Oöverkomliga hinder i vardagen

Jag och min kille spelade in en liten fin videoblogg strax innan valet. Han ville dock kolla igenom den och godkänna den innan publicering. Absolut. Finemang. Såklart.

Men han har inte gjort det ännu. Jag har bett honom dussintals gånger, både till ansiktet, i telefonen och två gånger offentligt på Twitter. Men han gör det inte! Det går bara inte. Det är som om det är en stor snårskog i träskmärk mellan honom och den där filmen. Istället för att klicka igång den och genomlida ett par-tre minuter så ser han, framför sig, höga svarta träd med vassa grenar fyllde av insekter, spindelväv och sånt där märkligt slem som återfinns här och var i naturen. Marken är full av lavar, vattenblandad jord och stank. Varenda krök är fylld av fästingar, larver, ormar och äckliga smådjur som är redo att bita sig fast och suga hans blod. Det är min efter mil av detta ogästvänliga landskap som han måste ta sig igenom. Det stinker. Det är mörkt. Det är kallt och alla små små djur får dig att krypa ihop och känna dig lika instängd som om du vore fastspänd i en tvångströja.

Så är det, när han ska titta på den där filmen.

Men nu ska jag hjälpa honom med en grej. Till hans jobb. Viktig grej. Måste bli klart idag.
Och jag skrev: Jag tar en titt på det där så fort du tittat på filmen vi spelade in.

Nu jävlar. Nu JÄVLAR ska jag få min jävla film.

Humor vore väl, i och för sig, om han sket i mig och tragglade sig igenom allt det där jag ska gå igenom bara för att slippa filmen. Vi får väl se!

Ja, gud vad du lurade mig

Jag sitteri andra rummet och skrotar framför datorn. Min kille lagar mat och whinar om såsen genom rummen.

Min kille: Men nu har vi ju bara lök, soja, salt och peppar i den här såsen. Brukar vi verkligen inte ha något mer?
Jag: Det är köttbullssås, man har inte så mycket i den.
Min kille: Ja, okej.

Tystnad från köket.

Min kille: Jag hade i lite tacosås!
Jag: Va? Nej. Det hade du inte.
Min kille: Jo, det hade jag!
Jag: Nej, så dum skulle du inte vara.
Min kille: Men jo, på allvar! Jag hade i tacosås.
Jag: Nej, att hälla tacosås i brunsås vore galenskap så det gjorde du inte, du driver med mig.
Min kille: Va? Är det ju inte! Jag hade i tacosås.
Jag: Nej.
Min kille: Men jo.
Jag: Du är inte allvarlig, det vet jag ju.
Min kille: Klart jag är!
Jag: Nej, du ljuger.
Min kille: Men herregug, jag ljuger ju inte!
Jag: Så du hade i tacosås?
Min kille: Ja!
Jag: Men är du HELT DUM I HUVUDET i så fall? Då har du ju pajjat maten, vafan!
Min kille: HAHAHAHHAHAHHAHAH.
Jag: Va?
Min kille: HAHAHAHHAHAHAHHA DU GICK PÅ DET.
Jag: Men…
Min kille: KLART JAG INTE HAFT I TACOSÅS! HAHA DU GICK PÅ DET.
Jag: Men vafan!

Hur kan man ens räkna det som lur om man absolut INTE tror på det men är god nog att tro sina nära och kära om de försäkrar att något är sanning? Den här typen av lur får mig att vilja klösa ut folks ögon. DET ÄR JU INGET RIKTIGT LUR.

Det är tjatlur.
Tjatlur går bort.

Sumot och svältoffret

Vi har ett problem med matkassan hemma. Min kille äter ungefär dubbelt så mycket som jag. Det är inte så att jag äter lite, han äter bara groteskt mycket. När han lagar mat åt sig själv så ostgratinerar han gärna en HEL falukorvsring i ugnen och kokar en massa stuvade makaroner till. Och så sås på det. Det här är en middag och en lunch för honom! På riktigt! Medan jag kanske äter en fjärdedels (eller mindre) falukorv om jag äter falukorv och sedan kanske 1,5 dl ris. Rätt normalt.

Men han slingrar sig när jag tar upp det, den jäkeln. Enligt mina beräkningar bör han betala dubbelt, eller mer, i matkassa än jag. Men han slingrar sig. Jag tror inte han förstår.

Så av pin kiv nu, eftersom vi inte kommit överrens i detta, så har jag börjat äta mer och han mindre. Med hans groteska ämnesomsättning och min normala så lär det här innebära att han är smal som en tråd om tre månader och jag lika fet som ett sumo.

Jag tänker, att då, då kanske han äntligen förstår. Det verkar liksom inte slinka in alls på något annat sätt.

Ps. Har för närvande groteska problem med att gå på toa. Hur gör sumos? Jag måste få hjälp här…

Namnskylt nummer tre

Okej. Om inte min USA-tokige kille blir nöjd med den här namnsskylten så vet jag inte vad. Vet nu hur lång tid den tog att göra? Med alla små pluttiga detaljer? Håhå, ni skulle se den högupplösta!

Porträtten fick duga med en ytterst simpel kalkering.

Testar igen

Gjorde en skiss på en lite manligare namnskylt till vår fina lilla sambodörr och den gillades dock skarpt.

Man jag venne. Jag vill ha lite glatt och gölligt. Funderar på att göra en rosa och blå bloddrypande My Little Pony med våra namn snyggt tatuerade på dess bak. Så får vi gulligt OCH manligt. Ni vet, som Dolph Lundgren Vs Unicorn.

Gör namnskylt till vår dörr

Den tolererades dock inte av min kille. Buhuhuh.

Ni som följt bloggen ett tag kommer kanske ihåg att min nuvarande består av bulliga bokstäver i olika färger med en jättestor, glad sol. Det är lite så jag rullar, vet ni.