DSM V är döden för Aspergers syndrom

Såhär. I korta drag. Min lilla lekroman som jag egentligen bara skriver för att öva upp språket istället baserar sig på det väldigt simpla konceptet att en neuropsykiater (Leknamn: Aspen Östen) skapar en ny nation som enkom består av folk med Aspergers syndrom. Han gör det för att han anser att de nackdelar med Aspergers enbart är nackdelar för att Aspergare tvingas leva i ett samhälle som helt enkelt inte passar deras behov varken vad gäller kost, socialt samspel och en hel del andra saker. Han skapar ett samhälle som är optimerat för Aspergare där Aspergare inte är avvikande, Aspergers syndrom är norm, och de svagheter som existerar i och med diagnosen i dagens samhälle är inte längre svagheter i det samhälle som skapats och styrkorna kan därför maximeras.

Det är en fin grej, tycker jag, att skapa en majoritet av en minoritet och byta perspektiv.

Men det här är egentligen inte poängen. Mer om den någon annan gång, kanske.

Som ni nog förstår så måste jag, när jag skriver, bekräfta att det jag skriver verkligen stämmer. Så jag har läst rätt mycket den senaste veckan. Inte bara om neurologi som rör Aspergare, jag har överhuvudtaget spetsat mina kunskaper inom hela ämnesomsättningen och det centrala nervsystemet hos alla människor.

Poängen är att jag råkade springa över information om att Aspergers syndrom helt kommer att försvinna som diagnos i och med DSM V (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders – Ja, klicka gärna på länken för att förstå varför det här har stor betydelse) och istället så kommer bara autism att finnas med – Med olika typer av definitioner och styrkor.

Det här gjorde mig rätt upprörd, då jag egentligen aldrig någonsin varit övertygad om att det finns en egentlig koppling mellan autism och Aspergers och att jag aldrig någonsin har sett bevis på att så skulle vara fallet heller. Aspergers syndrom myntades av Hans Asperger. Han arbetade med barn som led av autism. En del av dessa barn ansåg han hade högre intelligens, mindre grad av handikapp och bättre anpassningsförmåga än barnen med autism – Således skapades diagnosen Aspergers syndrom.

Men, det enda som stödjer kopplingen är att beteendemönstret liknar varandra inom vissa avseenden. Det finns egentligen ingen självklar neurologisk koppling. Precis som det inte finns en självklar neurologisk koppling mellan ADHD och Asperger trots att det finns vissa drag som liknar och att en kombinationsdiagnos av Aspergers syndrom och ADHD knappast hör till ovanligheterna idag.

Och jag blev arg. Jag anser att detta är felaktigt. Jag är helt på forskaren Peter Szatmaris linje och andra likasinnade om att det här är en teori, och inte en bevisad sanning, och sedan jag läste om DSM V har jag ansträngt mig än hårdare för att hitta olikheter samt likheter på ett neurologiskt plan och Asperger. De jag hittar är irrelevanta. Vit hjärnmassa, exempelvis, är det vanligt att man ser en förändring inom samtliga diagnoser som innefattar kronisk nedstämdhet och det är inte nog för att dra ett likhetstecken mellan Aspergs och ANDRA diagnoser och bör alltså inte heller vara nog för att dra ett likhetstecken mellan Aspergers och autism (speciellt inte när detta inte förekommer hos alla individer med diagnosernai fråga).

Jag har inte autism. Det är viktigt för mig. Jag har inte autism och jag ska inte kategoriseras tillsammans med folk som har ett gravt handikapp. Det är missvisande. Det är så fel att det inte är klokt. För det första skapar det en situation där man återigen skapar en problematik kring helt funktionella individer som ändå antas lida av svåra handikapp enbart på grund av en diagnos, för det andra skapar det ett problem kring problembilden vissa människor har och verkligen behöver hjälp med om folk som jag vars handikapp är INTETEXISTERANDE helt plötsligt blir ungefär detsamma som en person med svåra störningar som mår väldigt, väldigt dåligt. Jag är ju nog av ett monster redan idag på grund av att jag lever som jag gör med min Aspergers idag vilket kan vara nog så mycket väl en törn i människors sida som har en livstid av sjukskrivningar och medicinering framför sig. Tänk bara hur det blir i framtiden.

Förstår ni vad jag menar? Förstår ni varför jag är sur? Förstår ni varför jag är upprörd och sitter hela dagarna, tyst, och bara plöjer en jävla massa äckliga långa neurologiska studier?

Och om ni, för all del, kan bidra med intressanta saker i ämnet som jag (om ändock mot förmodan) har missat så är detta såklart uppskattat. Jag är framförallt intresserad av forskning inom Amygdala (corpus amygdaloideum) samt, ja, mycket annat inom det limbiska systemet, såklart.

Jag säger inte att jag har rätt. Jag är inte neurolog. Jag är inte psykiater. Jag är verkligen inte en neuropsykiater. Men jag säger att jag inte tror på kopplingen baserat på det jag sett: Och då har jag letat, och det finns en hel del forskare som stödjer min åsikt som är neuropsykiater.

Filed under Aspergers och andra diagnoser, Politik och samhälle | Comments (18)

Aspergers och stjärten

Enligt min egen forskning den senaste tiden så har jag kommit fram till att det egentligen är troligare att Aspegers syndrom är en stjärtpsykiatrisk avvikelse än en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.

Återkommer.

Men tills dess kan ni försöka samla ihop bevis för att motsäga mig: Hitta en enda grej där man ser en regelbunden avvikelse mellan Aspergares hjärnor som ter sig annorlunda från personer helt utan diagnos. Högfungerande autism och autism räknas inte in här, förresten. De kommer ni att hitta röntgen på. Men Aspergare? Nej. Försök. Jag svär: Det går inte. Exkludera EGG förresten för där har jag en viss linje jag tänker dra. Gå på röntgen. Försök. Försök.

GÅR EJ!

Filed under Aspergers och andra diagnoser, Politik och samhälle | Comments (4)

Jag är såhär bra enligt Wikipedia

Håller på och jiddrar runt som fan med Aspergers syndrom just nu (ang bok) (och gläds över att det snart INTE kommer tillhöra autismspektrum enligt läkarvetenskapen, bra där, äntligen) och ser att de har gjort om symtomlistan på bland annat Wikipedia till att innehålla svagheter OCH styrkor. Det gillar jag verkligen. Jag ska fortsättningsvis copy pejsta styrkorna in i mitt CV för jag upplever att detta stämmer väldigt väl.

• Starkt intresse för hur saker och ting fungerar och samverkar
• Bra tålamod för specialområdena
• Informationsinsamling
• Starkt logiskt tänkande
• Mönsteridentifiering
• Problemlösning
• Målmedvetenhet och envishet

• Jag hoppas att många, många som arbetar med ungdomar och vuxna med Aspergers syndrom fokuserar mer på styrkorna än på svagheterna. Jag tror, som alltid, att det är den enda vägen. Ja – Det och en smula sinnessjuka som gärna uppar tron på sig själv. Sinnessjuka är fantastiskt trevligt ibland.

  Ps. Alltså, det är inte på Wikipedia jag vidareutvecklat och förnyat min kunskap, råkade bara svänga in där för att jag ville kolla om det fanns några nya intressanta referenslänkar. LOVAR.

  Filed under Aspergers och andra diagnoser, Politik och samhälle | Comment (1)

Kanske är det inte värt att orka

Jag hittade en grej idag som skrivits om mig. Det var en tjej på ett forum om Asperger som tyckte att jag var bra och länkade till mitt sommarsnack hos Nyheter24. Det blev jag sjukt glad över, men detso mindre glad över svaren i tråden.

Alla var bara arga på mig.

De tyckte att jag inte hade en riktig diagnos, de tyckte att jag påstod att alla var likadana som jag, de tyckte att jag rent ut sagt idiotförklarade andra Aspergare bara för att jag berättade att jag mår bra idag, att vården hade fel, att vården målade ut ett mardrömsscenario som inte behövde stämma. De tyckte att jag var hemsk för att det gåttb ra för mig.

Jag blev rätt ledsen.

Jag kan inte förstå hur jag kan idiotförklara andra Aspergare i och med att jag inte är sjukskriven längre. Jag menar aldrig att de som är sjukskrivna är sämre än jag, och jag skulle aldrig dra ur mig något så hemskt. Aldrig. Jag vill bara inte att vården ska säga att saker och ting är omöjligt. Jag vill inte att man dömer ut folk och får människor ge upp. Jag vill att man ska kunna se till individen, och inte bara alla punkter i diagnosen. För alla Aspergare, oavsett hur tung diagnosen är, är fortfarande individer. Det gör mig ledsen att så många människor ska ta hemska saker för givet om människor och vägrar förstå och inse att vi är människor vi med, och inte ett objekt som kan opereras enligt en enkel manual. Jag vill också att Aspergare ska fatta att de inte ska köpa att de själva är en liten gräsklippare som går enligt en instruktionsmall.

Det är det enda jag vill.

Jag visste inte att det var svinigt, idiotförklarande eller allt det andra som sas. Jag blev sårad på riktigt. Det är inte ofta.

EDIT: Nu har vi alla pratat med varandra och det verkade mycket röra sig om missförstånd och jag har gått från att ha varit väldigt ledsan och sårad till att känna mig glad och delaktig istället. Frågor som Asperger är självklart alltid svåra, och mycket kan tolkas olika, men en diskussion leder oftast till bra platser – som nu!

Filed under Aspergers och andra diagnoser, Politik och samhälle | Comments (12)

Sommarsnack om Asperger på Nyheter24

Jag pratar om hur jag fick min diagnos, mina skolår, hur jag var som människa och vad jag blev. Jag har inte vågat titta på det själv. Jag tycker att det är läskigt. Jag vet inte ens om jag säger något vettigt, om jag ska vara ärlig. Men för er som är intresserade av Asperger, ni kanske vill titta.

Det viktiga i det hela tycker jag är att inse att även folk med avvikelser är individer och bör behandlas som så av vården och samhället.

Titta på det HÄR.

Filed under Aspergers och andra diagnoser, Politik och samhälle | Comments (15)

Jag har Aspergers och är inte mördare jag heller

Immanuel Brändemo har skrivit bra om mediasynen på “psykiskt störda” på Second Opinion. Läs det här.

Jag blir, precis som Immanuel, upprörd varje gång jag ser det här. Någon filmrecensent på DN skriver om en lustig historia om “psykstörda” aspergare, vilket jag får reda på för att flera läsare hör av sig till mig och är ledsna för att man titulerar en neurologisk avvikelse som psykisk sjukdom i Sveriges största dagstidning, som dessutom har ett bra rykte, som man tar till sig.

Man hör om ett nytt våldsdåd, och det ska alltid lyftas upp om den hade någon avvikelse eller psykisk sjukdom. Det är inte så att det i alla fall har något med våldsdådet i sig att göra, nä, men finns det en diagnos så ska det skyltas med den, och självutnämnda “experter” som inte ens har tillräkligt god kunskap i ämnet att de kan stava diagnoserna rätt säger ditten och datten om vad den eller den diagnosen innebär. Hur sjuka i huvudet vi är. Hur farliga och empatilösa vi är. Vilka samhällsfaror vi är.

Titta på mig. Jag är diagnostiserad med Aspergers syndrom. Jag är knappast en samhällsfara. Tvärtom, skulle jag vilja påstå. Empatilös är också en stämpel som kan vara lite knepig att lägga på mig, i och med mitt ideella arbete. Socialt efter är väl, i ärlighetens namn, bara omöjligt. Hur man än vrider och vänder på saken!

Vet ni något jag skulle tycka var rätt roligt? Om alla med en avvikelse startade ett magasin tillsammans, så tar man upp alla mord, alla våldsdåd, alla övergrepp och så sätter man rubriker som: “DET VAR EN NEUROTYP*” “MILJONTALS NEUROTYPER I SVERIGE” “MILJONTALS POTENTIELLA MÖRDARE.” För så är det ju faktiskt. Och ja, exakt så fel är det faktiskt att kategorisera in folk i såna grupper enbart baserat på hur deras hjärna ser ut. Visst finns det diagnoser som är så pass tunga att de, oftast i kombination med ett knepigt liv, knepig uppväxt, faktiskt blir rätt störda. Men det är en milslång skillnad mellan en person med lätta psykopattendenser och en psykopat med tung schizofreni. Det går inte ens att jämföra. Och Schizofreni, sedan! Gud vad brett det är. Man vet ju inte ens riktigt vad det är, och det är fortfarande ett samlingsnamn för rätt många olika saker. En del påstås vara en produkt av en neurologisk avvikelse, andra av uppväxt, vissa av svår ångest.

Men en person som fått diagnosen schizofreni i samband med ångest är inte någonstans lik en människa som tokhallucinerar våldsamma röster och går in i mördande psykoser.

Just Aspergers känner jag är hyggligt förskonat från många fördomar av det mer våldsamma slaget. ADHD också, antar jag, om ändock inte lika mycket. Vi tas dock för givet att alltid vara empatilösa, något som somliga av oss är, eller så ser vår empati bara annorlunda ut och får ett annat uttryck. Jag, exempelvis, fick höra att jag har en fruktansvärt låg empati när jag fick min diagnos, att det var närapå att jag fick en psykopatdiagnos i kombination. Ja! På riktigt! Ja! Det här baserades på att jag var introvert, eftersom jag led av mycket ångest (naturlig följd) och att jag hade svårt för att trösta människor när de var ledsna, utan oftast försökte ägna mig åt att lösa problemet istället. Det här hade med en praktiskt syn på livet att göra, inte att man inte bryr sig, bara att man hanterar det på ett annat vis. Men det sågs som empatilöst. Mitt största fel däremot var att jag är väldigt bokstavlig när jag hör en fråga. Om jag får frågan: “Kan du förstå hur andra känner? Kan du sätta dig in i deras situation?” Så har det alltid varit ett stort rungande NEJ från min sida. Inte för att jag är sämre på detta än andra, absolut inte. Jag är faktiskt bättre på detta än många andra, men jag tycker inte att någon på planeten kan sätta sig in i någon annans hjärna, känna av exakt hur de känner, och riktigt relatera. Att kunna förstå och relatera för mig har alltid varit något fysiskt, som att man kan identifiera sig med en viss situation och ett visst agerande – Men känna! Nej. Det kan jag inte svara annat än nej på fören jag fått en resa in i någon annans hjärna.

Så jag failade rätt ordentligt på mitt EQ-test och fick väl bedömningen att jag hade samma nivå av empati som en gråsten. Bara på grund av att jag agerar annorlunda och för att jag är bokstavlig.

Så ja, jag är empatilös och en fara för samhället enligt en hel del självutnämnda “experter” som faktiskt inte vet ett endaste jävla skit.

I sin krönika skriver Immanuel att det är bra att flera med diagnoser har blivit så kallade “psykaktivister”. Att vi syns, att vi säger till. Att vi är jävligt trötta att ständigt och jämt bli likställda med mördare. Vi är inte mördare. Faktiskt inte. En del av oss är det, precis som en jävla massa utan Aspergers är det.

*Neurotyp är ett uttryck som används av många med en neurologisk avvikelse för att kategorisera in folk som inte har en neurologisk avvikelse. Neurologisk typisk, betyder det.

Filed under Aspergers och andra diagnoser, Politik och samhälle | Comments (13)

Men är inte folk med ADHD överrepresenterade vad gäller missbruk?

Jag fick en kommentar som ifrågasatte mitt resonemang baserat på signalsubstanser, Sveriges förutsättningar och centralstimulerande preparat. (Läs inlägget jag syftar på här).

poängterade nämligen att folk med ADHD är överrepresenterade vad gäller folk med missbruksproblem både vad gäller alkohol och droger. Det är en fråga värd att ställa, och jag svarar gärna!

Javisst är det så! Men det är inget som fäller min tes, det är en del som bekräftar den. Jag funderade faktiskt på att ta upp både ADHD och Asperger i texten för att ytterligare förklara min poäng, men på grund av att inlägget inte skulle bli för långt och flyta in på för många ämnen så lät jag bli. Men låt mig, för all del, skriva det här istället.

ADHD och Asperger är neurologiska avvikelser bådadera, bådadera innebär också att man har en obalans i signalsubstanserna. Folk med ADHD har oftast brist på dopamin, folk med Asperger har ofta brist på serotonin. Sedan finns det olyckliga stackare som jag som har en obalans i bådadera. Min grupp är tyvärr väldigt överrepresenterad vad gäller alla former av missbruk när det kommer till centralstimulerande preparat. Jag kan skriva under på det själv. Jag älskar att dricka alkohol. Det gör mig glad. Alkohol gör alla glada, men effekten på mig är desto större för att jag har en naturligt nedsatt nivå av serotonin. Det förvärrar dock mina baksmällor något enormt, då kroppens egna produktion av serotonin går ner efter att man brukat alkohol. Därför är vi en riskgrupp. Alkohol sätter oss på en mer normal nivå vad gäller serotonin, baksmällorna gör oss extremt dåliga, och därför vill man dricka mer. Därför behandlas Aspergare med preparat som ökar serotoninproduktionen i hjärnan. Inga konstigheter, det är samma sorts preparat man skriver ut till folk diagnostiserade med depression – Däribland vinterdepression.

Folk med ADHD, däremot, behandlas med preparat som ritalin som är ett annat centralstimulerande preparat. Folk med ADHD missbrukar den här typen av droger till stor grad av samma skäl som Aspergare dricker – De upplever att de blir mer normala, mer stabila i humöret, mår bättre.

Därför kan man se de här diagnoserna som mer extrema exempel på vad som händer på våra breddgrader, då samma signalsubstanser påverkas av hur våra dygn ser ut.

Filed under Aspergers och andra diagnoser, Hälsa, Politik och samhälle, Övrigt | Comments (20)

Läsarfråga: Varför okej att kalla sig deppad men inte mongo?

Fick en fråga på mailen.

“Hej Hanna! Jag är sjukskriven för depression. Det är som du vet väldigt jobbigt och inte alls samma sak som när folk helt förhastat drar ur sig saker som att de “känner sig deppad” eller har “ångest”. Det känns inte bra att folk använder de här uttrycken så lättvindigt när det rör sig om riktiga sjukdomar. De flesta förstår att man inte får använda sig av ord som mongo och CP för att uttrycka känslor – men deppig eller ångest reflekterar inte folk om överhuvudtaget! Jag skulle tycka att det vore intressant om du skrev om det här.”

Visst kan jag skriva om det, men förmodligen inte på det vis du vill eller förväntar dig, då jag inte håller med.

Jag tycker för det första att det finns en stor skillnad på att använda sig av ord som mongo och CP lättvindigt. Det är tunga handikapp, och de används knappast för att beskriva en känsla en person upplever. De används som skällsord. Att säga att man känner sig deppad, eller kalla någon för ett jävla CP, är det en otroligt stor skillnad på.

Förutom det så är det vedertaget språkbruk att säga att man känner sig deppad. Nej, att känna sig deppad är inte samma sak som att lida av klinisk depression, men jag upplever inte heller att personer i fråga som säger att de känner sig deppade jämför sig med någon som är sjukskriven och på medicinering, och jag upplever inte heller att folk uppfattar deras beskrivning av sig själva som synonymt med sjukdom.

Att känna sig deppad är att känna sig ledsen, nerslagen, apatisk och oförmögen att göra något åt det. Så kan man känna tillfälligt. Klinisk depression är att man känner sig så i princip konstant. Det är en stor skillnad, och man måste få unna folk att säga att de känner sig såhär när de gör det. Bara för att det finns en sjukdom som innebär att man alltid gör det, så innebär det inte att människor som inte är sjuka aldrig känner så – Och det måste man ha förståelse för.

Samma sak gäller mycket annat, som du vet. En person kan ha ont och gnälla över det, utan att det för den skull är en skymf mot folk som alltid har ont. Jag tycker också att det är okej att säga att man känner sig stressad, även om man kan diagnostiseras med stress, som är en annan sak.

Språket ser inte alltid ut exakt som vi vill, och det finns rum för både missförstånd och klavertramp i det. Trots att jag själv varit sjukskriven för klinisk depression så kan jag inte finna i mig atrt bli sur om någon skriver att de känner sig deppade. Varför då? På vilket sätt är det en skymf mot min tidigare sjukdom? Ibland skriver jag att jag känner mig deppad också.

Folk säger att de känner sig schizofrena, deppade, dampiga och whatever. Autistiska också. För att beskriva vissa personlighetsdrag. Alla dessa personlighetsdrag liknar faktiskt, väldigt mycket, några av de mest talande delarna i diagnoserna. Man kan välja att se det som förminskande och respektlöst, eller så kan man välja att se det som något relativt harmlöst.

Personligen tycker jag till och med att det är positivt. Att leva med en diagnos innebär oftast att man får tråkiga stämplar på sig. Att man blir stämplad som ett problem. Annorlunda. Inte som de andra. Att man hamnar utanför. Att folk faktiskt kan relatera till vissa problem och känslor så pass att de applicerar benämningarna på sig själva är, enligt mig, ett sätt att faktiskt göra diagnosen mer allmän och på så vis mer accepterad. Jag blir inte sur om någon säger att de känner sig autistiska för att de är sjukt insatta i en grej att de kan precis allt eller att de har ett närmast tvångsmässigt ordningssinne och vill ha allt på exakt rätt sätt på rätt plats – Det ÄR autistiska drag! Och några av de mer positiva, dessutom.

Samma sak vad gäller att “känna sig schizofren”. Här har vi en diagnos med mycket, mycket fördomar om sig. Det antas gärna att en person som har det är en person som kan få en psykos när som helst och gå ut och lemlästa hela sin omgivning. Det stämmer ju faktiskt inte riktigt, och tur det, då somliga anser att 10% av befolkningen lider av en lättare grad av schizofreni. Så, att folk säger att de känner sig schizofrena när de känslomässigt upplever något som de relaterar till diagnosen? Nej. Inte så farligt. Inte alls.

Så nej. Kalla inte någon form mongo eller CP, men att fråga om någon är deppad? Helt okej! Det sistnämnda, angående autism och schizofreni, är något känsligare – Men personligen upplever jag det inte som jättefarligt det heller. Är det en stämpel? Ja. Men inte en exkluderande stämpel. En inkluderande stämpel. Det är upp till var och en att fundera över det eventuella värdet i det.

Filed under Aspergers och andra diagnoser, Frågor och svar | Comments (17)