Brain egg layers

En annan trevlig noja jag burit med under livet fick fäste när jag var väldigt liten. Förra gången jag berättade historien har jag beskyllt min storebror för att vara upphovsmannen till den här livslånga nojan, men i efterhand har han rättat mig och berättat att det nog inte riktigt stämmer och att det rörde sig om en annan person. Jag tror honom, han är fyra år äldre än jag och har säkert klarare minnen från perioden, och det låter rimligt när han berättade om vem det troligtvis rörde sig om.

Men låt mig fortsätta med historian. När jag går och lägger mig och sover på natten så måste jag alltid ha något som täcker mina öron. Annars kan jag inte sova. Alls. Ibland somnar jag till utan att ha gjort det, men då vaknar jag alltid upp strax efter med en lätt panikkänsla i kroppen och måste genast rafsa hår över örat eller lägga mig under täcket så att det täcker örat.

När jag var liten fick jag det berättat för mig att flugor, när man sover, passar på att landa på örat, kryper in, och lägger ägg! Masklarverna lever sedan inne i örat och i hjärnan. Man dog inte av det, men de levde där som äckliga parasiter, och larver kunde trilla ut ur örat när man minst anade det.

Det här gjorde mig självfallet livrädd och jag kunde inte sova alls många nätter efter detta tills jag utvecklade sätt att säkert täcka för mina öron. Jag rör mig inte heller mycket när jag sover, jag vet inte om det är en produkt av det här, för att inte röra sig så att öronen blir fria under natten av misstag, eller om jag bara är sån. Det är såklart svårt att säga.

Men trots att jag vet att det här bara var en bussträcksskröna likt andra som man roade sig med när man var ung för att terrorisera sina yngre så kan jag inte släppa den här rutinen och jag får fullkomligt SPADER när något surar närra mitt öra. Spader! Jag skriker och flyger runt och sedan springer jag runt i cirklar. Alla mina vänner som varit med mig utomhus sommartid har sett detta med sina egna ögon och det är så otroligt löjligt att det inte är klokt. För det mesta kan jag skylla ifrån mig på min något abnorma getingfobi, men det gäller egentligen allting som surrar det minsta lilla.

Brain egg layers. Maskar i hjärnan. Det är väl klart att man blir livrädd.

Åhej och hå. Hörni, tänk på det när ni berättar skräckhistorier för småbarn! Det kan sätta sig för livet.

Filed under Min ljuvliga kropp | Comments (15)

Illustrera gynekologfobi

Tanken är att bilderna ska ses från vårdtagarens perspektiv, som sagt.

Jag antar att jag knappast behöver påpeka det, men det är i princip exakt samma bild förutom deras respektive ansikten. En kvinna och en man.

Btw. Hatar ramen. Jag avskyr ramar överhuvudtaget. Öurk.

Filed under Bild, Teckningar | Comments (18)

Mer tandångest (YEY! NI BARA HURRA!)

Jag har börjat sova med en stor bit tyg i munnen nu, vet ni.

Det hjälper.

Konstigt att jag inte kom på det tidigare. Så brukade jag ju göra när jag var yngre och upptäckte att jag gnisslade tänder. Först var det en massa massa toalettpapper som jag körde in i käften, men som ni förstår så var det en väldigt begränsad tid som detta fungerade… Yey pappersmassa i munnen!

Jag har helt enkelt inte gjort det på länge, så jag glömde bort det. Nu är dock problemet att eftersom jag nojjar över tandgnisslandet så trycker jag ihop käften jävligt hårt även på dagtid, konstant, liksom bara för att TESTA om det är okej eller inte.

Detta leder ju givetvis då till att jag får rätt ont.

Nu ska jag gå och stoppa in lite papper i käften, alltså.
Hurra.

Filed under Min ljuvliga kropp | Comment (1)

Jo, det finns visst en sån sjukdom

Jag googlade.

Jag vet inte varför. Det var ju väldigt dumt.

Men det finns alltså en sån sjukdom och den drabbar var tionde svensk.

parodontit.

Det är på grund av inflammation i tandköttet och tandsten. Tillsammans fräter de sönder tandens rot, och så lossnar de.

Nu. Dör. Jag.

Filed under Allmänt | Comments (12)

Det fungerar inte att vara såhär

Nej, detta duger inte.

Jag är helt övertygad om att varenda tand i käften sitter löst, alla gör ont och att det smakar blod i hela käften. Jag vickar, och ryser, och så tycker jag att det smakar blod.

Det känns ju inte så troligt.

Att alla tänder i munnen håller på att lossna samtidigt. Då skulle man nog veta det, om det var något som hände folk bara sådär. Att man kunde sitta och inte göra just något och käften började tokblöda så trillade alla tänder ut.

Det kan ju inte hända.

Det kan det inte.

Nej.

Så fungerar det inte.

Visst?

Filed under Min ljuvliga kropp | Comments (6)

Dags att söka terapi kanske

I morse åt jag ostgratinerade falukorvsmackor till frukost. Inne på tredje mackan så upptäcker jag något JÄVLIGT hårt i munnen. Jävligt. Min första tanke? Bitit av en bit på en tand, givetvis.

Och visst är det något sånt. Jag sitter och stirrar på den där vita grejen hur länge som helst. Stel av skräck. Känner runt med tungan i munnen. Men det är ingen fara! Känner inget.

Men jag vet att jag bitit ihop käkarna hårt den senaste tiden, har vaknat med mycket värk i käkarna en lång period. Jag känner folk som krossat tänder i käften av det. Krossat! Så jag vandrar sakta, sakta in i badrummet för att inspektera min käft i detalj.

Och visst, visst, visst! När jag glor nära, nära, är det kanske något som saknas där? Jag svajar. Jag tar nageln och känner, visst! Ett hålrum! Som inte ska vara där! Jag sköljer munnen ordentligt så att jag kan vara säke på att inga matbitar skymmer min sikt, och var ser jag? Vadfan ser jag?

En av mina tänder ser ut sådär! Tredje inifrån på höger sida!

Jag blir yr.
Mitt synfält blir fullt av små vidriga, svarta fläckar.
Jag svajjar.
Jag börjar mår illa.
Jag kräks.

Sedan vinglar jag fram till sängen, yr och illamående och mår förjävligt, och däckar. Jag däckar! Sover fram till 12:00 och vaknar upp med svår ångest. Känner mig helt förstörd. Mår fortfarande illa. Min tand!

Det sjuka är vad som händer sedan. Jag går upp på kontoret. Håkan och Ingrid hör historien, men de tycker det låter konstigt. Var det inte en benbit i falukorven? Jag Twittrar om det. Anna Åkerman säger samma sak, var det inte en benbit i falukorven då? Hon har varit med om det flera gånger, innan hon blev vegetarian.

Jag funderar. Jag går och tittar igen. Undersöker. Vet ni vad som är sjukt? Min tand ser helt normal ut. Det är inte en stor bit ur den som lossnat. Den ser ut som vanligt. Helt normal. Jag blir förvirrad, jag vet ju hur den såg ut! Det var en stor bit som lossnat! Jag vet ju hur det såg ut!

Men så var det alltså inte. Det var bara inbillning. Är inte det sjukt, så säg, vad hypokondri kan göra? Vad skräcken kan lura i en?
Jag är fasligt hypokondrisk och nojjig vad gäller mina tänder. Det vet jag att jag är. Men att det gick så långt att jag faktiskt hallucinerade? Skräckinjagande.

Filed under Annat mysigt, Min ljuvliga kropp | Comments (8)

Hejdå innergård

Jag är lite ledsen. Min underbara innergård som jag brukar ägna mina förmiddar på med att teckna, leva det goda livet och röka är för närvarande helt omöjlig att vistas i. Naturen har nämligen börjat göra sig till känna. Såna där insekter.

Det hela är väldigt sorgligt. Först var jag glad för det fanns inga getingar och inga bin. Bara en enda tjock humla som är ovanligt vänlig av sig som aldrig försökt störa mig det minsta. Den enda acceptabla humlan vars bekantskap jag någonsin gjort, ska ni veta. Sedan lite myror, gråsuggor, småflugor och sånt där. En hel del små söta spindlar, sedan några långbenta insekter som ser ut som jättemyggor. Vad de nu än hette.

Alla de här insekterna kan jag leva med. De stör mig inte det minsta lilla.

Men idag när jag satt under ett av träden så upptäckte jag en VÄLDIGT äcklig grej. Jag satt där, fridfullt, och sedan hade jag en grön larv i ansiktet. Bläh! Tänkte jag. Men så sprätte jag bara bort den. Ingen fara. Helt plötsligt ser jag ytterligare en gröbn larv. Den svävar vid högersidan av mitt ansikte. Svävar! Sedan upptäcker jag att det svävar en likadan grön larv framför mitt ansikte! Sedan ser jag att jag yhar en grön larv på axeln, och när jag tittar upp ser jag dussintals gröna larver som långsamt, långsamt dinglar ner i sina nästan osynliga trådar för att landa rakt på min skalp.

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAARGH.

Skriker jag.

Nu går jag nog inte ut fören det blir höst, tror jag.

Filed under Allmänt | Comments (9)

Psykos?

JaG hAr HafT jäTteMycket KonCenTraTioNssVåriGhetEr dEn SenasTE tIdEN å vET iNtE vAd dET bErOr pÅ. jAg BlIr lIte litE gAleN snArt trOr jAg.

Jag börjar med att skriva sådär. Nästa steg blir kanske smileys, ett vårdlöst användande av utropstecken och sedan, när det verkligen börjar spåra ur, kommer jag avsluta varannan mening med “…”

HU.

Filed under Allmänt | Comment (0)

Frank: Uteliggarviben

Filed under Frank, Serier | Comments (2)