Kvinnans själ sitter i hennes tuttar, bava liksom

Jag vill också kunna vara såhär naken och bara känna mig cool och grym när jag gör det.

Istället går jag runt och tänker på alla människor som helt plötsligt skulle tappa respekten om mig. Skriva såhär.

Det här trodde vi inte om dig Hanna.
Jag fattar inte att du kan göra något så billigt Hanna.
Fyfan vad desperat och tragiskt Hanna.
Jag har tappat respekten helt för dig nu Hanna.
Jag trodde att du hade något mellan pannbenet Hanna.
Fyfan vad du är ytlig och tom.
Fyfan vilken hora du är. Jag hoppas du aldrig mer får ett jobb. För du förtjänar fan att stämplas som ett jävla white trash hela livet, luuudeeeeeeeeeer!!

Fan. Ibland vill man ju bara vara liten naken. Jag kan inte alls förstå hur det helt plötsligt skulle vara synonymt med en hjärnblödning som slår ut hälften eller mer av mina hjärnceller.

Kanske är det så, att kvinnans SJÄL, de sitter i hennes bröst.
Och när en kamera fotar ett par bröst så sugs liksom själen UT.
Och man blir dum i huvudet och ett ytligt skal.

Jag antar i alla fall att de mängder av människor som vill kränka och idiotstämpla tjejer som är med på nakenbilder resonerar så, för vad annars kan det vara de egentligen vill hävda? Fyfan för dem. Fyfan.

Filed under Feminism, Politik och samhälle | Comments (44)

Vi är diskriminerade allihop

Vet ni något jag är trött på? Undersökningar av det här slaget. Jag vet inte hur många gånger jag, inom de senaste två åren, har läst artiklar om hur hemskt arbete är för kvinnors hälsa.

Tack. Jag hörde det första gången. På riktigt. Är det av relevans att fortsätta pumpa ut propaganda som gör kvinnor mindre attraktiva för arbetsmarknaden? Räcker det inte med vårat medfödda handikapp att vi kan skaffa barn? Som redan där innebär en kniv i sidan på en anställningsintervju där arbetsgivaren beräknar eventuell kostnad för personen i fråga de ska anställa? Eller kanske ovanpå det, att kvinnor anses vara mindre kompetenta inom samtliga yrken som inte rör vård, omsorg eller barn?

En del antifeminister (Vår favvo exempelvis) vill förresten hävda att det är just typiskt att uppmärksamma just kvinnors hälsa och inte mäns. Ja, det här kan man väl vrida och vända på hur man vill, om vem det drabbar.

Vilket är ett typiskt exempel på att ett argument kanske inte håller som en diskriminerande form för antifeminism eller feminism i alla lägen. Det var faktiskt det enda det här inlägget går ut på. Vad ÄR orättvisa? Vad ÄR diskriminering? Varje part kan nog hitta diskriminering i allt om de så gärna vill. Och var är invandrarna i den där undersökningen? Rasister är de ju tydligen också. Fy.

Filed under Feminism, Politik och samhälle | Comments (13)

Öppet brev till antifeminister

Hej antifeminister som läser det här.

Låt mig presentera mig själv. Mitt namn är Hanna Fridén. Jag är tjugofyra år, jobbar som illustratör, orginalare, journalist och försöker ägna mig åt viss opinionsbildning vid sidan av. Jag är inte partibunden, och min politiska hållning skulle jag beskriva som socialliberal. Jag skriver regelbundet debattartiklar, diskuterar i TV och radio om frågor som rör jämställdhet, sex och samlevnad och unga tjejers ätstörningar.

Mina hjärteämnen rör ästörningar och ideal för att jag själv var ätstörd i väldigt många år, och fick ett antal väldigt besvärliga fysiska följdsjukdomar på det hela, samt att jag slösade bort många år av min potential på att svälta mig själv eller kräkas. Jag jobbade ett tag inom ytligare populärmedia samt mode, och under den perioden var jag fortfarande ästörd och väldigt smal. Jag vägde 43 kg på mina 170 cm, för att vara exakt. Jag hade sett så många andra tjejer få ätstörningar under sin uppväxt, jag såg nittiotalisterna bli ännu mer ätstörda, och jag hade en blogg där mina unga läsare dagligen bad mig om tips om hur man kunde bli lika smal som jag. Jag ansåg att detta var fel, speciellt med tanke på att jag jobbat ideellt inom föreningar som rör ätstörningar tidigare, och mitt engagemang med att hjälpa de här unga tjejerna att slippa de här tankarna, och försöka sätta press på idealet för att få det sundare, blev något som drev mig väldigt starkt.

Min andra hjärtefråga är sex & samlevnad. Skälet till det är inte lika djupt. Intresset finns där för att jag alltid varit väldigt intresserad av hur kroppen och psyket hänger ihop. Jag har ett väldigt starkt intresse inom allt som rör våra kroppar, och vilken typ av uttryck det har i vårat liv. Sex är sådan sak som berör de allra flesta. Det berör dig oavsett om du är heterosexuell, homosexuell, bisexuell, transexuell eller för den delen asexuell. Jag är inte jättengagerad inom sexualitet som sådan, som homo och bi-frågor, det finns det andra som gör ett mycket bättre arbete än jag, och den rörelsen känner jag sympati för, uppmuntrar den gärna, men jag är främst inriktad på det sociala som skapas i sexuella sammanhang, och hur det påverkar våra liv. Förutom det är jag också väldigt intresserad av allt det fysiska, som sjukdomar exempelvis. Här jobbar jag främst med unga tjejer för att jag kan mer om unga tjejer, och unga tjejer pratar med mig mycket mer än vad unga killar gör. Det finns också mycket problematik som jag själv gått igenom och kan identifiera mig, och alltså försöka erbjuda en viss vägledning.

Jag är intresserad av andra områden också, men det här är de två sakerna som jag verkligen upplever att jag kan, och som jag kan bidra med en viss förändring inom. Jag vet att jag hjälpt tjejer som haft ätstörningar, jag vet att jag hjälpt tjejer med deras komplex, ångest och problem. Jag får jättemycket mail dagligen som rör detta, och det glädjer mig att det finns något att ta på som visar att det är gott för något.

Men en annan sak jag får, i princip varje dag, är arga mail från antifeminister. Det kommer även in en hel del obehagliga kommentarer här i bloggen. Jag har svårt, egentligen, att tänka mig att de två områden som jag brinner för är provokativa områden som kan få antifeminister att känna sig hotade. Jag gör egentligen ingenting som rör män. Om möjligt kan det röra männen som har relationer till de här flickorna. Deras pappor, deras bröder, deras pojkvänner och deras vänner. Men det finns nog ingenting i det säger som förtrycker eller förringar män.

Men det får jag höra dagligen. Förmodligen är det på grund av min bloggheader. Det står feminist i den, och det är för väldigt många oftast nog. De flesta har redan bestämt sig för vad jag tycker och vad jag gör. De har redan bestämt sig för att jag ägnar mig åt manshatarpropaganda, och att mitt arbete aktivt förtrycker män. En diskussion är oftast omöjlig och få, för efter att folk mailat eller skrivit i flera tusen tecken om vilken vidrig människa jag är, om hur mycket jag offerstämplar mig, hur jag kränker män och skiter i mäns känslor så finns det oftast inget rum för en förklaring till varför de fått den bilden av mig. I stort sett är förklaringen reducerad till de här tre punkterna.

1. Jag kallar mig feminist, alltså är det så.
2. Könsrollerna som det ser ut är bra, och det är ett brott mot mänskligheten att göra något annat (det här är de riktiga sexisterna som säger.)
3. Jag jobbar ju bara med frågor som rör kvinnor, och inte med frågor som rör män, så därför är jag ett hyckligt svin.

Det stämmer att jag enbart jobbar med frågor som rör kvinnor. Jag jobbar inte med alla frågor som rör kvinnor, utan jag jobbar med dem där jag har någon kunskap. Jag jobbar inte med frågor som rör kvinnor och deras barn. Jag jobbar inte med frågor som rör misshandel. Jag jobbar inte med frågor som rör sysselsättning. Jag jobbar inte med frågor som rör utbildning. Jag jobbar inte med frågor som… Ja, de flesta jobbar jag helt enkelt inte med. Jag har kompetens inom alla områden, jag har inte tid nog att kunna skaffa mig nog med kompetens inom alla områden och sedan dessutom kunna arbete med alla frågor samtidigt. Jag har inte förmågan att greppa och föra fram och behandla alla frågor som rör kvinnor.

Och det får jag kritik för, från antifeminister, men inom ämnen som rör män. Jag får kritik för att jag inte jobbar med frågor som anorexi hos män eller för den delen megarex eller ortorexi. Jag får kritik för att jag inte behandlar ämnen som rör män situationer med barn, som barnbidrag och vårdnad. Jag får kritik för att jag inte behandlar misshandel där männen är offer. Jag får kritik för att jag inte behandlar ämnen där unga män inte får komma in på krogen. Och en hel del andra saker.

Det här är mitt absolut största problem med antifeminister.

Det finns de antifeminister som är bedrövliga sexister som vill leva i ett tillsynes feodalt samhälle. Men det är inte alla av er. Dem människorna är idioter, det tycker förmodligen majoriteten av er antifeminister som läser den här texten. Så låt oss bortse från dem och fokusera på dem som är inriktade på att krossa feminismen av den anledning jag nämnde i paragrafen ovan.

Jag tycker att det är synd att det finns så många män där ute som valt att kalla sig för antifeminister, som lägger så mycket tid och energi att försöka göra mig trött, ledsen och arg och på så vis förstöra mitt arbete med de här unga tjejerna som verkligen behöver hjälp. Varje gång det händer så undrar jag varför man inte istället lägger tid på att förändra det som man tycker är fel. Jag tycker att det behövs människor inom alla områden där det upplevs att det existerar problem och orättvisor. Vad gäller barn, invandrare, kvinnor och män. Jag blir väldigt glad när jag träffar män som har ett glödande engagemang för att hjälpa pappor som blivit felbehandlade på grund av sitt kön, och jag blir glad när folk ställer sig upp och protesterar att man som man ska ha svårare att bli accepterad inom ett arbete som rör barn bara för att man nödvändigtvis måste antas vara pedofil. Jag är så glad över att några faktiskt gör det här. Jag jobbar inte med det själv, jag jobbar så hårt jag kan inom de sakerna jag kan, men jag är glad över att vi delar upp saker, och försöker behandla varje liten smula av tårtan tillsammans.

Men de här männen och kvinnorna som jobbar med de här frågorna är inte i stora antal. Tyvärr. Men det finns ett väldigt stort antal människor som valt att kalla sig för antifeminister, som vill att folk ska jobba med de här frågorna, som istället för att försöka åstadkomma en förändring och hjälpa till istället lägger hela sin energi på att hata feminismen och motarbeta alla som säger sig vara feminister. Inte för att de hatar jämställdhet, utan för att de är arga på exempelvis mig för att det helt enkelt är omöjligt för mig att arbeta med så många samhällsfrågor samtidigt. Jag kan inte ens jobba med en bråkdel av alla de frågor som rör kvinnor, och jag är än mindre insatt i hur man skulle kunna lösa problem för män. Jag kan inte överge de unga tjejerna jag jobbar med idag, bara för att jag minsann ska bevisa att jag kan jobba med mansfrågor med. Den biten av kakan måste någon annan sköta.

Men jag blir ledsen, varje dag, för att folk som säkert skulle kunna göra ett jättebra jobb och verkligen hjälpa till att skapa ett bättre samhälle helt enkelt väljer att hata mig istället. Istället för att man går ihop och kämpar för ett rättvist barnbidrag så sitter man och skriver ändlösa mängder av hatiska texter till mig, eller någon annan feminist, för att vi inte dessutom löser det problemet.

Vad är det man vill åstadkomma när ens enda aktiva engagemang går ut på att försöka förstöra för människor som vill något bättre? Jag menar inte att man måste hålla med om varje feministisk teori eller varje lösning som kommer från en feminist. Man får givetvis kritisera förslag och handlingsmodeller, precis som jag gör väldigt ofta, när jag anser att en riktigt dålig idé kommer från en feminist. Men det är en sak, det är en helt annan sak att ägna så mycket tid och energi på att bara hata, försöka krossa all hjälp, allt engagemang, allt, istället för att faktiskt försöka hjälpa till att göra något konstruktivt.

Jag kräver inte att någon antifeminist ska börja engagera sig inom kvinnofrågor. Jag tycker att ni ska arbeta med de frågor där ni tycker att det finns fel i vårat samhälle. Jag vet inte om alla fel. Jag är inte man. Jag är kvinna, och det är från det perspektivet jag är uppvuxen i. Jag kan inte alla problem som existerar när en man växer upp, och hur mycket jag än skulle läsa om det, så finns det inget sätt för mig att relatera fullkomligt. Jag kan känna igen något som är fel, men ärligt talat, jag vet inte alls hur man ska gå till väga.

Men det spelar heller ingen roll. Även om jag hade ett hum, så behövs jag där jag är. Jag ska inte, bara för att jag redan jobbar med frågor där det behövs hjälp, behöva bli trakasserad, hotad, kallad för nazist, manshatare och idiot bara för att jag inte ovanpå det tar tag i alla andra orättvisor som finns i hela världen.

Vi skappar oss olika utbildning, olika kompetens och utför olika jobb i vårat samhälle av en anledning. Det är för att alla inte kan göra ett bra jobb om de måste sköta varje område själva. I ett samhälle där man går frammåt och skapar en större välfärd så delar man upp uppdrag. En person blir läkare, en annan brukar jorden och en tredje är tekniker.

Det fungerar likadant inom frågor som rör jämställdhet,  rättvisa och förtryck.

Och om ni antifeminister som är för jämställdhet, men hatar feminismen för att den inte arbetar med mansfrågor, istället skulle börja engagera er inom just mansfrågor istället för att ägna så mycket tid och energi åt att bara krossa, hata och försöka förstöra för oss. Tänk vad ni skulle kunna göra med den energin. För det som händer när man skuldbelägger feminismen för att den inte hanterar alla problem i världen, är att ingen kan komma någon stans alls.

Många av de frågor ni tar upp är viktiga. Ni kommer att få hyllingar från feminister och andra människor om ni tar tag i dem. Men så länge det enda engagemanget som finns är att bara försöka krossa, då kommer ingenting alls att hända överhuvudtaget.

Varför lägga så mycket tid på en destruktiv rörelse när man kan göra något konstruktivt? Jag är trött på att bli kallad för ett svin för att jag bryr mig om tjejer som dör av svält och mår dåligt över sig själva. Jag är trött på att bli kallad för liknelser av nazister för att jag bara är en enda person, och alltså har en begränsning på hur mycket jag kan göra. Jag vill kunna arbete med de här tjejerna en enda dag, och få känna mig stark nog att göra ett bra arbete, utan att bli trakasserad, hotad och förlöjligad.

För varje antifeminist som skickar långa mail och meddelanden av den här sorten och gör mig arg eller ledsen så är det tid som tas från det här arbetet. På vilket sätt, exakt, hjälper det män?

Filed under Allmänt, Feminism, Politik och samhälle | Comments (53)

En gång i tiden skröt vi om vår hårväxt

Jag bestämde mig för att själv skriva historien om hur jag först, när jag var ung, upplevde håret som något värt att skryta om och hur det senare blev till ett ohyggligt komplex och en tvångstanke att ständigt avlägsna det.

Jag medger även att jag varit en av dem som äcklats så mycket av hår att jag känt mig manad att kalla ickerakande för äckligt. Men jag insåg också skillnaden, till slut, mellan att äcklas av något och göra det för att man faktiskt vill. För när man blir äcklad, gör man det då för att man tycker att det är fint med rakat, eller är det snarare en produkt av tvångstankar?

Läs den HÄR.

Och berätta gärna er egen historia i kommentarsfältet, det här ämnet har engagerat så många tjejer på Sex & Blandat som ALDRIG varit med om att någon sagt till dem att hår är okej. Vi gör dem en ohygglig stor tjänst just nu, så fortsätt bidra, för de ser och uppskattar det ni skriver på siten!

Filed under Feminism, Politik och samhälle | Comments (10)

Hur kan mina orakade ben vara så skrämmande?

Så fort man diskuterar hårväxt så är det alltid en massa människor som tycker att det är av yttersta vikt att helt plötsligt sätta sig ner och skriva om hur äckligt de tycker att det är att vara orakad. Jag tycker att det är märkligt. Man kan överhuvudtaget inte ens nämna hår på benen, i armhålorna eller könet utan att människor känner sig provocerade av det och ska starta igång ett gigantiskt bråk av den sort vi har sett de senaste dagarna här.

Ingen av tjejerna som inte vill raka sig har påstått att det är äckligt att raka. Ingen av tjejerna har sagt att det är fel att raka. Ingen har sagt att man är dum, ful eller något annat liknande om man rakar.

Ändå så kommer det in flera som blir upprörda och vill spy galla och påstå att tjejerna som bara vill visa upp att hår också är ett val inte vill tillåta att folk ska få göra som de vill. Det börjar gastas om hur äckligt man anser att derasval är, och det spys galla om hur “irrelevant” kampen är. Det lustiga är att ingen har försökt göra en kamp av det, man har bara velat visa upp sina ben, vilket resulterat i en mängd hat, skällsord, långa hatinlägg från bland annat Bastardo om hur löjliga feminister är som vill göra det till en “kamp” och medföljande kommentarer om hur patetiskt det är att vilja förbjuda rakning.

Ingen har försökt förbjuda rakning.
Ingen har nämnt att rakning är fel.
Ingen har sagt att rakning är äckligt.
Ingen har påstått att det är en kamp för att förbjuda rakning.

Det enda som sagts är att man vill samla in bilder på ludna ben och visa upp att även det är normalt.

Jag har fortfarande svårt att svälja hur provocerade vissa blir av detta. Jag kan inte förstå hur kvinnors fria val i frågan om att raka, ansa eller låta det vara kan vara så läskigt att man väljer att blåsa upp det så pass. Ingen av oss har fördömt någon annans smak, men ändå, bara för att vi säger att vi EXISTERAR, så anklagas vi för att förtrycka kvinnor med en annan smak.

Håriga kvinnor.
Vi behöver inte ens säga något.
Bara genom att existera så skrämmer vi uppenbarligen skiter ur en hel massa människor.

Varför? Jag vet faktiskt inte. Har någon ett vettigt förslag?

I vilket fall, fortsätt skicka in! Jag har fått jättemånga bidrag, men ju fler, dess bättre!

Filed under Feminism, Politik och samhälle | Comments (28)

Så har kan ni hantera en person som kränker er online

Usch. Genom Bloggkommentatorerna fick jag reda på detta om Kissies bror. Det är inte okej. Inte alls.

Men det finns visst något man kan göra. Man kan polisanmäla honom, om frågorna upplevs som sexuellt kränkande så går det under ofredande. Nu kanske någon jäkel kommer säga: “Polisen bryr sig inte om sånt”. Johodå, det gör de visst. Vissa elakingar kanske tycker att sånt här är irrelevant, men polisen bryr sig i högsta grad och sånt här går till domstolen. Tro mig, jag har mer erfarenhet i det här än vad ni tror.

Men det gäller de frågor som har en sexuell innebörd, vad gäller resten blir det svårare. Upphovsrättslagen finns, men du kan inte polisanmäla någon för upphovsrättsbrott då det inte går under allmänt åtal. Då måste du själv styra upp med ett juridiskt ombud som kan lägga en anmälan. Förtal och kränkning finns förvisso också, men det är svårt, och där finns det ett gränsland mellan allmänt och enskilt åtal. Är du minderårig däremot så faller det mycket troligare under just almänt åtal och du kan polisanmäla. I vilket fall, alla ni som känner att han kränkt er, testa att anmäla.

Det han gör är verkligen inte okej. Han har gått för långt. Klart att han inte får stjla bilder på tjejer och sitta och förklara hur de ska göra honom kåt, intresserad och så vidare.

När provokationerna gått så långt att de resulterar i att man känner behov i att kränka unga tjejer på det här viset, då har det gått för långt. Någonstans måste man faktiskt sätta ner foten och sätta stop.

NU är ett perfekt läge.

Filed under Feminism, Politik och samhälle, Sexbrott | Comments (9)

Öppet brev till PR-folk inom mode

Hej alla PR-människor som fortfarande skickar inbjudningar till visningar!

Jag jobbar inte med mode. Jag har ingen modeblogg. Jag går inte på visningar.

Det är förvisso jättesmickrande att jag fortfarande blir bjuden trots att jag inte dykt upp på de senaste tre modeveckorna, och knappt alls något på dem dessförinnan. Men liksom. Det är ju slöseri! Ge dem där grejorna till någon som tycker det är kul, ingen som med sannolikhet skulle sitta och dö av uttråkning och sedan skriva att allt var tråkigt och att svenska modebranschen suger för att alla modeller är så smala.

Det bästa ni kan få av mig är kritik.

Om ni inte bifogar ett brev om att ni gör något annorlunda och tar ANSVAR i IDEALFRÅGAN. Då kommer jag hemskt gärna. Då kommer jag och hurrar. Då skriver jag om det. Överallt. Överallt där jag medverkar. Gör en jävla grej av det!

Men innan dess så åker faktiskt alla de här grejorna i papperskorgen. För ärligt, jag tycker bara att det är jävligt obehagligt.

Filed under Feminism, Mode, Politik och samhälle, Ätstörning och idealfrågor | Comments (18)

Facebook censurerar kvinnlig sexualitet

Jag blir riktigt förbannad på Facebook. Deras regler kring bilder har blivit mer och mer nitiska de senaste månaderna och de har censurerat bort allt möjligt de anser vara stötande – Som exempelvis nakna skyltdockor eller bilder på kvinnor som ammar. För att det är naket och alltså av pornografisk natur.

Men nu har de börjat radera grupper som inte bryter mot några bildregler utan där det enbart diskuteras kvinnlig sexualitet och porr bland kvinnor. Jag blir så jävla tokförbannad att det inte är klokt, och de som är emot fri kvinnlig sexualitet tycker givetvis att det är fantastiskt och ser det som ett bekräftande av att de har rätt och kvinnorna är omoraliska.

Läs mer om det här.

Filed under Feminism, Politik och samhälle, Övrigt | Comments (11)

PR-kuppa om lönefrågan? Kan inte vi kvinnor bara sluta skaffa barn istället?

En del har sagt att Feministiskt Initiativs grepp att elda upp 100.000 har visat sig vara smart med tanke på vilken uppmärksamhet de fått för det, och alltså vilken uppmärksamhet som löneskillnaden mellan män och kvinnor fått i media. Och ja, det verkar ju fint, förutom det att det fortfarande är ett grepp som sticker i ögon och debatterande journalister inte är samma sak som gemene man.

Det finns fortfarande avsmak för feminismen i vårat samhälle. Eller vaddå fortfarande? Frågor som individualiserad föräldraförsäkring, som är omöjlig för många hem att klara av, har väl om något eldat på avsmaknaden för feminismen de senaste åren. Inte för att folk är emot att pappor ska vara hemma med barnen, snarare för att hushåll som inte klarar av det ekonomiskt knappast vill stå barnlösa, och andra vill inte att staten ska bestämma hur de ska hantera sitt liv. Folk vill kunna göra sina val själva, något jag förstår helhjärtat.

Sedan har vi något sånt här. Elda upp 100.000 kronor. Det sticker i folks ögon. Det sticker inte i allas ögon, men i mångas, och de som redan var lite irriterade kommer att bli än mer irriterade.

Och vilken information tar en irriterad individ till sig?

Tar de till sig det som stöder individen i frågas åsikt som de blir irriterade på?

Eller tar de hellre till sig det som motsäger det hela? Ja, gissa. Gissa!

Det må nu finnas mängder av debattartiklar uppe, men i samtliga av trådarna finns det folk som kommenterar. Vad kommenterar de? Statistik, statistik som säger att kvinnor och män faktiskt inte får olika höger löner förutsatt att de har samma jobb. Och det stämmer så när på några små procent som i deras sinne faktiskt inte är värt att kämpa för. Det är vad alla som blir irriterade kommer att se, och de kommer fråga sig, var de här få procenten verkligen värda att bränna upp 100.000 för? När pengarna kunde gå till mig, jag som är fattig student? Eller mig, jag som är halvtidssjukskriven? Eller mig, kvinna som bara jobbar deltid och har en förbannat låg lön som inte får en bättre anställning som ni vill hävda att ni kämpar för? Eller mig? Man som fick sparken under lågkonjunkturen och inte hittat ett jobb sedan dess? De här futtiga procenten är värda mer än mig?

Men det finns en problematik i löneskillnader. Det gör det. En problematik som baserar sig, i min mening, på barnafödande. Alla sektorer som är dominerade av kvinnor blir lågavlönade för att det helt enkelt är dyrare att anställa någon som först blir gravid, sedan är mammaledig och sedan har en massa sjukdagar med kidsen. Det säger sig självt, och arbetsgivare måste också gå runt. Lösning? Lägre löner.

Individualiserad föräldraförsäkring skulle lösa detta, är tanken, men den är ju inte möjlig. För mig som bor i Stockholm och har ett kul jobb med karriärsmöjligheter, javisst! Men för genomsnittskvinnan som jobbar inom offentlig sektor i Sverige utan karriärsmöjligheter och intressant löneutveckling vars familj skulle lida svårt ekonomiskt av det? Nej.

Så man kan bränna hur mycket pengar man vill. Man kan uppmärksamma löneskillnaderna hur mycket man vill. Min poäng är att det inte just gör någon skillnad förutom att skapa irritation. Ja, rent ut sagt aversion inför frågan.

Om jag skulle göra ett PR-jippo av lönefrågan så skulle jag samla ihop alla kvinnor i Sverige som inte vill skaffa barn, antingen i hela livet eller inom en femårsperiod, och de som är villiga att ställa upp av princip. Vi skulle gå ut tillsammans, skriva vår namn på en lista och vråla:

Jag tänker inte föda barn, och utan Sverige dör barn, fören det här ordnas upp. Sverige dör utan barnafödsel, så det är dags att ni ser till att vi barnafödare inte far illa när vi bär på frukten för Sveriges fortlevnad. Kvotera in kvinnor i privat sektor och män i offentlig sektor, jämna upp könsfördelningen inom alla områden så att inte en bransch blir fattig, eller gå in med statligt bidrag till områden med många anställda kvinnor. För vi barnafödare vägrar behandlas sämre bara för att vi ska bära ansvaret för barnen.

Och det är, i ärlighetens namn, en fråga som jag tror att många skulle kunna relatera till. Lustigt nog är det även många antifeministers största skräck. Karriärskvinnorna vill inte föda barn, och därför ska de heller inte göra karriär, för då dör Sverige. Vad sägs om att vända på den pucken och spela på deras värsta rädslor?

Men att göra folk irriterade så att de köper den billigaste kritiken vänd mot personen/partiet i fråga som gjorde dem irriterade, det ser jag faktiskt inte mycket gott i alls. Oavsett hur många högavlönade akademiker eller fina journalister det är som börjar debattera frågan.

Filed under Feminism, Partipolitik, Politik och samhälle | Comments (31)

Får man göra vad som helst för att skydda barnen mot rök?

Det här tycker jag att ni ska läsa. I Storbritannien vill man göra kolmonoxidtest obligatoriskt på gravida för att få reda på om de röker eller inte. Vid graviditet så frågas den gravida ut om deras vanor, men de ska alltså ändå testas – För säkerhetsskull. Tanken är att man, om testat visar positivt, ska erbjuda dem hjälp att sluta röka.

I min artikel tar jag upp det här, och även vad lagstiftningar likt denna har resulterat i på sikt. Att börja med misstro är inte ett steg i rätt riktning. Rökning är självklart mycket skadligt och det är viktigt att folk inser det, men ska man verkligen börja misstro gravida? Jag har väldigt svårt för att se det hela positivt.

I vissa delstater i USA, som jag tar upp texten, har utveckligen sett ut som sådan att gravida kan dömas till både mord och misshandel på grund av drogbruk eller på annat vis “oansvarigt beteende” under graviditeten.

Om man börjar testa gravida, hur långt är det kvar till ett lagförslag som exempelvis tvångsbehandling mot rökning? Och från det steget, göra det olagligt? Kanske rubricera det hela som misshandel? Kalla mig paranoid om ni vill, men man blir det när man ser sig runt i världen och observerar den kraftigt växande nymoralismen och vilka uttryck det får.

Filed under Feminism, Politik och samhälle | Comments (26)

Om vi inför individualiserad föräldraförsäkring riskerar vi att göra barnafödandet till en klassfråga

Individualiserad föräldraförsäkring betyder att män och kvinnor skulle dela 50% på barnledigheten. Det är ett lagförslag från många personer som arbetar med jämställdhetsfrågor. Jag håller inte med. Jag ska nu fortsätta förklara varför.

Läs första inlägget jag skrev om det här där jag konstaterar att det enbart gagnar kvinnor inom privat sektor (70% av privat sektor består av män, över 90% av offentlig sektor består av kvinnor).
Läs andra inlägget där jag framför att det är svårt att argumentera för en lagstiftning baserat på genusteori inom ett ämne där folk anser att det finns bättre, historisk bevisning att gå på.

Jag tror att jag glömde det viktigaste för att man hört det så många gånger och för att det helt enkelt känns så självklart. Att införa individualiserad föräldraförsäkring är att göra barnafödandet till en klassfråga.

Jag vill ha ett land där kvinnor och män har god kontakt med sina barn och där man inte, på grund av sitt kön, antingen tvingas vara hemma med barnen eller missunnas chansen att vara med sina barn. Det här vill jag verkligen ha, och jag tror verkligen att det här skulle vara gott för hela Sverige. Både ekonomiskt som psykiskt. Jag tror att det skulle kunna innebära att många mår bättre, och jag tror att skadliga könsroller skulle minimeras. Jag tror att pojkar skulle må bättre av en närvarande pappa, och att det skulle kunna vara effektivt för att motvärka ett känslokallt och våldsamt könsideal. Jag tror att det skulle vara bra för flickor för att de inte skulle få det ipräntat i sig att deras roll är att vara omhändertagande om allt och alla. Det skulle vara gott, det tror jag verkligen. Av fler skäl än de nämnda. Ett sådant samhälle vill jag ha i framtiden.

Men vi kan inte införa en lagstiftning som tvingar folk till detta. Först måste vi lösa hur jobbfrågan ser ut mellan kvinnor och män. Fler kvinnor inom privat sektor, fler män inom offentlig. En jämnare fördelning av inkomst.

Att tvinga en familj att dela på barnledigheten är att göra det omöjligt för par med ojämn inkomst att skaffa barn. Ponera att vi har en kvinna som jobbar deltid kommunalt, väldigt vanlig situation, och hennes man jobbar på en bilfabrik inom privat sektor. Här har vi en jävligt svensk familj! Under den perioden som mannen går hemma är hans inkomst kraftigt reducerad, och hennes inkomst, ja, den är ju inte direkt nog den heller. Ett par i den här situationen skulle behöva spara mycket pengar för att ha råd, och det har inte alla möjlighet till heller.

Att skaffa barn är redan något som kostar en hel del pengar, och vi kan inte göra det svårare för folk än vad det redan är. Vi kan inte göra barnafödande till en klassfråga bara för att vi ser det som moraliskt rätt att båda föräldrarna är hemma lika mycket med barnen. Det finns en jättestor problematik med att kvinnorna är hemma med barnen mer än männen, men det går inte att lösa den här situationen genom att stjälpa människor liv.

Jag vill bo i ett samhälle där könsfördelningen är jämn under föräldraledigheten.
Men inte så pass mycket att jag är redo att offra människor i en utsatt situation.
Inte så pass mycket att jag vill göra barnafödande till en klassfråga.

Individualiserad föräldraförsäkring är en storstadsidé bland folk i medeklass och uppåt. Det är inte något som fungerar för resten av Sverige. Feminismen måste inse detta, och sluta argumentera för något som förmodligen skulle ha rent av elitistiska konsekvenser. Feminismen måste bli mer solidarisk med resten av Sverige och inse att alla inte är i samma situation som vi i Stockholm. Feminismen måste börja inkludera arbetarkvinnorna.

För jag tycker faktiskt att den moderna feminismen brister mycket i de här avseendena. Det räcker inte med att läsa genusteori för att veta vad som är bäst för Sverige. Man måste titta på Sverige och människorna som faktiskt lever i Sverige också och inse att alla inte är kapabla att göra samma offer. Jag träffar ständigt och jämt pålästa människor i Stockholm som bor i fina lägenheter, har ett bra jobb och som känner till genusteori och tycker att det är jätteviktigt och som undrar varför resten av Sverige inte kan “inse” detta och som ojjar sig över hur opålästa alla stackare ute på vischan är. Det är de inte! De lever bara inte under samma omständigheter! Utanför städerna i Sverige är det brist på jobb, folk flyttar ut, samhällen försvinner. Det måste vi ändra på, där handlar inte jämställdheten om pojkarna och flickorna har rosa på sig eller om pappan eller mamman är hemma med barnen.

Vi måste jobba på hur folks yrken ser ut.
Hur folks livssituation ser ut.
Där ligger det.
Inte i att föra in omöjliga lagstiftningar.

Genusteori är grymt, det är skitbra, men det är inte allt.

Filed under Feminism, Politik och samhälle | Comments (18)

Det viktigaste med individualiserad föräldraförsäkring måste väl ändå vara barnen?

Amanda Duregård påpekade att jag inte tagit upp barnen i frågan om individualiserad föräldraförsäkring och ville mena att det var tråkigt, då barnen borde vara det viktigaste.

Amanda kan givetvis ha rätt, fel kan jag garanterat i alla fall inte påstå att hon har. Däremot så tror jag inte att ett genusbaserat argument är vinnande. Genus är en vetenskap som är åsiktsbaserad, jag identifierar mig som en genusfeminist, bland annat, men jag kan inte påstå att det finns så mycket bevisning att hänvisa till i dagsläget vad gäller hur bra barnen mår av att ha 50% fördelad barnledighet.

Gamla könsnormer har mycket mer “bevis” att hänvisa till.

Många människor anser att barnen mår bäst om de får vara med sin mamma, inte sin pappa. De har i princip hela historien att hänvisa till som sin bevisning. Argument som, om de här inte vore bäst, varför skulle det då alltid ha sett ut såhär? Och så vidare. Vi har hört det en miljard gånger, ungefär.

Alltså är det ytterligare ett argument som blir svårt att använda sig av om man ska argumentera för individualiserad föräldraförsäkring, då det argumentet förutsätter att minst en av föräldrarna är intresserade av genusteori. De föräldrarna behöver vi knappast nå ut till heller, då de redan fördelar sin barnledighet. Hoppas jag.

Självklart är det ytterst viktigt. Jag tror, som Amanda, att barnens kontakt med båda föräldarna är en ofantligt viktig del för jämställdheten i stort. Men jag är cynisk nog att tro att inkomstbaserade argument är de som rimligtvis skulle kunna nå ut, även om jag fortfarande anser att det finns bättre sätt att bemöta problemet.

Människor ska fortsätta utbildas inom könsnormer och genus, jag tror verkligen att det är något som kan förändra vårat samhälle i stort. Men, eftersom det är en vetenskap med många motståndare så är det svårt att få en positiv opinion till ett lagförslag med hjälp av genus. Man ska däremot aldrig sluta sprida vetskapen om genus, och självklart är det inget argument man ska undvika att använda sig av heller bara för att jag inte anser att det är det bästa. Men jag tror, om man ska lägga fokus på ett argument i stort som man vill att folk ska uppmärksamma, så är det fel argument om man vill få igenom en ny lagstiftning.

Många upprepningar här. Jag ursäktar. Kanske lite rörigt, men jag ville bara verkligen inte att det skulle bli fel. Det skulle bli ytterst tråkigt om en dålig formulering eller en upprening för lite innebar att folk trodde att jag ansåg att man ska sluta tala om genus och barnens fördelar.

Filed under Feminism, Politik och samhälle | Comments (7)

Individualiserad föräldraförsäkring är en ineffektiv låtsaslösning på ett mycket stort problem

Idag är jag och några andra eminenta damer med i Aftonbladet under rubriken De nya feministförebilderna.

Jag ser att många är för individualiserad föräldraförsäkring, det vill säga att mamman och pappan tar 50% av barnledigheten var enligt lag.

Det här är inte jag för.

Låt mig förklara varför.

I dagsläget består offentlig sektor av över 90% kvinnor samtidigt som privat sektor består av över 70% män. Något som ofta styr vem som är hemma med barnen är just karriären. En kvinna som jobbar inom offentlig sektor med mycket liten möjlighet att avancera i karriären prioriterar inte att kunna ägna mer tid på jobbet framför att vara hemma med barnen. De här kvinnorna ser det som sitt privilegium att kunna vara hemma med barnen. Inte så konstigt, kan jag tycka. Samtidigt så jobbar troligtvis deras män inom privat sektor, där frånvaron från jobbet är en karriärsmässig risk vilket innebär att de är mindre motiverade att stanna hemma med barnen.

Det här innebär också att majoriteten av alla svenskar faktiskt inte vill ha den här lagstiftningen.

Så, kan vi tvinga på föräldrar det här? Vad leder det till? Låt oss applicera de här lagstiftningen på rådande läge i Sverige och fundera på vad de för tillfället skulle kunna resultera i.

Kvinnorna skulle inte avancera mer i karriären, då det inte finns rum för det inom de yrken majoriteten av alla kvinnor inom. Däremot så skulle det kunna innebära att de här jobben, på sikt, ger högre lön. Då de skulle tappa en viss lågstatusmarkör. Det kostar att ha folk hemma med barn, och det är därför inte konstigt att yrken som blir kvinnodominerande blir mer lågavlönade. Kvinnor skulle alltså på sikt, om de var villiga att ge upp 50% av sin barnledighet, se ett lönelyft inom hela deras yrkeskategori.

Motsatt skulle självklart gälla männen och privat sektor. Jobben skulle troligtvis innebära en lägre lönsättning på sikt.

Det här låter kanske inte helt dumt, det håller jag med om! Men i ärlighetens namn så tycker jag att det finns mycket bättre sätt att lösa den här problematiken. Möjligen skulle det ta lite längre tid, men man skulle kunna undvika att man tar en lösning som är en dålig lösning på ett stort problem istället för att tag i det riktiga problemet. Dessutom så finns det en problematik att bestämma över hur folk ska göra med sina barn i den här frågan. Ska staten gå in, på grund av en sån här åsikt, och omyndigförklara föräldrar? Nej, det tycker jag inte, även om jag ser det goda i det för samhällets skull, för man måste någonstans värdera frihet i ett modernt samhälle oavsett vilken moralisk åsikt man har i en föräldrafördelningsfråga. Nästa fråga som staten vill bestämma i behöver ju inte heller vara något jag är för.

Så vad tycker jag att man ska göra istället?

Som jag säger i artikeln så är det en stor problematik att privat sektor domineras av män och offentlig sektor av kvinnor. Även om offentlig sektor skulle få en lite högre lönsättning, och pivat sektor en lite lägre, så skulle det fortfarande innebära en så jättestor skillnad. Kön skulle fortsätta vara en fråga om klass. Att kön är en klassfråga i så stor bemärkelse är det största problemet av alla, och vi måste jobba för att utjämna mängden kvinnor och män i vardera sektor.

Det är jättelätt för exempelvis Lisa Magnusson att vara för individualiserad föräldraförsäkring och för andra kvinnor, typ, jag, som är i samma jobbsits. Vi vinner nämligen på det. Man kan inte arumentera för individualiserad föräldraförsäkring med argumentet att det vore bättre för kvinnor i karriären, då det faktiskt inte riktigt stämmer för majoriteten av svenska kvinnor. Jag och Lisa har kul jobb inom privat sektor med möjlighet att avancera, det har inte Lena som sitter i ICA-kassan i Sundsvall. För henne innebär individualiserad föräldraförsäkring endast och enbart att hon får något som hon anser vara ett privilegium borttaget, samtidigt som hennes man med den större inkomsten tappar inkomst vilket då också innebär en ekonomisk smäll för familjen både på kort och lång sikt.

Ska man argumentera för individualiserad föräldraförsäkring så måste man för det första se till hur jobbfördelingen faktiskt ser ut i Sverige, och utgå ifrån det. Med nuvarande argument blir det mest en spark från feminister från medelklass och uppåt ner på arbetarkvinnan – En högst viktig grupp som man måste sluta nonchalera vad gäller kvinnofrågor. Att feminism är mer utbrett i Stockholm än i små orter har inte så mycket att göra med okunskap, som många gärna vill tro, utan det har med att situationen i resten av Sverige inte är likadan som för feministerna här i Stockholm. Sveriges feminism måste bli mindre Stockholmsfixerad.

Man skulle kunna argumentera för den med att lågstatusjobb på sikt skulle få en lite högre lönesättning än tidigare. Frågan är, skulle folk tro på det? Skulle det vara nog? Nej, förmodligen inte, då det fortfarande innebär att kvinnor innehar jobb med lägre lön än vad männen gör, och därför fungerar stort sett inte argumentet att det skulle vara bra för kvinnor karriärsmässigt. Lite, ja, inte tillräkligt för att det skulle kompensera det som är det faktiska problemet – Det vill säga vilken typ av jobb som män och kvinnor har och man vill komma ifrån att kön ska vara likställt med klass.

Istället bör man, som sagt, enligt mig fokusera på att få in fler kvinnor i privat sektor och också jobba för att män faktiskt vill vara hemma med barnen.

Jag skulle gärna, personligen, vilja ha individualiserad föräldraförsäkring, men jag kan inte se att det skulle vara särskilt gynnsamt för samhället i stort.

Filed under Allmänt, Feminism, Politik och samhälle | Comments (19)

Stoppalangningen.info marknadsför sig med grisig sexism

Snodde bilden från Henric Grubbström.

Ehhhh. Jaha. Alltså. Jag har fått jättemycket mail från folk på stoppalangningen.info om deras kampanj, komplett med siffror på ungas alkoholvanor och tjottahej och sånt där. De vill att man ska skriva om det. Ni vet.

Men alltså, hur i helvetet har ni utformat er kampanj? Vad är det där för jävla budskap?

Stoppalangningen.info kan dra åt helvetet.

Jag kan skriva om er positivt den dagen då ni inte använder er av skrämselpropaganda som går ut på värderingar kring unga tjejers oskuld. Fyfan vad smaklöst. Vad har ni för problem egentligen? Det vidrigaste jag sett. Lycka till att nå ut till superkonservativa föräldrar som ser deras döttrars oskuld som det heligaste som finns och något som aaaaabsolut inte får besudlas. Alla andra kommer se er som sexistiska svin. Med rätta.

Er kampanj får mig att VILJA langa bara för att den är så smaklös – jag lär inte vara ensam om det. Duktigt.

Credd till följande duktiga som gjorde mig uppmärksam på Det: Henric Grubbström och Gustav Almestad.

Filed under Feminism | Comments (43)

Hur könstereotypt är ditt förhållande? Enkät!

Enkäter. Jag vet. Tjatigt.

Men att se hur könsstereotypa folks förhållanden är tycker jag är intressant på riktigt! Jag får be om ursäkt till de som inte lever i förhållanden som passar in på heteronormen, för att ni exkluderas den här gången. Ni andra, vill ni inte fylla ut den så att jag får se? Antingen i era egna bloggar och att ni postar länken till eran enkät i mitt kommentarsfält, eller att ni svarar direkt i kommentarsfältet! Kul!

Skriv gärna var ni bor, om ni är kille eller tjej, hur gamla ni är samt om ni lever ihop med er partner eller ej så får man ben bättre överblick.

Om ni tycker att det är för många frågor, eller någon är irrelevant, så kan ni ta bort den. Bättre om fler orkar svara, än helt fullständiga svar!

Namn: Hanna Fridén
Kön: Kvinna
Ålder: 24
Bor: Stockholm, Södermalm.
Bor ihop med partner: Nej.

Vem är bäst på tekniska saker i ditt förhållande?
Svårt att säga faktiskt. Han är förmodligen bättre på typ PHP än jag, då han använder det mycket i sitt jobb. Jag har däremot hjälpt honom med en annan grej. Vi är väl båda rätt självständiga rent tekniskt, skulle jag tro.

Vem är bäst på matlagning?
Jag är bäst på att göra sås, sedan är jag oduglig! Så han. Han brukar tycka att jag kan sitta och hålla på vid datorn medan han lagar. Om jag är snäll så kan jag få hacka lök, även om jag är otroligt dålig på det. Jag får det för att jag tjatar på att jag vill bli bättre på det. Så står han och visar hur man gör och fnissar och jag säger MEN KOLLA BÄTTRE ÄN FÖRUT. Ja. Okej.

Vem lagar vardagsmaten?
Båda, han mest. Jag framför datorn, som sagt.

Vem lagar lyxmaten?
Vet ej.

Vem städar?
Vi bor ju inte tillsammans, men han är garanterat bättre på att städa än jag. Ibland när han kommer hem till mig så ställer han sig och suckar, börja diska min disk och dammsuga hos mig. Brukar stänga dörren efter mig medan han städar. Jag får överhuvudtaget inte vara med!

Vem sköter avloppet?
Ingen situation som uppkommit ännu. Skulle dock tro att det är lika i det här avseendet.

Vem är bäst med bygg?
Ingen aning ännu. I samtliga av mina tidigare förhållanden har jag däremot varit bäst. Jag har alltid gillat att bygga! Mäta, såga, skapa!

Vem är mest mån om att inreda?
Ingen av oss. Eller båda. Eller öh. Vi är däremot väldigt könsstereotypa i vilken typ av inredning vi uppskattar. Skulle vi bygga lya ihop så skulle det bli otroliga bråk om hur den skulle se ut. Jag gillar mycket konst, foton, speglar, vaser, inreda med kläder, färger och mönster. Han gillar vitt och cleant med kanske en tavla. På Batman, i övrigt.
Vem har mest kläder?
Jag. Men han har fler skor! Eller nej förresten, det har ju jag. Äh skit.

Vem tjänar mest?
Han. Tror jag i alla fall. Just nu är båda våra inkomster baserat på frilans och hans område är bättre betalt än mitt.

Vem tar oftast initiativ till sex?
Jag…

Vem vill oftast mysa?
Vi är nog rätt lika i mysfaktorn, yey!

Vem ringer mest?
Olika i olika perioder.

Vem SMS:ar mest?
Han.

Vem festar mest?
JAG!

Parmiddagar?
Ingen av oss fattar riktigt konceptet, faktiskt. Kan man inte bara umgås punkt?

Vem har svårast för att möta den andras vänner?
JAG!

Föräldrar?
Svår faktor här, hans föräldrar bor inte i Stockholm. Men han har träffat mina, däremot. Lite nervös inför det såklart. Det är man väl alltid?

Vem tycker bäst om barn?
Jag. Fast vi båda säger gärna: “Aaaah, naaaaaw!” när en gullig liten plutt som just lärt sig gå vinglar förbi i sina stora småbarnskläder. Men vem fan kan låta bli det, va?

Din partners intressen?
Violin, sång, datorer, serier, film och politik.

Dina intressen?
Teckna, datorer, serier, litteratur, form och politik.

Vill du lägga till något?
Han är väl lite fräschare än jag. Alltid finfin i håret, smink på plats, strukna kläder och färggrann. Jag kan rulla runt i träningsbyxor, omsinkad och oborstad hur som helst, däremot. Han tar bort sin raggarsträng, det gör inte jag. Jag rakar armhålorna, det gör inte han. Ingen av oss rakar benen. Ingen bryr sig vidare om det heller.

Så, svara gärna! Sånt här är jätteintressant.
Hoppas att min kille svarar också. Vi kan ju, ändå, ha helt olika åsikter om hur vår relation ser ut.

Filed under Allmänt, Feminism | Comments (127)

Leder polisanmälningarna bara till nedlagt åtal? De har fortfarande en poäng!

Satt i telefon med polisen ett tag idag. Angående en anmälan jag gjorde för ungefär en månad sedan. Kille som tafsade på mig på krogen. Pratade engelska. Tyckte att jag inte skulle bry mig om det. Ingen big deal, enligt honom. Helvetet, vilket svin.

Men inte direkt ovanligt, tyvärr. Men det var första gången jag råkade ut för turisttafs! Trodde jag, om inte annat. Polisen jag snackade med berättade att de körde hem honom till hans adress, så jag tror snarare att han pratade engelska med mig bara för att framstå som “dum turist” som man skulle ignorera, eller något. Tyvärr, i det här fallet, så blir det ju svårt att bevisa något. Ord mot ord, så när jag fick frågan om jag ville ta det vidare så var det bara att inse att det var en omöjlig situation. Man får hoppas att han fick en tankeställare när han fick ägna en timma med polisen och sedan bli hemskjutsad, då kanske inte en vandrande hand känns lika lättsamt och kul för honom i framtiden!

Även om jag inte gillar att lägga ner saker. Inte alls.

Tafs är ett lagbrott. Sexuellt ofredande. Det kan vara svårt att bevisa, men det ska alltid anmälas. Jag har då anmält så jävla många nu, inte alla, men många, och bara den saken är en tragisk uppvisning på hur vanligt förekommande det är att folk väljer att göra som de vill med andra människors kroppar. Alla vet att det är fel, men vissa gör det ändå, för de bryr sig inte om andras känslor i det hela. Om andras rätt till sin egen kropp. De är för fixerade av sitt eget nöje i det hela. Det enda sättet att behandla detta på är att visa för de här egoisterna att överträdelser innebär konsekvenser.

Så jag anmäler. Även om jag vet att det mesta inte kommer resultera i en dom. Jag har sett en förändring bland vakterna på krogen också, i alla fall de jag brukar gästa. Förut slängde de ut folk, men nu kommer de fram och frågar:

“Vill du göra en anmälan? Tafs är sexuellt ofredande, vi ringer polisen åt dig om du vill”.

Bara det är ett steg i rätt riktning. Bara en sån sak. Jag hoppas att det sprider sig till andra krogar med. Jag vet att det tyvärr inte direkt är standard. Men det kommer att bli. Precis som varje människa som bestämt sig för att de ska tafsa kommer få sig en tankeställare när det inte längre innebär att de bara kan skratta åt bruden som blir sur – Nej, de får stanna med fabror polis länge, och sedan tar en utredare tag i det.

Kommer det vara värt att tafsa då? Blir det samma lättsamma nöje för de här löjliga typerna? Nej.

Polisanmäl, gör det. Varje gång ni anmäler gör ni en viktig handling. En stor sak. Ett starkt bidrag till att få bort den här attityden från stan, från krogen, från Sverige.

Filed under Feminism, Sexbrott | Comments (12)

Likställ inte burka och niqab med rånarluvor

Häromdagen skrev Margareta Cederfelt (M) och Per Bill (M) på SVD Brännpunkt om huruvida man sa förbjuda burka och niqab i vårat svenska samhälle eller ej.

I kort: De anser att nej, det kan man inte, det inskränker utsatta kvinnors situation. Jag håller med. Läs det hela HÄR.

Diskussionen i kommentarsfältet är som den brukar. Folk jämför burka och niqab med andra plagg som döljer ansikte och andra drag som försvårar identifiering, bland annat rånarluvor. Om man bara utgår från svensk lagstiftning vad gäller identifikationsmöjligheter blir det rätt tydligt att båda bör förbjudas, men vill man verkligen ha samma regler kring något som inte är en rånarluva på något annat sätt eller vis?

Det finns säkert kvinnor som väljer att bära dessa plagg som inte skulle lida konsekvenser från släkt och sin gemenskap. Om det var så för alla så skulle inte jag se någon som helst problematik med att förbjuda dessa plagg. Frihet, javisst, men det finns alltid begränsningar. I det läget kan man absolut jämföra dessa plagg med vilket som helst annat som döljer ansiktet. Då har individen ett val.

Men alla har inte ett val, och det är på grund av dem som vi inte kan förbjuda burka eller niqab.

Det finns kvinnor som skulle bli förtryckta från sin familj, sin släkt – Ja, hela sin gemenskap och kultur om de tog av sig dessa plagg. Kvinnor som skulle bli begränsade till hemmet om vi införde dessa förbud. De här kvinnorna lever redan under utsatt miljö, ska vi verkligen förvärra det här? Av respekt för deras frihet, och deras brist på valmöjlighet, måste vi tillåta plagg som i alla fall gör det möjligt för dem att vistas ute i samhället. Vår kontroll i Sverige är inte så pass bra att vi får reda på, och uttrycker, i alla problematiska situationer. En kvinna skulle kunna hållas inne hela sitt vuxna liv utan att några tilltag gjordes. Förmodligen gäller samma sak ungdomar. Våra system är inte så pass exakta att vi tar tag i varje situation.

Den dagen vi har blivit bättre på att integrera folk av annat ursprung och religionstillhörighet och på så vis kan erbjuda större möjligheter och självklara valmöjligheter så kan man, med hänvisning till att man inte får dölja ansiktet enligt svensk lag, förbjuda samtliga plagg som innebär detta. Men idag kan man inte likställa burkan med en rånarluva, eller lakan över huvudet eller vad som helst annars. Plaggen innebär så mycket mer än så. Idag är dessa plagg den enda möjligheten för många kvinnor om de vill vistas ute i samhället – Vi ska utestänga dem, tvärtom så ska vi bjuda in dem, och arbeta för ökad frihet i deras liv.

Filed under Feminism, Integration, Politik och samhälle | Comments (8)

Hur bemöter man en föreläsare som förringar kvinnosaksfrågor?

“hallå, vad säger man när en jämställdhetsföreläsare vid namn typ per billing säger att feminismen är oviktig i dagens jämställdhetsdebatt, för att kvinnor i stort sett är jämställda män. att mäns våld mot kvinnor istället borde kallas våld mot sin partner eftersom att kvinnors våld mot män är lika vanligt som mäns, bara det att de inte är starka nog att orsaka några skador. att kvinnor har i stort sett samma lön som män. och att det som vi i dagens jämställdhetsdebatt borde prata om är hur vi kan hjälpa männen att inte längre ligga i underläge i relationer (bl.a. för att kvinnor vinner 90 % av alla vårdnadstvister där bara en förälder vinner)?”

- Filippa

Hej Filippa!

Man ställer sig upp, frågar varför han inte läst på sina fakta ordentligt innan han bestämde sig att föreläsa. Förklarar att man hoppas att han inte fått betalt med tanke på hans hafsiga och lata förberedelse och frågar varför han anser att kvinnofrågor är oviktiga bara för att det finns viktiga mansfrågor också. Varför ska det ena utesluta det andra?

Våld i förhållanden
De flesta undersökningar visar på att män och kvinnor utövar ungefär samma mängd våld inom förhållanden. Det diffar några procent hit och dit beroende på. Om man bemödar sig att läsa längre i undersökningarna än bara själva rubrikerna så får man se vilken typ av våld det här rör sig om. Jag vet inte vad ni tycker, men även om allt våld är fel, så tycker jag att det finns en viss skillnad mellan att dela ut örfilar och att bryta någons ben. Mäns våld mot kvinnor, eller mäns våld överhuvudtaget, är av en grövre sort än vad kvinnors i regel är. Jag har varit med om tjejer som dragit mig i håret eller daskat till mig på kinden – De här har jag blivit sur på, men inte polisanmält. Killarna som försökt slå ner mig, utdelat knytnävsslag mot mitt ansikte och tagit strypgrepp är det en liten annan fråga med. Det finns massvis av undersökningar på det här temat öppet på internet, alla visar samma sak. Mäns våld är ett stort problem både för kvinnor och män och är i högsta grad en väldigt viktig fråga som man måste arbeta mycket med. Det borde Per Billing också inse, med tanke på att han löper större risk att bli påhoppad och nerslagen på stan än vad exempelvis jag gör baserat på vår könstillhörighet. Att han vill förringa sin egen chans till att slippa ifrån detta genom att kalla frågan oviktig är högst märkligt. Det handlar inte om PARTNERVÅLD, det handlar om MÄNS våld. Det är en MANSFRÅGA. Varför är det fel att kalla det för mäns våld mot kvinnor? Eller mansvåld? Hur är detta förnedrande? Är det inte viktigare att ägna sig åt problemet än att gnälla på rubriksättningen? Som i övrigt är rätt korrekt?

Lönefrågan
Vad gäller lönefrågan så tror jag faktiskt att det här är löst och att vi kommer se en MASSIV förändring inom de kommande 10-20 åren, om inte tidigare. Det här har helt enkelt med att göra att det är kvinnor som utbildar sig, unga kvinnor som tar sig in i arbetsmarknaden och att kvinnor blir bättre och bättre för var dag på att både löneförhandla och ta för sig. Det största problemet vad gäller det här för närvarande tycker jag är att kvinnodominerade yrken ofta ses som lågstatusjobb. Det är som tur är många som jobbar med de här frågorna och vill förändra attityden kring det. Det tråkiga med det hela är att kvinnor ur arbetarklassen oftast ses som en svår grupp att nå av många framstående feminister för att måga upplever att det också är de som tänker: “Ahmen, vaddå samma barnledighet? Låt mig vara hemma med mina kids och ta det lugnt från jobbet förfan.” Vilket jag egentligen inte misstror heller. Jag menar, har man ett jobb som klassas som lågstatus utan möjlighet till intressant löneutveckling så är det nog rätt soft att vara hemma med sina kids istället, vilket också gör jobben till lågstatus. En ond cirkel. Det bästa inom det här området tror jag egentligen skulle vara om man försöker övertyga fler män inom samma samhällsklass att det är rätt soft att ta ledigt från jobbet med. Så, lönefrågan är tvådelad och i högsta grad en fråga som bör vara intressant även för den här Billing om han vill jobba för mäns fördelar. Låg status och hemma med barnen går ofta ihop.

Vårnadstvister
Herregud så konstigt sagt av honom. Jag undrar om han skulle kunna tänka sig att byta ut några få ord och istället säga antingen: “Nejmen, barnrättsfrågor är inte viktiga för barn har det bra, det är synd om MÄN för att de förlorar i vårnadstvister! Skit i barnen!” eller “Varför ska vi bry oss om itegrationsfrågor? De har ju flytt från en plats och har det soft i Sverige nu. Nej, det vi ska tänka på är att MÄN ofta förlorar i vårdnastvister, skit i invandrarna!”

Det låter ju sjukt jävla konstigt, va? Ja. Så man kan ju undra varför det finns så många som tycker att man ska skita i kvinnosakfrågor bara för att det finns manssaksfrågor. Det är liksom inte det ena eller det andra.

Kort och gott så verkar din föreläsare anse att det är orättvist att man bryr sig om kvinnosaksfrågor men inte mansfrågor. Synd att han verkar ägna sin tid på att förringa kvinnosaksfrågor istället för atdra sin strå till stacken och faktiskt ägna sig åt manssaksfrågor istället. Det är ju, i ärlighetens namn, inte annat än märkligt, slappt och gnälligt. Man kommer ingen vart genom att peka finger och göra en slags tävling om vem det är mest synd om. Däremot så kommer man någon vart om man identifierar problem och sedan sätter sig ner och försöker lösa problemen.

Det kan du säga.
Eller så kan du bemöta honom så löjligt som han själv beter och svara med:

“Varför ska man bry sig om DIG? Tänk på barnen i Afrika!”

Filed under Feminism, Frågor och svar | Comments (19)