Glöm inte bort minoriteterna, Hanna!

Tidigare idag skrev en antifeminist att feminismens problem är att feminister tror att män är roten till allt ont.

Mitt svar var att jag tyckte att det är tråkigt att ständigt och jämt få höra att man är manshatare för att man är feminist.

Antifeministen svarar: Var har du dragit slutsatsen att jag anser att feminister hatar män?`

Och det är ju sant! Det sa han aldrig. Han sa ju bara att feminismen anser att män är roten till allt ont. Och jag menar, det är väl inte alla av oss som hatar någon som skulle vara roten till all ondska i hela världen. Det är ju sant. Det är ju bara majoriteten som kan antas hata en person eller grupp som de anser vara roten till allt ont i hela världen. Men vi ska ju inte fokusera enkom på majoriteten, vi måste även tänka på minoriteter.

Som masochistiska feminister som även anser att män är roten till allt ont. De lär ju inte hata män. Tvärtom! De älskar kanske folk som är roten till allt ont. Hur kunde jag glömma bort det? Jag känner direkt att jag sparkar på alla feminister som för det första har åsikten att männen är roten till allt ont: Och ÄLSKAR det. För jag antar att det lär finnas någon feminist där ute som argumenterar mot männens illvilliga ondska men egentligen går runt och tänder på den något förjävligt, och enbart söker upp partners som uppfyller en mall av ett riktigt patriarkatssvin!

Klart att det finns.

Vad dum jag är.

Ska inte dra såna förhastade slutsatser i framtiden.

Så, att anse att någon är ansvarig för allt hemskt och ondskefullt som händer i hela världen är alltså, enligt mig, inte längre synonymt med att den här personen även hatar den gruppen.

Det borde väl även gälla Sverigedemokrater som tycker att alla fel i Sverige är på grund av den läskiga invandringen. Egentligen så älskar de invandrare och vill bli gangbangade som sjutton och sitter hela kvällen och laddar ner bilder på Usama Bin Laden med ett par härliga lederhausen och en piska i högsta hugg. Men för att liksom bli ordentligt straffade när det väl kommer till kritan, för att få det straff man verkligen vill ha, så är det ju gött att se till att demonstrera sitt agg så tydligt som bara möjligt först.

Brilliant! Jäklar, den antifeministen satte mig verkligen på plats. Högslående.

Filed under De här människorna råkar jag tycka är ena jäkla puckon | Comments (5)

Vi är diskriminerade allihop

Vet ni något jag är trött på? Undersökningar av det här slaget. Jag vet inte hur många gånger jag, inom de senaste två åren, har läst artiklar om hur hemskt arbete är för kvinnors hälsa.

Tack. Jag hörde det första gången. På riktigt. Är det av relevans att fortsätta pumpa ut propaganda som gör kvinnor mindre attraktiva för arbetsmarknaden? Räcker det inte med vårat medfödda handikapp att vi kan skaffa barn? Som redan där innebär en kniv i sidan på en anställningsintervju där arbetsgivaren beräknar eventuell kostnad för personen i fråga de ska anställa? Eller kanske ovanpå det, att kvinnor anses vara mindre kompetenta inom samtliga yrken som inte rör vård, omsorg eller barn?

En del antifeminister (Vår favvo exempelvis) vill förresten hävda att det är just typiskt att uppmärksamma just kvinnors hälsa och inte mäns. Ja, det här kan man väl vrida och vända på hur man vill, om vem det drabbar.

Vilket är ett typiskt exempel på att ett argument kanske inte håller som en diskriminerande form för antifeminism eller feminism i alla lägen. Det var faktiskt det enda det här inlägget går ut på. Vad ÄR orättvisa? Vad ÄR diskriminering? Varje part kan nog hitta diskriminering i allt om de så gärna vill. Och var är invandrarna i den där undersökningen? Rasister är de ju tydligen också. Fy.

Filed under Feminism, Politik och samhälle | Comments (14)

Den feministiska konspirationen inom islam!

Min favorit bland alla brinnande antifeminister, Pär Ström, har idag skrivit något helt fantastiskt. Läs inlägget med frågeställningen Har feminismen nått Förenade Arabemiraten? och gråt eller skratta. Vad ni nu än känner för.

Han vill alltså, på allvar, belysa det hemska med att kvinnan enligt honom fått en strafflindring och skylla detta på feminismen.

Personligen kan jag väl säga att det skulle vara fantastiskt om feminismen åstadkommit så att någon, överhuvudtaget, i det här fallet fick ett lindrigare straff. Men enligt Pär Ström är det ju såklart bara hemskt och orättvist att hon inte straffas lika hårt. Jag smäller av.

För det andra är det ju rätt pinsamt att han konsekvent misslyckas med att kolla upp fakta. Mannen och kvinnan är överhuvudtaget inte dömda för samma brott, något man upptäcker om man bemödar sig att googla det hela lite snabbt och läsa fullständiga artiklar i frågan. Ska man skriva ett inlägg där man på allvar vill hävda att den hemska feminismen nått den Förenade Arabemiraten och nu tvingar på sina hemska orättvisor på Shariahlagstiftningen (ja, feminism är ju så mycket värre än att man piskar folk och håller på, usch!) så kanske man kan utgå från mer än en kort notis i Dagens Nyheter.

Typ här och här och här och på, så vitt jag kan se, flera dussin andra ställen.

Filed under De här människorna råkar jag tycka är ena jäkla puckon | Comments (57)

Öppet brev till antifeminister

Hej antifeminister som läser det här.

Låt mig presentera mig själv. Mitt namn är Hanna Fridén. Jag är tjugofyra år, jobbar som illustratör, orginalare, journalist och försöker ägna mig åt viss opinionsbildning vid sidan av. Jag är inte partibunden, och min politiska hållning skulle jag beskriva som socialliberal. Jag skriver regelbundet debattartiklar, diskuterar i TV och radio om frågor som rör jämställdhet, sex och samlevnad och unga tjejers ätstörningar.

Mina hjärteämnen rör ästörningar och ideal för att jag själv var ätstörd i väldigt många år, och fick ett antal väldigt besvärliga fysiska följdsjukdomar på det hela, samt att jag slösade bort många år av min potential på att svälta mig själv eller kräkas. Jag jobbade ett tag inom ytligare populärmedia samt mode, och under den perioden var jag fortfarande ästörd och väldigt smal. Jag vägde 43 kg på mina 170 cm, för att vara exakt. Jag hade sett så många andra tjejer få ätstörningar under sin uppväxt, jag såg nittiotalisterna bli ännu mer ätstörda, och jag hade en blogg där mina unga läsare dagligen bad mig om tips om hur man kunde bli lika smal som jag. Jag ansåg att detta var fel, speciellt med tanke på att jag jobbat ideellt inom föreningar som rör ätstörningar tidigare, och mitt engagemang med att hjälpa de här unga tjejerna att slippa de här tankarna, och försöka sätta press på idealet för att få det sundare, blev något som drev mig väldigt starkt.

Min andra hjärtefråga är sex & samlevnad. Skälet till det är inte lika djupt. Intresset finns där för att jag alltid varit väldigt intresserad av hur kroppen och psyket hänger ihop. Jag har ett väldigt starkt intresse inom allt som rör våra kroppar, och vilken typ av uttryck det har i vårat liv. Sex är sådan sak som berör de allra flesta. Det berör dig oavsett om du är heterosexuell, homosexuell, bisexuell, transexuell eller för den delen asexuell. Jag är inte jättengagerad inom sexualitet som sådan, som homo och bi-frågor, det finns det andra som gör ett mycket bättre arbete än jag, och den rörelsen känner jag sympati för, uppmuntrar den gärna, men jag är främst inriktad på det sociala som skapas i sexuella sammanhang, och hur det påverkar våra liv. Förutom det är jag också väldigt intresserad av allt det fysiska, som sjukdomar exempelvis. Här jobbar jag främst med unga tjejer för att jag kan mer om unga tjejer, och unga tjejer pratar med mig mycket mer än vad unga killar gör. Det finns också mycket problematik som jag själv gått igenom och kan identifiera mig, och alltså försöka erbjuda en viss vägledning.

Jag är intresserad av andra områden också, men det här är de två sakerna som jag verkligen upplever att jag kan, och som jag kan bidra med en viss förändring inom. Jag vet att jag hjälpt tjejer som haft ätstörningar, jag vet att jag hjälpt tjejer med deras komplex, ångest och problem. Jag får jättemycket mail dagligen som rör detta, och det glädjer mig att det finns något att ta på som visar att det är gott för något.

Men en annan sak jag får, i princip varje dag, är arga mail från antifeminister. Det kommer även in en hel del obehagliga kommentarer här i bloggen. Jag har svårt, egentligen, att tänka mig att de två områden som jag brinner för är provokativa områden som kan få antifeminister att känna sig hotade. Jag gör egentligen ingenting som rör män. Om möjligt kan det röra männen som har relationer till de här flickorna. Deras pappor, deras bröder, deras pojkvänner och deras vänner. Men det finns nog ingenting i det säger som förtrycker eller förringar män.

Men det får jag höra dagligen. Förmodligen är det på grund av min bloggheader. Det står feminist i den, och det är för väldigt många oftast nog. De flesta har redan bestämt sig för vad jag tycker och vad jag gör. De har redan bestämt sig för att jag ägnar mig åt manshatarpropaganda, och att mitt arbete aktivt förtrycker män. En diskussion är oftast omöjlig och få, för efter att folk mailat eller skrivit i flera tusen tecken om vilken vidrig människa jag är, om hur mycket jag offerstämplar mig, hur jag kränker män och skiter i mäns känslor så finns det oftast inget rum för en förklaring till varför de fått den bilden av mig. I stort sett är förklaringen reducerad till de här tre punkterna.

1. Jag kallar mig feminist, alltså är det så.
2. Könsrollerna som det ser ut är bra, och det är ett brott mot mänskligheten att göra något annat (det här är de riktiga sexisterna som säger.)
3. Jag jobbar ju bara med frågor som rör kvinnor, och inte med frågor som rör män, så därför är jag ett hyckligt svin.

Det stämmer att jag enbart jobbar med frågor som rör kvinnor. Jag jobbar inte med alla frågor som rör kvinnor, utan jag jobbar med dem där jag har någon kunskap. Jag jobbar inte med frågor som rör kvinnor och deras barn. Jag jobbar inte med frågor som rör misshandel. Jag jobbar inte med frågor som rör sysselsättning. Jag jobbar inte med frågor som rör utbildning. Jag jobbar inte med frågor som… Ja, de flesta jobbar jag helt enkelt inte med. Jag har kompetens inom alla områden, jag har inte tid nog att kunna skaffa mig nog med kompetens inom alla områden och sedan dessutom kunna arbete med alla frågor samtidigt. Jag har inte förmågan att greppa och föra fram och behandla alla frågor som rör kvinnor.

Och det får jag kritik för, från antifeminister, men inom ämnen som rör män. Jag får kritik för att jag inte jobbar med frågor som anorexi hos män eller för den delen megarex eller ortorexi. Jag får kritik för att jag inte behandlar ämnen som rör män situationer med barn, som barnbidrag och vårdnad. Jag får kritik för att jag inte behandlar misshandel där männen är offer. Jag får kritik för att jag inte behandlar ämnen där unga män inte får komma in på krogen. Och en hel del andra saker.

Det här är mitt absolut största problem med antifeminister.

Det finns de antifeminister som är bedrövliga sexister som vill leva i ett tillsynes feodalt samhälle. Men det är inte alla av er. Dem människorna är idioter, det tycker förmodligen majoriteten av er antifeminister som läser den här texten. Så låt oss bortse från dem och fokusera på dem som är inriktade på att krossa feminismen av den anledning jag nämnde i paragrafen ovan.

Jag tycker att det är synd att det finns så många män där ute som valt att kalla sig för antifeminister, som lägger så mycket tid och energi att försöka göra mig trött, ledsen och arg och på så vis förstöra mitt arbete med de här unga tjejerna som verkligen behöver hjälp. Varje gång det händer så undrar jag varför man inte istället lägger tid på att förändra det som man tycker är fel. Jag tycker att det behövs människor inom alla områden där det upplevs att det existerar problem och orättvisor. Vad gäller barn, invandrare, kvinnor och män. Jag blir väldigt glad när jag träffar män som har ett glödande engagemang för att hjälpa pappor som blivit felbehandlade på grund av sitt kön, och jag blir glad när folk ställer sig upp och protesterar att man som man ska ha svårare att bli accepterad inom ett arbete som rör barn bara för att man nödvändigtvis måste antas vara pedofil. Jag är så glad över att några faktiskt gör det här. Jag jobbar inte med det själv, jag jobbar så hårt jag kan inom de sakerna jag kan, men jag är glad över att vi delar upp saker, och försöker behandla varje liten smula av tårtan tillsammans.

Men de här männen och kvinnorna som jobbar med de här frågorna är inte i stora antal. Tyvärr. Men det finns ett väldigt stort antal människor som valt att kalla sig för antifeminister, som vill att folk ska jobba med de här frågorna, som istället för att försöka åstadkomma en förändring och hjälpa till istället lägger hela sin energi på att hata feminismen och motarbeta alla som säger sig vara feminister. Inte för att de hatar jämställdhet, utan för att de är arga på exempelvis mig för att det helt enkelt är omöjligt för mig att arbeta med så många samhällsfrågor samtidigt. Jag kan inte ens jobba med en bråkdel av alla de frågor som rör kvinnor, och jag är än mindre insatt i hur man skulle kunna lösa problem för män. Jag kan inte överge de unga tjejerna jag jobbar med idag, bara för att jag minsann ska bevisa att jag kan jobba med mansfrågor med. Den biten av kakan måste någon annan sköta.

Men jag blir ledsen, varje dag, för att folk som säkert skulle kunna göra ett jättebra jobb och verkligen hjälpa till att skapa ett bättre samhälle helt enkelt väljer att hata mig istället. Istället för att man går ihop och kämpar för ett rättvist barnbidrag så sitter man och skriver ändlösa mängder av hatiska texter till mig, eller någon annan feminist, för att vi inte dessutom löser det problemet.

Vad är det man vill åstadkomma när ens enda aktiva engagemang går ut på att försöka förstöra för människor som vill något bättre? Jag menar inte att man måste hålla med om varje feministisk teori eller varje lösning som kommer från en feminist. Man får givetvis kritisera förslag och handlingsmodeller, precis som jag gör väldigt ofta, när jag anser att en riktigt dålig idé kommer från en feminist. Men det är en sak, det är en helt annan sak att ägna så mycket tid och energi på att bara hata, försöka krossa all hjälp, allt engagemang, allt, istället för att faktiskt försöka hjälpa till att göra något konstruktivt.

Jag kräver inte att någon antifeminist ska börja engagera sig inom kvinnofrågor. Jag tycker att ni ska arbeta med de frågor där ni tycker att det finns fel i vårat samhälle. Jag vet inte om alla fel. Jag är inte man. Jag är kvinna, och det är från det perspektivet jag är uppvuxen i. Jag kan inte alla problem som existerar när en man växer upp, och hur mycket jag än skulle läsa om det, så finns det inget sätt för mig att relatera fullkomligt. Jag kan känna igen något som är fel, men ärligt talat, jag vet inte alls hur man ska gå till väga.

Men det spelar heller ingen roll. Även om jag hade ett hum, så behövs jag där jag är. Jag ska inte, bara för att jag redan jobbar med frågor där det behövs hjälp, behöva bli trakasserad, hotad, kallad för nazist, manshatare och idiot bara för att jag inte ovanpå det tar tag i alla andra orättvisor som finns i hela världen.

Vi skappar oss olika utbildning, olika kompetens och utför olika jobb i vårat samhälle av en anledning. Det är för att alla inte kan göra ett bra jobb om de måste sköta varje område själva. I ett samhälle där man går frammåt och skapar en större välfärd så delar man upp uppdrag. En person blir läkare, en annan brukar jorden och en tredje är tekniker.

Det fungerar likadant inom frågor som rör jämställdhet,  rättvisa och förtryck.

Och om ni antifeminister som är för jämställdhet, men hatar feminismen för att den inte arbetar med mansfrågor, istället skulle börja engagera er inom just mansfrågor istället för att ägna så mycket tid och energi åt att bara krossa, hata och försöka förstöra för oss. Tänk vad ni skulle kunna göra med den energin. För det som händer när man skuldbelägger feminismen för att den inte hanterar alla problem i världen, är att ingen kan komma någon stans alls.

Många av de frågor ni tar upp är viktiga. Ni kommer att få hyllingar från feminister och andra människor om ni tar tag i dem. Men så länge det enda engagemanget som finns är att bara försöka krossa, då kommer ingenting alls att hända överhuvudtaget.

Varför lägga så mycket tid på en destruktiv rörelse när man kan göra något konstruktivt? Jag är trött på att bli kallad för ett svin för att jag bryr mig om tjejer som dör av svält och mår dåligt över sig själva. Jag är trött på att bli kallad för liknelser av nazister för att jag bara är en enda person, och alltså har en begränsning på hur mycket jag kan göra. Jag vill kunna arbete med de här tjejerna en enda dag, och få känna mig stark nog att göra ett bra arbete, utan att bli trakasserad, hotad och förlöjligad.

För varje antifeminist som skickar långa mail och meddelanden av den här sorten och gör mig arg eller ledsen så är det tid som tas från det här arbetet. På vilket sätt, exakt, hjälper det män?

Filed under Allmänt, Feminism, Politik och samhälle | Comments (95)

Hur bemöter man en föreläsare som förringar kvinnosaksfrågor?

“hallå, vad säger man när en jämställdhetsföreläsare vid namn typ per billing säger att feminismen är oviktig i dagens jämställdhetsdebatt, för att kvinnor i stort sett är jämställda män. att mäns våld mot kvinnor istället borde kallas våld mot sin partner eftersom att kvinnors våld mot män är lika vanligt som mäns, bara det att de inte är starka nog att orsaka några skador. att kvinnor har i stort sett samma lön som män. och att det som vi i dagens jämställdhetsdebatt borde prata om är hur vi kan hjälpa männen att inte längre ligga i underläge i relationer (bl.a. för att kvinnor vinner 90 % av alla vårdnadstvister där bara en förälder vinner)?”

- Filippa

Hej Filippa!

Man ställer sig upp, frågar varför han inte läst på sina fakta ordentligt innan han bestämde sig att föreläsa. Förklarar att man hoppas att han inte fått betalt med tanke på hans hafsiga och lata förberedelse och frågar varför han anser att kvinnofrågor är oviktiga bara för att det finns viktiga mansfrågor också. Varför ska det ena utesluta det andra?

Våld i förhållanden
De flesta undersökningar visar på att män och kvinnor utövar ungefär samma mängd våld inom förhållanden. Det diffar några procent hit och dit beroende på. Om man bemödar sig att läsa längre i undersökningarna än bara själva rubrikerna så får man se vilken typ av våld det här rör sig om. Jag vet inte vad ni tycker, men även om allt våld är fel, så tycker jag att det finns en viss skillnad mellan att dela ut örfilar och att bryta någons ben. Mäns våld mot kvinnor, eller mäns våld överhuvudtaget, är av en grövre sort än vad kvinnors i regel är. Jag har varit med om tjejer som dragit mig i håret eller daskat till mig på kinden – De här har jag blivit sur på, men inte polisanmält. Killarna som försökt slå ner mig, utdelat knytnävsslag mot mitt ansikte och tagit strypgrepp är det en liten annan fråga med. Det finns massvis av undersökningar på det här temat öppet på internet, alla visar samma sak. Mäns våld är ett stort problem både för kvinnor och män och är i högsta grad en väldigt viktig fråga som man måste arbeta mycket med. Det borde Per Billing också inse, med tanke på att han löper större risk att bli påhoppad och nerslagen på stan än vad exempelvis jag gör baserat på vår könstillhörighet. Att han vill förringa sin egen chans till att slippa ifrån detta genom att kalla frågan oviktig är högst märkligt. Det handlar inte om PARTNERVÅLD, det handlar om MÄNS våld. Det är en MANSFRÅGA. Varför är det fel att kalla det för mäns våld mot kvinnor? Eller mansvåld? Hur är detta förnedrande? Är det inte viktigare att ägna sig åt problemet än att gnälla på rubriksättningen? Som i övrigt är rätt korrekt?

Lönefrågan
Vad gäller lönefrågan så tror jag faktiskt att det här är löst och att vi kommer se en MASSIV förändring inom de kommande 10-20 åren, om inte tidigare. Det här har helt enkelt med att göra att det är kvinnor som utbildar sig, unga kvinnor som tar sig in i arbetsmarknaden och att kvinnor blir bättre och bättre för var dag på att både löneförhandla och ta för sig. Det största problemet vad gäller det här för närvarande tycker jag är att kvinnodominerade yrken ofta ses som lågstatusjobb. Det är som tur är många som jobbar med de här frågorna och vill förändra attityden kring det. Det tråkiga med det hela är att kvinnor ur arbetarklassen oftast ses som en svår grupp att nå av många framstående feminister för att måga upplever att det också är de som tänker: “Ahmen, vaddå samma barnledighet? Låt mig vara hemma med mina kids och ta det lugnt från jobbet förfan.” Vilket jag egentligen inte misstror heller. Jag menar, har man ett jobb som klassas som lågstatus utan möjlighet till intressant löneutveckling så är det nog rätt soft att vara hemma med sina kids istället, vilket också gör jobben till lågstatus. En ond cirkel. Det bästa inom det här området tror jag egentligen skulle vara om man försöker övertyga fler män inom samma samhällsklass att det är rätt soft att ta ledigt från jobbet med. Så, lönefrågan är tvådelad och i högsta grad en fråga som bör vara intressant även för den här Billing om han vill jobba för mäns fördelar. Låg status och hemma med barnen går ofta ihop.

Vårnadstvister
Herregud så konstigt sagt av honom. Jag undrar om han skulle kunna tänka sig att byta ut några få ord och istället säga antingen: “Nejmen, barnrättsfrågor är inte viktiga för barn har det bra, det är synd om MÄN för att de förlorar i vårnadstvister! Skit i barnen!” eller “Varför ska vi bry oss om itegrationsfrågor? De har ju flytt från en plats och har det soft i Sverige nu. Nej, det vi ska tänka på är att MÄN ofta förlorar i vårdnastvister, skit i invandrarna!”

Det låter ju sjukt jävla konstigt, va? Ja. Så man kan ju undra varför det finns så många som tycker att man ska skita i kvinnosakfrågor bara för att det finns manssaksfrågor. Det är liksom inte det ena eller det andra.

Kort och gott så verkar din föreläsare anse att det är orättvist att man bryr sig om kvinnosaksfrågor men inte mansfrågor. Synd att han verkar ägna sin tid på att förringa kvinnosaksfrågor istället för atdra sin strå till stacken och faktiskt ägna sig åt manssaksfrågor istället. Det är ju, i ärlighetens namn, inte annat än märkligt, slappt och gnälligt. Man kommer ingen vart genom att peka finger och göra en slags tävling om vem det är mest synd om. Däremot så kommer man någon vart om man identifierar problem och sedan sätter sig ner och försöker lösa problemen.

Det kan du säga.
Eller så kan du bemöta honom så löjligt som han själv beter och svara med:

“Varför ska man bry sig om DIG? Tänk på barnen i Afrika!”

Filed under Feminism, Frågor och svar | Comments (19)