Existentiell söndagsångest: Vad får kallas på riktigt?

Idag plöjde jag mitt psyke och historia igen, sådär som många av oss gärna gör på söndagar när världen står stilla och vi har en faslig tid att begrunda vilka vi är, var och ska bli.

Jag tror att vi alla, när vi är barn, fantiserar om att hitta en ny värld. I små, små skrymslen i lägenheten, i små utgröpningar i klädkammaren som man inte kan se direkt när man kikar in, utan bara när man stiger in och sträcker ut armarna så långt som bara möjligt. Under sängar, bakom byrårer, bakom gardinerna, under fönsterbläcken – Jag tittade överallt.

Garderoben i mitt eget rum var inrett som ett rum. Nu talar jag inte om en stor garderob, bara typmodellen som finns hos möbelbutikerna. Men när man var liten var de tillräckligt stora för att man kunde krypa in, och till och med gömma sig. När jag lekte kurragömma när jag var liten brukade jag drapera min kropp i kläder och låtsas att jag var en klädhämgare – Och när folk öppnade garderobsdörren och vevade runt bland kläderna så hittade de aldrig mig, trots att de kunde lägga sina händer rakt på min kropp, rakt på mitt ansikte, och jag brukade inbilla mig att det var för att jag, för en stund, hittat vägarna jag sökte efter och att jag på något vis lyckats sätta en fot på andra sidan och att det som var kvar av mig i den verkliga världen var så litet, så substanslöst, att folk varken kunde känna mig eller se dom trots att jag kunde känna dem.

Om nätterna brukade jag drömma om att jag hittade exakt rätt väg. Det kunde vara ett hörn i lägenheten man gick förbi och inte tänkte något särskilt om alls, men i drömmen, om man ställde sig i exakt rätt vinkel och lätt solljuset träffa hörnet på exakt rätt sätt, så kunde man när man kisade se en liten, liten dörr i ögonvrån. Om man närmade sig den annars dolda vägen i sidled så kunde man, ibland, lyckas ta sig iväg.

Där fanns nya rum och ett ändlöst antal med gånger och våningar. Oftast tomma, oftast gamla, dammiga och bortglömda. Märkliga planlösningar som inte tedde sig särskilt praktiskt för bruk. Gångar upp till taket, in i torn, ner i mörka gångar under huset och fram i en ny vrå som folk bara inte tittat på i exakt rätt ljus, kisandes, i ögonvrån.

Jag drömmer fortfarande de här drömmarna, även om de minskat sedan jag flyttade hemifrån. En viss del av mig går fortfarande runt i de här gångarna. Jag hostar mycket, för år av glömska har satt sina spår. Dammet sirlar i luften för varje steg man tar och det luktar unket av obehandlade vattenskador och små, små djur har gjort sig trygga hema bland all glömd gammal smuts och bråte. Det är mycket skalbaggar överallt. Alltid mycket skalbaggar. Små, svarta, färglösa skalbaggar och deras små barn i larvform som irar runt när man sparkat iväg en hög med damm som de levt tryggt i under hela deras livstid.

Men även om gångarna kan te sig smutsiga och ogästvänliga så är det mina gångar, gångarna där jag alltid kan vara ifred, få tänka, och få slappna av helt och hållet. Gångarna som ingen finner förutom jag.

När jag var mindre så spenderade jag mycket tid där. Så mycket tid att jag ibland kan undra om det inte fanns ett uns sanning i det ändå. Mina minnen är så klara och tydliga, lika klara och tydliga som en dag på dagisgården där jag satte och byggde upp gigantiska parkeringshus i sandlådan som sedan drabbades av en tsunami när jag lyckats tjata till mig att få använda vattenslangen. Alla andra barnen var ju ute på landet, eller i Hellas, kanske Björkhagen. Men jag var kvar och jag hade ensam dominans av vattenslangen och jag kommer så väl ihåg att det var en av de lyckligaste dagarna under mina dagisår. För slangen, den fick man aldrig annars använda. Den var förbjuden. Men den dagen så antar jag att dagispersonalen som var kvar tyckte synd om mig för att jag var ensam, och jag fick tillgång till det här annars förbjudna som man bara fick ta på om man lyckades lura in en dagisfröken och sno till sig slangen snabbt medan de inte kunde göra något åt det.

Lika tydliga är mina minnen av mina gångar. Så vem kan säga att de inte existerade, egentligen? Vad gäller minnen, vad existerar egentligen, och vad är bara en fabrikation av våra hjärnor? Är inte alla minnen, egentligen, en fabrikation av verkligheten? När vi tar oss tillbaks till en tid, och upplever den så stark igen med allt som hör till det dagliga, konstant flödande livet. Temperaturer, dofter, luftfuktighet, solen mot huden, vinden i håret och känslan av olika material som möter vår hud, vatten som rinner ner i vår strupe och sand som strilar långsamt igenom våra fingrar. Så verkligt, så att man nästan kan ta på det – Men ändå en ständig nyfabrikation, för det händer ändå inte nu, hur mycket man än vill tro att det hände, så är minnet aldrig på riktigt utan enbart en uppspelning i våra huvud där vi ständigt och jämt lever från ett annat perspektiv, i en annan värld, i en dubbel verklighet som reflekterar verkligheten till den grad vår omedvetna önskar.

Och när ett minne som, i nuet inte än sker, som egentligen är irrelevant för allt som sker idag och som inte kan påverka något varken negativt eller positivt kan vara sant, kan inte då mina gångar få vara lika sanna?

Jag känner luftfuktigheten, stanken från den ruttna bråten, det kliande dammet i mina lungor, smutsen och stickorna mot mina bara fötter och de små, små vindilar som tar sig in mellan takspringorna från världen utifrån. Jag ser de vidriga skalbaggarna som jag bara ville bli av med, ser dem ila längs med golvet och jag känner hur äcklet i magen bygger sig upp. Jag ser trapporna och salarna framför mig och upplever känslan av rymd så starkt, så starkt att jag nästan inbillar mig att jag står och blickar ut över en sal istället för att sitta här, i mitt sovrum, och skriva på min laptop. Känslan av att vara där – Istället för här – dominerar mitt sinne så starkt att det kan vara svårt att vilja tro på att salarna inte existerar.

Om vattenslangen var på riktigt, varför kan inte gångarna få vara det med? För vem kan egentigen säga emot, eller hålla med, om något av det?

Filed under Sagor, Självbiografiskt | Comments (10)