Varför kan jag inte kanalisera ångest rätt?

Jag kan bli förbannad när jag läser texter av folk som säger sig vara deprimerade, lider av dystymi eller som berättar att de lider av stor ångest för närvande. Människor som beskriver hur länge de skrikit rakt ut i duschen och velat skallat sönder sitt huvud mot porslinet. Inte om jag känner att de faktiskt mår väldigt dåligt, då blir jag orolig, medlidsam eller så topplar det över och jag klarar inte av att läsa mer. Nej, jag blir förbannad när människor lyckas berätta de här historierna med stil och nästan gör det till en eftertraktad sak.

Inte för att de, egentligen, gör något fel. Kan man göra ångest normalt, och inte skämmigt, så finns det väl något gott i det.

Men jag blir bara så fasligt avundsjuk. Jag kan inte ha ångest med stil och jag har aldrig kunnat. Jag har bara ÅNGEST. Jag faller sönder i bitar, ligger och stirrar in i väggen flera dagar i sträck, saknar vilja, sug, tankar, kreativitet. Jag är lika död som levande och ibland trillar jag nära en gräns där jag inte riktigt kan särskilja om det rör sig om verklighet eller fantasi, eller om jag redan är död, och livet bara är en sista suck som inte lämnat mina lungor.

Men jag kan aldrig göra det med stil. Jag kan bara skämmas över det. Jag har aldrig kunnat kanalisera ångest till något kreativt. Har aldrig kunnat flöda ut i stora textmängder och ge något hjärtskärande, blodisande fantastiskt. Jag har aldrig kunnat skapa konst när jag haft ångest. Jag har aldrig ens haft en förmåga att ironisera eller skriva sarkastiska, bittra texter om livet och samhället.

Jag får väl se något gott i det. Jag är i alla fall inte beroende av ångest för att kunna leva och skapa. Det är jag glad för, när jag ser andra som är det, och hur de aldrig, förmodligen, kommer att kunna slita sig ur sin ångest för att det egentligen är det enda vis de kan leva sitt liv på. Jag avundas inte dessa människor. Jag är till viss del tacksam.

Men när jag haft dåliga perioder där jag bara kunnat stirra rakt in i väggen så skäms jag. Jag drabbas av en sådan ofantlig skam. Av min oförmåga att göra, skapa, bidra. Jag skäms över att jag isolerar mig på alla sätt möjliga, och jag skäms över att jag slängt bort ytterligare tid i mitt liv. Att slänga bort tid är, för mig, det vidrigaste jag kan göra.

Så jag avundas vissa. Mycket. Sällan gör mig avundsjuka förbannad och bitter. Avundsjuka är oftast högst drivande för mig, och ger mig en vilja att bli bättre, lyckas med mer, lära mig mer – Det ger mig en vilja att inte längre behöva vara den som är avundsjuk, och den drivkraften är värd mycket. Men i det här fallet gör den mig bitter, och ibland är jag nära att lasha ut i världens fånigaste trollattack.

Ni behöver i övrigt inte oroa er. Jag är inte drabbad av ångest just nu. Då skulle jag inte kunna skriva det här. Då skulle jag på min höjd kunna skriva något så fantastisk som fjärt, eller eventuellt stjärt, om jag hade extra kraft.

Filed under Allmänt | Comments (23)

Jo, det finns visst en sån sjukdom

Jag googlade.

Jag vet inte varför. Det var ju väldigt dumt.

Men det finns alltså en sån sjukdom och den drabbar var tionde svensk.

parodontit.

Det är på grund av inflammation i tandköttet och tandsten. Tillsammans fräter de sönder tandens rot, och så lossnar de.

Nu. Dör. Jag.

Filed under Allmänt | Comments (12)

Det fungerar inte att vara såhär

Nej, detta duger inte.

Jag är helt övertygad om att varenda tand i käften sitter löst, alla gör ont och att det smakar blod i hela käften. Jag vickar, och ryser, och så tycker jag att det smakar blod.

Det känns ju inte så troligt.

Att alla tänder i munnen håller på att lossna samtidigt. Då skulle man nog veta det, om det var något som hände folk bara sådär. Att man kunde sitta och inte göra just något och käften började tokblöda så trillade alla tänder ut.

Det kan ju inte hända.

Det kan det inte.

Nej.

Så fungerar det inte.

Visst?

Filed under Min ljuvliga kropp | Comments (6)

Helt jävla bankrutt

Jag känner mig dum. Eller nej, jag känner mig korkad. Jag har fokuserat så hårt på det ideella arbetet, bilder och siten den senaste månaden att jag helt glömt av, ja glömt! Att faktiskt tjäna pengar. Inte helt vettigt, det. Jag stirrar på summan jag kommer kunna ta ut den tjugofemte och kan konstaterar att den med nöd och näppe, om jag har tur, kanske täcker alla mina räkningar. Troligtvis inte, dock.

Hur kan jag lyckas med det? Jag som är så rutinerad! Jag har mestadels jobbat frilans i flera år, då får man bergsäkra rutiner, ska ni veta. Man blir duktig på att köra sitt eget race och harva in pengarna. Men icke nu! Nä! Jag har glömt.

Jaha. Då får vi se hur man ska lösa det. Tur att man är driftig, i alla fall, och att man ser problematik som något spännande och eggande framför nedslående. Värre har man ju klarat. Herregud vad glad jag är över att jag har den sortens personlighet som blir spurrad till att LÖSA FIXA TRIXA i såna här lägen. Det måste vara jobbigt för de som blir förstenade av ångest och packar ner sig under täcket och bara vill spy. Tycker synd om dem, och oroas, de är inte direkt få.

Får väl ta tummen ur röven och fixa det där som ni bett mig om i flera år som jag de senaste månaderna faktiskt avsett göra. Med ett ypperligt starterbjudande!

OCH!

Inte glömma att jobba Hanna. Förfan, skämmes! Smisk ska du ha! Aj. Sluta. Ska bli bättre. Lovar. Nu skärper jag mig! JA DET GÖR DU, NU JÄVLAR. Men föööörlåt!

Kanske ska söka annan deltid också som är lite bättre betald. Äh.

Filed under Allmänt | Comments (5)

Känner mig deppad och ledsen

Men usch så ledsamt. Jag såg verkligen fram emot att få träffa min kille när jag kom tillbaks till Stockholm. Har saknat honom. Han har tyvärr blivit jättesjuk, och inte nog med det! Han är tjock i halsen så det finns inte en chans att vi kan ses. Inte med min dåliga hals. Den är ju så känslig, och det blir så otroligt fruktansvärt med halsoperationer och löjligt långa och kraftiga penecillinkurer om den blir infekterad. Det är ingen risk man kan ta. Jag känner mig ledsen och deppad. Jag saknade honom så mycket, och nu kan jag räkna med att det blir minst lika lång tid till tills dess att vi kan ses.

Känner mig ledsen och ensam. Jävla skit.

Filed under Allmänt | Comments (8)

Vilket vägskäl håller nyckeln till hela resten av ditt liv?

Titta vem jag sprang på idag, Max Bergå! Trevligt att träffa på honom, lustigt att jag råkade ha på mig väskan jag fick av honom för en massa år sedan.

Vad sjukt livet var då, när vi var tillsammans. Inte att det var sjukt med honom såklart, världens finaste kille. Men hur livet såg ut. När jag hade sagt upp mig från mitt jobb som projektledare inom grafisk produktion för att jag var trött och uttråkad på hela mitt liv. När jag bara hoppade ut i ingenting, helt plötsligt blev Stureplansfotograf av alla jävla jobb, och hela karusellen därifrån. Jag har så svårt att förstå hur saker var då. Jag kände ingen, visste ingenting. Hade i princip brutit med hela min bekantskapskrets och ville bara ha en fullkomlig nystart. Jobbade dagjobb måndag till onsdag, och sedan nattjobb (oftast fram tills 08-09 på morgonen) torsdag-lördag. Att jag orkade hålla på så! Fest var det hela tiden med, fest fest fest.

Vad folk klagade i min blogg då. De gillade inte det så mycket. Inte alls. Det var tydligen snobbigt och ytligt. Jag vet inte det. Jag tyckte inte så mycket om att dag efter dag hålla på med samma skittråkiga grafiska produktion. Inget fel i såna jobb, men någonstans var det väl det som alla i min familj fostrats till, och man vill bygga sina egna vägar i livet. Så det blev ett riskabelt tramp ut.

Samtidigt så skulle jag inte vara här idag om jag inte gjort det.

Jag skulle inte skriva, förmodligen. Skulle aldrig börjat jobba med media. Skulle aldrig ha träffat alla fantastiska människor som jag känner idag. Viktor Barth-Kron hade jag aldrig träffat.

Vilken ångest. Jag får ont i magen av att tänka på alla vänner jag aldrig hade mött.

Det började jag tänka på, idag när jag träffade Max. Hur viktigt varje beslut är i livet. Vart det egentligen för dig vidare. Hur viktigt det är att inte missa de där stunderna. Ett tag drabbades jag av prestationsångest. Hur känner man igen dem när de kommer? När vet man när något, på riktigt, är ett allvarligt vägval som kommer forma hela resten av ditt liv?

Det påminde mig också om att man ska chansa, våga, riskera. Det ska jag våga igen. På riktigt. Nu jävlar. Jag vill till ett nytt vägskäl.

Filed under Allmänt | Comments (5)

Men jo det var så att liksom…

Hm.

“Jag är inne i ett kreativt flöde just nu och kan inte låta det störas av triviala ting som städning, fånga stunden, som man säger!”

“Jag har haft så ruggigt många deadlines och har inte ens haft tid att äta, bara dricka läsk! Som ni ser! Hur ska jag då ha tid att plocka undan efter mig?”

“Jag lider av en neurologisk avvikelse som heter Aspergers syndrom, det innebär bland annat att jag inte klarar av vanliga vardagssysslor som att städa, duscha, betala räkningar och sånt… Skyll inte på mig, det är ett handikapp och jag kan inte rå för det!”

Ja, eller så städar jag bara innan mina kollegor slår ihjäl mig. Fan.

Filed under Allmänt | Comments (6)

Ångestserien

Filed under Övriga | Comment (0)

Gammal kärlek från 2004

Från 2004. Photoshop.

Filed under Övriga | Comment (0)

Nyårsförväntningar

<<- Föregående strip *   Nästa strip –>

Filed under Frank | Comments (2)