liv. Sex är sådan sak som berör de allra flesta. Det berör dig oavsett om du är heterosexuell, homosexuell, bisexuell, transexuell eller för den delen asexuell. Jag är inte jättengagerad inom sexualitet som sådan, som homo och bi-frågor, det finns det andra som gör ett mycket bättre arbete än jag, och den rörelsen känner jag sympati för, uppmuntrar den gärna, men jag är främst inriktad på det sociala som skapas i sexuella sammanhang, och hur det påverkar våra liv. Förutom det är jag också väldigt intresserad av allt det fysiska, som sjukdomar exempelvis. Här jobbar jag främst med unga tjejer för att jag kan mer om unga tjejer, och unga tjejer pratar med mig mycket mer än vad unga killar gör. Det finns också mycket problematik som jag själv gått igenom och kan identifiera mig, och alltså försöka erbjuda en viss vägledning.
Jag är intresserad av andra områden också, men det här är de två sakerna som jag verkligen upplever att jag kan, och som jag kan bidra med en viss förändring inom. Jag vet att jag hjälpt tjejer som haft ätstörningar, jag vet att jag hjälpt tjejer med deras komplex, ångest och problem. Jag får jättemycket mail dagligen som rör detta, och det glädjer mig att det finns något att ta på som visar att det är gott för något.
Men en annan sak jag får, i princip varje dag, är arga mail från antifeminister. Det kommer även in en hel del obehagliga kommentarer här i bloggen. Jag har svårt, egentligen, att tänka mig att de två områden som jag brinner för är provokativa områden som kan få antifeminister att känna sig hotade. Jag gör egentligen ingenting som rör män. Om möjligt kan det röra männen som har relationer till de här flickorna. Deras pappor, deras bröder, deras pojkvänner och deras vänner. Men det finns nog ingenting i det säger som förtrycker eller förringar män.
Men det får jag höra dagligen. Förmodligen är det på grund av min bloggheader. Det står feminist i den, och det är för väldigt många oftast nog. De flesta har redan bestämt sig för vad jag tycker och vad jag gör. De har redan bestämt sig för att jag ägnar mig åt manshatarpropaganda, och att mitt arbete aktivt förtrycker män. En diskussion är oftast omöjlig och få, för efter att folk mailat eller skrivit i flera tusen tecken om vilken vidrig människa jag är, om hur mycket jag offerstämplar mig, hur jag kränker män och skiter i mäns känslor så finns det oftast inget rum för en förklaring till varför de fått den bilden av mig. I stort sett är förklaringen reducerad till de här tre punkterna.
1. Jag kallar mig feminist, alltså är det så.
2. Könsrollerna som det ser ut är bra, och det är ett brott mot mänskligheten att göra något annat (det här är de riktiga sexisterna som säger.)
3. Jag jobbar ju bara med frågor som rör kvinnor, och inte med frågor som rör män, så därför är jag ett hyckligt svin.
Det stämmer att jag enbart jobbar med frågor som rör kvinnor. Jag jobbar inte med alla frågor som rör kvinnor, utan jag jobbar med dem där jag har någon kunskap. Jag jobbar inte med frågor som rör kvinnor och deras barn. Jag jobbar inte med frågor som rör misshandel. Jag jobbar inte med frågor som rör sysselsättning. Jag jobbar inte med frågor som rör utbildning. Jag jobbar inte med frågor som… Ja, de flesta jobbar jag helt enkelt inte med. Jag har kompetens inom alla områden, jag har inte tid nog att kunna skaffa mig nog med kompetens inom alla områden och sedan dessutom kunna arbete med alla frågor samtidigt. Jag har inte förmågan att greppa och föra fram och behandla alla frågor som rör kvinnor.
Och det får jag kritik för, från antifeminister, men inom ämnen som rör män. Jag får kritik för att jag inte jobbar med frågor som anorexi hos män eller för den delen megarex eller ortorexi. Jag får kritik för att jag inte behandlar ämnen som rör män situationer med barn, som barnbidrag och vårdnad. Jag får kritik för att jag inte behandlar misshandel där männen är offer. Jag får kritik för att jag inte behandlar ämnen där unga män inte får komma in på krogen. Och en hel del andra saker.
Det här är mitt absolut största problem med antifeminister.
Det finns de antifeminister som är bedrövliga sexister som vill leva i ett tillsynes feodalt samhälle. Men det är inte alla av er. Dem människorna är idioter, det tycker förmodligen majoriteten av er antifeminister som läser den här texten. Så låt oss bortse från dem och fokusera på dem som är inriktade på att krossa feminismen av den anledning jag nämnde i paragrafen ovan.
Jag tycker att det är synd att det finns så många män där ute som valt att kalla sig för antifeminister, som lägger så mycket tid och energi att försöka göra mig trött, ledsen och arg och på så vis förstöra mitt arbete med de här unga tjejerna som verkligen behöver hjälp. Varje gång det händer så undrar jag varför man inte istället lägger tid på att förändra det som man tycker är fel. Jag tycker att det behövs människor inom alla områden där det upplevs att det existerar problem och orättvisor. Vad gäller barn, invandrare, kvinnor och män. Jag blir väldigt glad när jag träffar män som har ett glödande engagemang för att hjälpa pappor som blivit felbehandlade på grund av sitt kön, och jag blir glad när folk ställer sig upp och protesterar att man som man ska ha svårare att bli accepterad inom ett arbete som rör barn bara för att man nödvändigtvis måste antas vara pedofil. Jag är så glad över att några faktiskt gör det här. Jag jobbar inte med det själv, jag jobbar så hårt jag kan inom de sakerna jag kan, men jag är glad över att vi delar upp saker, och försöker behandla varje liten smula av tårtan tillsammans.
Men de här männen och kvinnorna som jobbar med de här frågorna är inte i stora antal. Tyvärr. Men det finns ett väldigt stort antal människor som valt att kalla sig för antifeminister, som vill att folk ska jobba med de här frågorna, som istället för att försöka åstadkomma en förändring och hjälpa till istället lägger hela sin energi på att hata feminismen och motarbeta alla som säger sig vara feminister. Inte för att de hatar jämställdhet, utan för att de är arga på exempelvis mig för att det helt enkelt är omöjligt för mig att arbeta med så många samhällsfrågor samtidigt. Jag kan inte ens jobba med en bråkdel av alla de frågor som rör kvinnor, och jag är än mindre insatt i hur man skulle kunna lösa problem för män. Jag kan inte överge de unga tjejerna jag jobbar med idag, bara för att jag minsann ska bevisa att jag kan jobba med mansfrågor med. Den biten av kakan måste någon annan sköta.
Men jag blir ledsen, varje dag, för att folk som säkert skulle kunna göra ett jättebra jobb och verkligen hjälpa till att skapa ett bättre samhälle helt enkelt väljer att hata mig istället. Istället för att man går ihop och kämpar för ett rättvist barnbidrag så sitter man och skriver ändlösa mängder av hatiska texter till mig, eller någon annan feminist, för att vi inte dessutom löser det problemet.
Vad är det man vill åstadkomma när ens enda aktiva engagemang går ut på att försöka förstöra för människor som vill något bättre? Jag menar inte att man måste hålla med om varje feministisk teori eller varje lösning som kommer från en feminist. Man får givetvis kritisera förslag och handlingsmodeller, precis som jag gör väldigt ofta, när jag anser att en riktigt dålig idé kommer från en feminist. Men det är en sak, det är en helt annan sak att ägna så mycket tid och energi på att bara hata, försöka krossa all hjälp, allt engagemang, allt, istället för att faktiskt försöka hjälpa till att göra något konstruktivt.
Jag kräver inte att någon antifeminist ska börja engagera sig inom kvinnofrågor. Jag tycker att ni ska arbeta med de frågor där ni tycker att det finns fel i vårat samhälle. Jag vet inte om alla fel. Jag är inte man. Jag är kvinna, och det är från det perspektivet jag är uppvuxen i. Jag kan inte alla problem som existerar när en man växer upp, och hur mycket jag än skulle läsa om det, så finns det inget sätt för mig att relatera fullkomligt. Jag kan känna igen något som är fel, men ärligt talat, jag vet inte alls hur man ska gå till väga.
Men det spelar heller ingen roll. Även om jag hade ett hum, så behövs jag där jag är. Jag ska inte, bara för att jag redan jobbar med frågor där det behövs hjälp, behöva bli trakasserad, hotad, kallad för nazist, manshatare och idiot bara för att jag inte ovanpå det tar tag i alla andra orättvisor som finns i hela världen.
Vi skappar oss olika utbildning, olika kompetens och utför olika jobb i vårat samhälle av en anledning. Det är för att alla inte kan göra ett bra jobb om de måste sköta varje område själva. I ett samhälle där man går frammåt och skapar en större välfärd så delar man upp uppdrag. En person blir läkare, en annan brukar jorden och en tredje är tekniker.
Det fungerar likadant inom frågor som rör jämställdhet, rättvisa och förtryck.
Och om ni antifeminister som är för jämställdhet, men hatar feminismen för att den inte arbetar med mansfrågor, istället skulle börja engagera er inom just mansfrågor istället för att ägna så mycket tid och energi åt att bara krossa, hata och försöka förstöra för oss. Tänk vad ni skulle kunna göra med den energin. För det som händer när man skuldbelägger feminismen för att den inte hanterar alla problem i världen, är att ingen kan komma någon stans alls.
Många av de frågor ni tar upp är viktiga. Ni kommer att få hyllingar från feminister och andra människor om ni tar tag i dem. Men så länge det enda engagemanget som finns är att bara försöka krossa, då kommer ingenting alls att hända överhuvudtaget.
Varför lägga så mycket tid på en destruktiv rörelse när man kan göra något konstruktivt? Jag är trött på att bli kallad för ett svin för att jag bryr mig om tjejer som dör av svält och mår dåligt över sig själva. Jag är trött på att bli kallad för liknelser av nazister för att jag bara är en enda person, och alltså har en begränsning på hur mycket jag kan göra. Jag vill kunna arbete med de här tjejerna en enda dag, och få känna mig stark nog att göra ett bra arbete, utan att bli trakasserad, hotad och förlöjligad.
För varje antifeminist som skickar långa mail och meddelanden av den här sorten och gör mig arg eller ledsen så är det tid som tas från det här arbetet. På vilket sätt, exakt, hjälper det män?
Filed under Allmänt, Feminism, Politik och samhälle | Comments (53)
Vilken BH-typ är du? Testa dig här!
34 skäl att inte bevara Slussen.
