June 10th, 2010
Jag lovar att skriva utförligt om min historia och mina smärtor. Jag tänker faktiskt skriva ut alltihop. Jag väntade lite. Jag kunde ha tagit den gamla historian. Men det var inte allt. Jag satt och funderade hela kvällen om jag kunde berätta om när det kom tillbaks, efter att jag trott att det var bra för alltid, och hur dum jag var som lät det komma tillbaks. När man varit sexuellt återhållsam på grund av att man inte kan ha sex, på grund av den vidriga smärtan, och det försvinner.
Då var jag dum. Jag tänkte mer på att verkligen ta vara på tiden, låta det gå, det går nog över. Det kom tillbaks. Sedan dess skrev jag inget mer om de gamla smärtorna, jag höll mig ifrån det, för de nya smärtorna raserade mitt dåvarande förhållande och satte mig i samma celibat igen. Ingen sexlust, sa jag till alla. Jag har bara inte lust. Jag har inte haft sex på ett år igen på grund av bristande lust, och jag har inte känt lust sedan det tog slut med min kille. Så sa jag.
Och jag sa det till min kille då, han jag var tillsammans med då. Jag sa inte att jag hade ont. Jag sa att jag inte kunde. Och i ungefär samma stund tog det förhållanden slut, och det var som en örfil rakt tillbaks i ansiktet igen och jag slöt mig. Jag slöt mig. I ett ämne jag talat så fritt om förut, som var så viktigt, som var en så stor del i min egen utveckling och i att komma tillfreds igen.
Det kan bli så. När något man kommit över, när det kommer tillbaks. Man skäms. Det är svårt att berätta vad saker och ting egentligen handlar om. Jag sa det inte ens till honom. Det var lättare att säga att lusten var död. Den var ju död, vid det laget, ändå. Sex var inte trevligt, sex var smärtsamt. Återigen. Och då visste jag faktiskt inte exakt heller vad smärtan kom sig av, utan det är en kunskap jag först tillgodogjort mig helt och hållet bara under de senaste 12 månaderna. En ledtråd där, en tanke där. Visst. Men inte helt och hållet.
Men det är bra igen. Kommer det igen, börjar det smyga, då tror jag att jag vet hur jag ska göra den här gången.
Jag ska ta hela historian och jag hoppas att den innehåller någon hjälp till någon. Jag vet inte om den kommer göra det, men kanske. Om inte annat, är det bra att höra det från andra. Förlåt att det inte kom på direkten, men jag var tvungen att sätta mig ner med mig själv och fundera på hur utlämnande jag skulle klara av att vara i det här. Och om det vore värt det alls om jag inte klarade av att vara det.
Men det kommer jag vara. För det är bra nu, igen, och kanske bygger man styrka och förhindrar att det sker återigen om man skriver ut det.
Filed under Hälsa, Politik och samhälle, Sex & samlevnad | Comments (13)
Vilken BH-typ är du? Testa dig här!
34 skäl att inte bevara Slussen.
Tack Hanna!
Tack. Det är så starkt av dig. Kanske till och med så starkt att jag kan skriva om det själv, på min blogg. Kanske, kanske. Men det är svårt, så svårt…
Någon mer som har det! Jag måste fråga, hur testade du dig mot vestibulit?
Jag har alltid haft ont av sex (i alla fall precis i början när man ska stoppa in den) men det var inte lika påtagligt med mitt ex för han var mycket mindre än min nuvarande. Så jag gick till gynekologen och hon sa att enda sättet hon kunde kolla vad det var var om hon fick känna där nere. Vilket såklart inte fungerade över huvud, så jag har alltid kännt att jag inte har kunnat få en undersökning och få det konstaterat för mig varför det gör ont.
Låter tufft det där.. Starkt av dig att berätta.
L
Om det inte har kommit några nya rön sen jag fick vestibulit för snart 10 år sen, så kan man inte “testa” sig för vestibulit. En erfaren gynekolog gör en undersökning och trycker helt enkelt på olika ställen där det uppkommer för att se om du känner av det. På vissa kan det finnas rodnader, på andra finns det inte rodnader.
Gå till en bra ungdomsmottagning eller gyn och få dig undersökt, innan det har gått för långt. Och ta hand om din vän därnere =)
Jag hade vestibuilt för några år sedan, och sprang till den ena gynekologen efter den andra. Tillslut hamnade jag hos en som sa till mig att sluta med mina p-piller, eftersom de innehöll hormon som gjorde mina slemhinnor sköra, och sen skrev hon ut en salva, “ovesterin”, att smöja med. Den finns att köpa receptfritt och används ofta av kvinnor i klimakteriet eller av tjejer med sköra slemhinnor. Detta hjälpte mig och jag har efter år av underlivsproblem nu varit fri från smärta i tre år.
Det blev så jag skrev:
Jag blev jätteförvånad när jag såg programmet. Jag visste inte alls att folk var så okunniga om vestibulit, jag har vetat vad det är sen jag var 10 (trots att jag inte har det själv. Har nog bara en väldigt bra mamma som har berättat sånt här för mig) och tog för givet att de flesta visste det. Att inte ens folk inom vården vet något om det är fan inte ok! Jag hoppas att vården bättrar sig snart och att ni tjejer som lider får hjälp snart, och att ni vågar prata om det. Skriv så mycket du känner för att skriva, Hanna. Du har redan hjälp till massor bara genom att ta upp ämnet. Du är bra.
Det är sååå skönt att höra andra som har samma problem. Ingen av mina tjejkompisar har det så och därför hjälper det så mycket att du skriver om det. Tack!
Så underbart bra att du tar upp detta ämne. Det är så otroligt många kvinnor som har eller har haft vestibulit – jag är en av dem. En av dem som blivit runtslussade bland läkare och gynekologer som inte kunde beskriva vad det var som gjorde så ont och vad som var så fel med mig. En gång fick jag bedövningskräm/antiinflammatorisk salva som vanligtvis används för t.ex. tennisarmbåge, för att gynekologjäveln trodde att det skulle hjälpa.
Jag har läkt mig själv genom att använda mig av positiva affirmationer, dvs intala mig själv att jag är stark, frisk och vacker. Har smörjt mig med mandelolja och använt bedövningskräm varje kväll och även vissa dagar då det gjort ont. Det tog ett bra tag, men nu är jag frisk som en liten nötkärna. Ibland får jag små återfall, men då är det ofta pga att jag haft starkt tvättmedel eller använt tvål när jag tvättat mig. Under mensen blir jag också extra känslig. Men det är 1000 gånger bättre idag och jag lever ett alldeles normalt, fungerande liv. Sexlivet är också toppen! :) Det finns lösningar, även om det tar tid. Universitetssjukhuset i Umeå har en Hud och STD-klinik där de är alldeles underbara, har fått mycket stöd via terapi därifrån.
Lycka till alla kvinnor, det kommer att bli bättre!
åh, hanna. du borde berätta mer, alla som vågar borde. (jag skulle nog inte våga. inte just nu iallafall) då blir det inte en så himla stor grej, utan mer vardagligt.
det behövs.
jag behöver höra mer.
Jag såg dig i Uppdrag granskning och tycker du gjord det jättebra som vågade ställa upp och berätta om vestibulit.Det är verkligen många som lider i tysthet-både gamla och unga kvinnor. Det är både en resurs- och en kvinnofråga. Vi borde mailbomba politiker för att du och andra med vestibulit ska få bättre vård och stöd. Jag förstår din besvikelse när vestibuliten kom tillbaka,men ge inte upp!
Jag skulle så gärna vilja höra din historia. Men förstår om du inte vill skriva. Eller har du skrivit och jag missat?
Kramar