Superarga Tyra tycker att hennes läsare ska skaffa sig ett ligg istället

Alltså. Är det fler än jag som tycker att Tyras regelbundna utspel som går ut på att kollektivt bestraffa sina egna läsare är rätt så, ptja, obehagliga?

Där har vi en tjej som borde bli lite bättre på att ta kritik. Herregud, vad tröttsam hon är. Jag brukar inte skriva sånt här om folk. Men jag tycker verkligen inte om Tyra alls längre. Jag gillade henne asmycket förut, tyckte att hon var en grym programledare, men nu när hon bara tjafsar, blir arg av inget, går på sina läsare, manar sina polare att skriva elaka saker till sina läsare och vägrar vara ödmjuk och någonsin säga “jag hade fel” och ovanpå det framställer en jävla svältkost som nyttig så bara…

Nej.

Det var lite kul när vi arbetade på samma företag en gång. Man visste när Tyra var i lokalen, för man hörde hennes högljudda röst sitta och tjata som bara fan från rummet bredvid. Lustigast var det väl när Bella och Tyra hade sin Biff och Tyra var skitarg. Vad hon malde på! Gud. Jag undrar hur lång tid det kommer att ta innan Tyra och Kenza är osams. Inte så länge, skulle jag tro.

Kan hon inte bara börja äta mer och bli glad och trevlig istället?

Va?

Istället för att skriva att hennes läsare ska skaffa sig ett ligg? Gud. Men Tyra skyller ju på att även det “bara var ett skämt” så man måste tydligen skaffa sig humor och tycka att det är kul för att inte vara dum i huvudet också. Åh herregud.

Filed under De här människorna råkar jag tycka är ena jäkla puckon | Comments (48)

Lagstifta bort folk som skyller på jantelagen, please

Via Viktor Barth-Kron hittade jag det här tokroliga. Man vill lagstifta bort jantelagen, tjoho!

Det är en massa snack om diskriminering och mänskliga rättigheter. Läs det hela här om ni orkar. Det är sköj, men långt.

Frågan är då, hur bedömer man vad som är en produkt av jantelagen eller inte? De jag hör skrika “JANTELAG” är oftast inte idérika entreprenörer i småorter, direkt. Nej, typpersonen som jag ser skrika JANTELAG är en relativt ung kvinna, ofta rätt jobbig, skrikig och dum i huvudet som oftast skaffat sig någon form av kändisskap genom antingen bloggen, en dokusåpa eller många mingelbilder på typ Stureplan.se

De kanske skriver något exceptionellt dumt som folk tar illa vid sig av, de får kritik, och sedan skriker de ÅH JANTELAGEN FOLK HATAR KVINNOR SOM SYNS OCH HÖRS. Typexempel för detta skulle jag väl vilja påstå är Carolina Gynning, som exempelvis ville hävda att det var både jantelagssjukan och ett BROTT mot yttrandefriheten, nej jag skojar inte, ett brott mot yttrandefriheten att kritisera hennes smalpropaganda som gick ut på att man skulle svälta sig för att bli snygg. Det var ett brott mot yttrandefriheten att kritisera henne! Jag kommer fan aldrig att glömma det där.

Jag är liksom, i ärlighetens namn, väldigt sällan med om att några andra faktiskt skyller på jantelagen. Det är väl såklart att jantelagen existerar, men i ärlighetens namn så är det nog svårt att säga när det rör sig om jantelagen och när det rör sig om att man helt enkelt tycker att någon är en brölig, jobbig jävla idiot.

Kan vi inte lagstifta mot folk som alltid skyller på jantelagen istället?

Så kunde de istället skriva det vi alla, oftast, vet är det som rör sig i deras huvuden: SLUTA KRITISERA MIG, JAG BLIR SUR Å DET E TASKIGT! HORUNGAR. Fuck U!

Om folk bara skrek FUCK YOU lite oftare istället för att göra varenda grej till ett jävla samhällsproblem så skulle världen bli en så mycket bättre plats. Vi kanske, exempelvis, skulle ha tid att behandla faktiska problem.

Filed under Politik och samhälle, Övrigt | Comments (9)

Bloggare och läsarträffar

Jag brukar bli lite impad varje gång en bloggare håller en träff för sina läsare, fest, TV-party eller vadsomhelst. För det första är det ju såklart väldigt roligt, men för det andra så är det dessutom rätt modigt.

Jag är feg. Jag har aldrig vågat träffa en enda bloggläsare i mitt liv. Eller jo, en gång, när en tjej mailade mig om en bok hon behövde i sina studier. Den var slutsåld, jag hade ett ex, hon fick låna den av mig. Om ni undrar så frågade hon inte om hon fick låna den utan om hon fick köpa den, såklart, men jag kände att en studiebudget behöver man ju knappast tänja på ytterligare om det knappast innebär en egen förlust.

Men det är enda gången. Jag har ju träffat flera bloggläsare av ett rent sammanträffande. På stan, på krogen, på fest. Jag blir alltid väldigt glad över det hela, jättesmickrad, och glad över att folk tar sig energi att förmedla ett positivt budskap rakt till mitt ansikte – Det är ett gott drag som jag uppskattar.

Men jag hatar mig själv när det händer. Jag kan inte komma ifrån det. Det är löjligt, men det har inte förändrats det minsta sedan första gången det hände, och då har det hänt i princip VARJE gång, många gånger fler än en gång, per utekväll i fyra års tid.

Så, varför hatar jag mig själv när det händer? Det finns tre anledningar.

1. Jag är, såklart, rädd att jag inte ska leva upp till förväntningar. Vilket gör mig lite ansträngd.
2. Jag känner mig, för det andra, som en egoist. Här står jag framför en människa som kan så mycket om mig, gillar mig, och tar sig tid och energi att göra mig glad och uppskatta mig – Och jag vet oftast INGENTING om personen i fråga. Jag känner mig som en självcentrerad egoist och jag blir smärtsamt påmind om hur ofta bloggande, i den formen jag håller på, är så mycket av en envägskommunikation. Och jag skäms. Väldigt mycket. Jag känner mig som en självupptagen tönt.
3. Jag är alltid livrädd för att upplevas som nonchalant. Att det ska verka att jag bara är intresserad av komplimangerna, men ointresserad av personen i fråga som levererar komplimangerna. Jag brukar ställa frågor, men INGEN STANNAR. Folk går. Jag får knappt reda på folk nämn, än mer sällan hur gamla de är, vad de gör, vilka de ÄR. Ingen stannar kvar för att berätta detta. För att folk är blyga, såklart. Men jag står alltid kvar där och känner mig som världens mest dryga och nonchalanta människa för att jag inte lyckats dra ut ett uns av vem den här personen är, samtidigt som jag fått höra så mycket om vem jag är: Och med positiva ordalag. Det gör mig förvirrad.

Jag vet såklart inte om det här är en skräck som är kutym hos bloggare. I ärlighetens namn skulle jag nog inte tro det, om jag får vara fördomsfull. Det förstnämnda problemet är säkerligen vanligt, det sistnämnda förekommer nog ibland. Men likt förbannat är det klart att det både är kittlande spännade, roligt men samtidigt läskigt att hålla de här bloggträffarna.

Men jag skulle aldrig våga.

Jag kan sitta i direktsänd TV och föra debatt. Jag kan föreläsa inför hundratals människor. Jag kan gå ut själv och binda vänskap och kontakter med främlingar. Jag är en nätverkande litet monster. Men att träffa någon som gillar mig, utan att jag egentligen riktigt vet varför, för att jag inte vem vilka de är… det kan jag inte riktigt hantera. Jag blir ett stelt leende och måste bete mig som en själlös, platt yta. Jag brukar driva med mig själv, om jag får tillfälle, säga inte alltför smickrande saker om mig själv. ALLT för att reducera känslan av egoism och allt annat som fyller mig i det här ögonblicket.

Och jag misstänker, någonstans, att det kanske inte riktigt är därför folk gillar mig. Så i samma veva måste jag givetvis förstöra själva skälet till gillandet.

Äh. Jag vet inte. Tråkigt är det, i alla fall. Och rätt löjligt.

Filed under Allmänt | Comments (7)

Stora Bloggpriset – Vad göra?

Viktor Barth-Kron har kommenterat vad han anser skulle kunna bli bättre med Aftonbladets Stora Bloggpriset. Jag fick samma mail, men har lite andra synpunkter än min kära vän Viktor.

Problemet med Stora Bloggpriset är tre.

1. Det är en jury som bestämmer de nominerade.
2. Juryn väljer ut sina kompisar.
3. Eftersom juryn hatar exempelvis mode så blir det väldigt märkligt när modebloggar ska nomineras.

Detta leder till att bloggarna som nomineras är fruktansvärt okvalitativa inom områden som den här kretsen inte hör till. Det innebär också att man gärna väljer folk med små bloggar. Tittar man på hur många det var som faktiskt röstade förra året till Stora Bloggpriset så får man nog se det som en trafikmässig flopp.

Bryr man sig inte om trafiken så är det ju däremot ingen fara. Men juryn bör förslagsvis bestå av färre människor, samt människor som inte kommer välja bort vissa människor bara “för att” och välja sina kompisars bloggar som passar deras, oftast, väldigt restriktiva smak.

Jag nominerades första året. I kategorin MODEBLOGG. Det var rakt av väldigt konstigt, och när jag kollade runt och frågade folk (då jag faktiskt råkar vara bekant med de flesta i juryn) så var det rätt och slätt för att folk hatade modebloggar men min blogg gillade de och jag hade ju DAGENS OUTFIT då och då. Jaha. Det var ju inte så bra. Så borde det inte gå till. De nominerade borde förslagsvis vara kvalitativa modebloggar, inte en person man anser är helt okej, och som dessutom råkar ha kläder på sig när de tar sina egobilder.

Andra året blev jag nominerad i kategorin Vardagsbetraktelser. Mycket bättre. Men samma här: Jag kände nästan alla som nominerade. Det är tråkigt när det blir såhär.

Jag har nominerat båda år jag med. Inom vissa kategorier har jag bara valt någon jag i alla fall känner till, för att jag i ärlighetens namn helt enkelt inte är intresserad av alla områden. Jag är totalt okunnig inom vissa, och det blev ofta en chansning. Det är ju inte så bra. Det säger sig själv att det hela blir lite fjantigt. Nästan alla i juryn, så vitt jag vet, hade samma problem.

Om Stora Bloggpriset ska bli bättre så borde juryn se helt annorlunda ut. Nomineringarna inom kategorin modeblogg bör representeras av folk som faktiskt jobbar med mode. Samma sak med resten av kategorierna. Priset blir mer prestigefullt, mer intressant och man skulle få en högre kvalitet. Då är ju såklart problemet: Men tänk om vi inte hittar folk som jobbar inom olika yrkeskategorier som läser bloggar?

Om så är fallet så kan man ifrågasätta om “bloggfenomenet” faktiskt är tillräkligt stort för att bevärdiga med ett pris.

Men jag tycker inte att saker som Twitter och sånt ska tas i beaktning. Då kan man väl bara göra om det till ett pris om “sociala medier” i stort och då blir jurykretsen, om möjligt, ännu mindre. Samt även publiken.

Förlåt, förresten, om jag låter sur och bitter. Jag är väldigt glad över att ha varit nominerad båda år och uppskattar alla som nominerat mig oavsett till vilken kategori. Men, det där är min egoism som talar. Ska jag utgå från en perspektiv som gynnar priset i stort så blir ju föregående års exempel inte så bra.

Filed under Allmänt | Comment (1)

Hahahaha, ni är fattiga asså LOLZ LOLZ

I den där Bojkotta Blog Awards står följande:

“För att visa att det inte handlar om att vi är för snåla för att pynta 200 pix i inträde undersöker vi nu möjligheterna att ordna en speciell insamling. De som vill donerar sitt “inträde” och pengarna går till välgörande ändamål. Återkommer med mer info.”

Ursäkta, vem fan förutom Kissie bryr sig om ni skulle ha råd eller inte? Det är väl för sjutton inte det som det hela handlar om.

Haha. Bara, alla tänker: “Gud så skämmigt att de inte har råd!!!!!!!! Ahhhh the shame, så JÄVLA ARBETARKLASS!!! De måste BEVISA att de har råd på något vis!!!! AHHH PINSAMT.”

Nä. Kanske inte. Kanske inte riktigt.

Men såklart bra att donera pengarna till välgörenhet. Gör det, så får man kanske ut något vettigt av den här jävla soppan. Gud.

Filed under Allmänt | Comments (8)

Alla ni som är så sabla kränkta över att inte vara “VIP” längre…

Jag har inte varit så insatt i hela den här grejen kring Blog Awards och inträdesavgiften. Jag har haft för mycket jobb, men idag tog jag igen mig lite. Först tänkte jag bara att Kenzas uttalande om att bojkotta Blog Awards var ett riktigt smart PR-trick. Hon kunde ju ändå inte gå, och i samma veva så skulle hon få länkningar av alla de bloggare som ville gå gratis. Smart! Riktigt. Har man en blogg där stålarna är beroende av besökssiffror så är det ju helt galant.

Men. Jag trodde inte att det var värre än så. Jag trodde att en del bloggare skrivit att de inte hade råd med 200 spänn eller att de var ledsna över det. Så långt, helt förståeligt.

Men i helvetet.

Folk skriver på allvar att de känner sig KRÄNKTA, ja, kränkta över att inte kunna få gå på gratisfest, få goodiebags och gratis dricka! Kränkta! För att andra får gå gratis! Folk har startat upp Facebookgrupper på grund av att de känner sig kränkta för att bojkotta och förnedra veckorevyn så mycket de bara kan.

Grejen är den, om de inte fått något gratis tidigare, då hade de knappast varit så kränkta. Men de har fått gratis förut. Om Veckovreyn aldrig arrangerat gratisfester och jobbat så hårt med att GE bloggare grejer och lyfta fram den som dagens maktpositioner, lyfta fram alla tjejer som de gjort, då hade de aldrig någonsin stämplats som Hitler nu. Jag säger då det, det är alltid samma sak. Om du aldrig ger, då får du aldrig skit. Men slutar du ge samma mängd som tidigare: Då jävlar, vilket svin du är!

Vet ni hur många aktiva bloggar det finns i Sverige? Vet ni hur många av dessa som är tjejer? Vet ni att majoriteten av dem faktiskt hör till Veckorevyns målgrupp? Ska de bjuda in alla dessa gratis, ska de? Hur exakt ska detta fungera ekonomiskt, var tanken?

Visst. Några säger att man kan ha mindre events, som förut. Men hallå, det exkluderar ju också folk. Då får NI komma gratis och en massa får inte komma alls. Exakt hur är detta mer rättvist, om jag får fråga? Och tänk om en av de helt exkluderade var samma personer som nu gnäller över att de är kränkta för att de får reklam för en fest?

Ni är ju bara, bara sura för att ni inte får gratis längre.

Förra Elle-galan var jag inte bjuden. Jag var bjuden de två tidigare åren. Kände jag mig kränkt? Men herregud, såklart jag inte gjorde. Jag kände mig såklart lite besviken. Elle-galan är en fantastiskt rolig fest och jag har alltid kul där. Men nix, ingen injudan. Så kan det gå. Det kan man vara besviken över, eller till och med ledsen om man nu vill. Men vet ni vad? Det är för sjutton inte kränkande.

Jag tycker att det är så sniket att bli sur över att det här. Jag tycker att det är ännu värre att tjata om att festerna ska bli mindre och mer exluderande än de var förut. Försöka påstå att det vore mer rättvist. Det är det ju inte. Inte ett jävla dugg. Men då skulle allt vara som vanligt och man skulle fortsätta få det man tidigare fått.

Jag hade egentligen inte tid att gå på Blog Awards för tanken var att jag skulle åka bort då. Men nu tänker jag tamejfan gå. Jag har inte öppnat min inbjudan. Jag vet inte om den är VIP eller kostar 200 spänn. Ingen aning. Men oavsett så tänker jag gå. Jag är ändå en sån där jäkel som är van vid att bli bjuden på gratisfest, en sån där dryg typ som får gå före alla andra i kön och ha mig.

Men aldrig, aldrig någonsin har jag haft mage att bli sur när jag inte får det. Men det är klart: Suringarna, de får ju inte fortsätta komma heller. Tänk om ni hade en kompis som bara gnällde när ni inte bjöd dem på vin, istället för att tacka när ni bjöd? Nej, den jäkeln skulle man nog inte palla umgås med så mycket.

Jag fattar inte att Veckorevyn pallar att ha sina bloggfester alls. Det ena året är det ett jävla gnäll och helvete för att alla priser inte är lika fina, och då är Veckorevyn skitstövlar för det.

Förlåt mig, men många bloggare är ena jävla krävande, snåla jävlar. Jag skulle aldrig vilja arrangera en bloggfest. Jag skulle nämligen vara fullkomligt medveten om att hur mycket jag än ansträngde mig, hur fint jag än försökte göra det hela, så skulle jag ändå bli stämplad som ett svin av ett hundratal för att någon fick en finare klänning, någon annan lite fler ölbiljetter, en tredje blev mer upplyft än andra.

Då är det mycket bättre att inte göra ett piss. Då blir jag i alla fall inte svinstämplad. Tack, bloggosfären, för att ni återigen, år efter år, bevisar samma jävla grej.

Jag menar, flera av dessa som är sura nu är folk som gnällt på allt mellan att de inte fått ett “personligt skrivet brev” av Veckorevyn i inbjudan, låtit läsarna frimobba Veckorevyn i sina kommentarsfält, har gnällt om varenda liten detalj – Excuse me, men ni som gjort det här, ni borde tamejfan vara glada för att ni inte till och med är portade.

Om någon gnällde på mina fester på det viset och var så oerhört fräcka så skulle jag sannerligen inte bjuda dem igen. Testa att lägga ihop ett och ett, orsak och verkan. En annan grej som är så jävla löjlig med det hela är att majoriteten av dem gärna skryter när de får en VIP-inbjudan. När andra är exkluderade, alltså. Men när de själva är de som inte får VIP – då jävlar, vilken jävla storm det blir!

Tack, nu vet jag vilka jag aldrig ska bjuda på fest.

Filed under Allmänt | Comments (28)