På internet är det bara min tid som gäller och du är en subba som inte kan ta kritik!
July 18th, 2010
Ibland kan jag ångra att jag skaffade Twitter. Innan jag skaffade Twitter var jag nämligen mycket lyckligt ovetande om alla dessa sura, bittra internetjournalisttyper som beter sig lika fjantigt som jag och mina polare gjorde när vi var fjorton på nätet. Då var vi fjorton, så det var faktiskt helt okej, när man är vuxen och leder stora sajter och bör ha lärt sig lite, då är det faktiskt mindre okej.
Ni ser, på Twitter är det lätt att lämna personlig kritik, ja, personlig kritik i ett offentligt forum. Man kan dissa en rakt i kanelen, så att alla ser, och dessutom se till så att den utsatta ser det med. Problemet med detta är ju att det självklart är förbaskat otrevligt för det mesta, om det inte är befogad kritik. Säg, exempelvis.
Faktafel – Rätta, bra.
Någon frågar om tycke och smak – Bra.
Någon beter sig riktigt illa och man säger till – Bra.
Men det finns många som inte riktigt håller sig till det, utan det är oprovocerade dissar som haglar åt höger och vänster. Fair enough om de kunde ta kritik tillbaks, men det kan de mycket sällan, utan får de gensvar så är det buhu och bähä och fyfan vad den jag dissade inte kan ta kritik! De får inte kritisera mig, men jag får hoppa på dem hur mycket jag vill! Och ingen ska reagera negativt på det, då är de löjliga!
Och jag trodde faktiskt att vuxna människor, i regel, inte höll på såhär.
Låt oss ta det senaste exemplet. Twittraren Dreadnallen är en man vid namn Christofer Laurin som är produktcheft och Community Manager för resdagboken.se Laurin blev sur på en journalist, för att journalisten i fråga använde “jag” för ofta när de skrev om något. Som skräckexempel användes jag, och då alltså MIN personliga blogg och jag förmodar, min twitter, där jag skriver om vad JAG gör.
För det första är det ju löjligt för att det är rätt fjantigt att dissa som en liten barnunge sådär rakt öppet utan att någon gjort en något, det blir ju rätt uppenbart för alla att personen i fråga, nu Christofer Laurin, har några andra problem med individen i fråga men vill framstå som lite “snyggt och smart” dissig. Vilket är töntigt.
För det andra så tycker då Christofer Laurin att användet av MIG och JAG i stor utsträckning är otrevligt, men man ska nog inte predika vett och etikett om man beter sig sådär. Seriously.
För det tredje är det ju konstigt att se det som skamligt att en person skriver JAG eller MIG om de berättar om SIG själva. Vad ska de skriva istället? I tredjeperson kanske? Eller blir Christofer Laurin helt enkelt irriterade på att folk överhuvudtaget skriver om sig själva? I så fall är det ju extra löjligt. Han måste ju faktiskt inte läsa, och många vill läsa vad andra gör. Jag tycker exempelvis mycket om att läsa om vad mina, säg, idoler gör. Det är kittlande. Att de skriver om sig själva då har jag mycket svårt att se som drygt, och de jag inte intresserar mig av – De läser jag inte. Jag blir inte sur på att någon som jag är ointresserad av har MAGE att skriva om sig själv, dock. Det skulle ju vara mycket märkligt.
För det fjärde blev det extra löjligt när man kollar igenom Dreadnallen, Christofer Laurins, tweets. Det är ett evigt gnällade om att folk är otrevliga som inte svarar på tweets och att de är självupptagna. Say what?
Hur sjutton kan man gnälla på att ANDRA är självupptagna om man ska dissa andra för att de inte ger en 100% av deras tid?
Jag fattar inte det här. Hur svårt är det att ta för givet, som de flesta skulle, att man antingen är en tråkig jävel (eller gnällspik och därav tröttande) och därför inte får ett svar? Eller att det kanske kan vara så att folk inte lägger tid på att svara på allt i ett evigt chattflöde? Folk har kanske andra saker för sig än att svara på allt, allt, allt?
Jag stör mig så mycket på det där. När jag var liten så kunde man absolut gå runt och tycka att folk var dryga skitar för att de inte ägnade all uppmärksamhet man ville ha från dem på en själv, men på allvar, det växer man väl ur? Någonstans börjar man väl inse att folks uppgift inte är att de alltid ska svara på allt man vill? Att det faktiskt inte är någons ansvar att svara på något alls? Och att det egentligen inte har så mycket med att vara trevlig eller otrevlig att göra, utan kanske snarare att folk har rätt till sin egen privattid?
Folk svarar inte mig hela tiden. Jag kan maila ut frågor, intervjuförslag, whatever. Man får inte alltid svar. Inte är väl det konstigt. Jag har själv över 1800 vänner på Facebook, har en relativt stor blogg, folk skriver om mig ofta och över 1700 personer följer mig på Twitter. Mängden meddelanden jag får varje dag är massiv – Att svara på allt skulle vara mer än ett heltidsjobb! Det går helt enkelt inte!
Så jag förstår att när jag inte får svar, då är folk faktiskt inte otrevliga självupptagna fittor, och jag skulle inte börja dissa folk på Twitter för att jag kände mig småbitter över folks “självupptagna” sätt. Jag inbillar mig att journalister, eller folk som jobbar med stora siter, faktiskt borde fatta samma sak alldeles själva.
Och det gör de säkert.
När de själva inte svarar på saker.
Men ve och fasa om folk inte svarar på dem.
Och det här, det tycker jag är så fruktansvärt barnsligt, för någonstans får folk faktiskt växa upp och lära sig att respektera andra människors tid och inse att andra människors uppgift här i livet inte är att leverera svar eller uppmärksamhet varje minut.
Nu blev den här filuren exempel bara för att det var det senaste. I övrigt har jag ingen koll på vem det är, och det är kanske en trevlig prick, men sånt där tycker jag är fjantigt. Jag tycker att Christofer Laurin borde ge folk betalt om han tycker att de nu nödvändigtvis måste bli bättre på att svara på folk, om han nu anser att de är skitar för att de är självupptagna när de inte gör det. Jag menar, då betalar han ju för en tjänst, så då får han väl gnälla.
Tills dess får man nog stå ut med att man inte alltid blir prioriterad först. Åh. Ve och fasa.
Jag vet att det finns några som läser den här bloggen som otivelaktigt kommer att känna igen sig, även om den här stackaren, vem det nu är, fick bli exemplet. Ta till er det här. Speciellt kanske för att man nog mår bättre om man inte går en stor deal av att inte alltid får svar utan bara inser att det inte har med något monstruöst dramatiskt att göra – Uta bara att tiden är begränsad, och det är inte mer med det.
Och till och med ett artigt “nej tack” till alla är något som tar en jäkla massa tid om man får mycket förfrågningar. Tänk på det.
Och ja, det ska tilläggas såhär i efterhand att Christofer Laurin bemötte min kritik med att JAG inte borde vara i ett offentligt forum om jag inte kan ta kritik. Alltså, han får kritisera, men blir han bemött för det i det offentliga sammanhang han valt att skriva det i, så är den påhoppade som kommenrterar den som borde get off the internet och skaffa en privat dagbok. Hej, hallå, kritik går åt båda hållen. Det är nog dags att inse att man kan få kritik om man ger det, och ogillar man det så kan man nog hålla käft till att börja med. Det är så barnsligt!
Men han sa faktiskt sedan att han inte förstod vad som var otrevligt med att använda mig som avskräckande exempel, så kanske är det bara så att han är gravt socialt eftersatt, vilket faktiskt brukar vara det jag tar för givet när folk beter sig som här ovan.
Filed under Allmänt, Hanna beefar! | Comments (18)
Vilken BH-typ är du? Testa dig här!
34 skäl att inte bevara Slussen.
