PR-kuppa om lönefrågan? Kan inte vi kvinnor bara sluta skaffa barn istället?

En del har sagt att Feministiskt Initiativs grepp att elda upp 100.000 har visat sig vara smart med tanke på vilken uppmärksamhet de fått för det, och alltså vilken uppmärksamhet som löneskillnaden mellan män och kvinnor fått i media. Och ja, det verkar ju fint, förutom det att det fortfarande är ett grepp som sticker i ögon och debatterande journalister inte är samma sak som gemene man.

Det finns fortfarande avsmak för feminismen i vårat samhälle. Eller vaddå fortfarande? Frågor som individualiserad föräldraförsäkring, som är omöjlig för många hem att klara av, har väl om något eldat på avsmaknaden för feminismen de senaste åren. Inte för att folk är emot att pappor ska vara hemma med barnen, snarare för att hushåll som inte klarar av det ekonomiskt knappast vill stå barnlösa, och andra vill inte att staten ska bestämma hur de ska hantera sitt liv. Folk vill kunna göra sina val själva, något jag förstår helhjärtat.

Sedan har vi något sånt här. Elda upp 100.000 kronor. Det sticker i folks ögon. Det sticker inte i allas ögon, men i mångas, och de som redan var lite irriterade kommer att bli än mer irriterade.

Och vilken information tar en irriterad individ till sig?

Tar de till sig det som stöder individen i frågas åsikt som de blir irriterade på?

Eller tar de hellre till sig det som motsäger det hela? Ja, gissa. Gissa!

Det må nu finnas mängder av debattartiklar uppe, men i samtliga av trådarna finns det folk som kommenterar. Vad kommenterar de? Statistik, statistik som säger att kvinnor och män faktiskt inte får olika höger löner förutsatt att de har samma jobb. Och det stämmer så när på några små procent som i deras sinne faktiskt inte är värt att kämpa för. Det är vad alla som blir irriterade kommer att se, och de kommer fråga sig, var de här få procenten verkligen värda att bränna upp 100.000 för? När pengarna kunde gå till mig, jag som är fattig student? Eller mig, jag som är halvtidssjukskriven? Eller mig, kvinna som bara jobbar deltid och har en förbannat låg lön som inte får en bättre anställning som ni vill hävda att ni kämpar för? Eller mig? Man som fick sparken under lågkonjunkturen och inte hittat ett jobb sedan dess? De här futtiga procenten är värda mer än mig?

Men det finns en problematik i löneskillnader. Det gör det. En problematik som baserar sig, i min mening, på barnafödande. Alla sektorer som är dominerade av kvinnor blir lågavlönade för att det helt enkelt är dyrare att anställa någon som först blir gravid, sedan är mammaledig och sedan har en massa sjukdagar med kidsen. Det säger sig självt, och arbetsgivare måste också gå runt. Lösning? Lägre löner.

Individualiserad föräldraförsäkring skulle lösa detta, är tanken, men den är ju inte möjlig. För mig som bor i Stockholm och har ett kul jobb med karriärsmöjligheter, javisst! Men för genomsnittskvinnan som jobbar inom offentlig sektor i Sverige utan karriärsmöjligheter och intressant löneutveckling vars familj skulle lida svårt ekonomiskt av det? Nej.

Så man kan bränna hur mycket pengar man vill. Man kan uppmärksamma löneskillnaderna hur mycket man vill. Min poäng är att det inte just gör någon skillnad förutom att skapa irritation. Ja, rent ut sagt aversion inför frågan.

Om jag skulle göra ett PR-jippo av lönefrågan så skulle jag samla ihop alla kvinnor i Sverige som inte vill skaffa barn, antingen i hela livet eller inom en femårsperiod, och de som är villiga att ställa upp av princip. Vi skulle gå ut tillsammans, skriva vår namn på en lista och vråla:

Jag tänker inte föda barn, och utan Sverige dör barn, fören det här ordnas upp. Sverige dör utan barnafödsel, så det är dags att ni ser till att vi barnafödare inte far illa när vi bär på frukten för Sveriges fortlevnad. Kvotera in kvinnor i privat sektor och män i offentlig sektor, jämna upp könsfördelningen inom alla områden så att inte en bransch blir fattig, eller gå in med statligt bidrag till områden med många anställda kvinnor. För vi barnafödare vägrar behandlas sämre bara för att vi ska bära ansvaret för barnen.

Och det är, i ärlighetens namn, en fråga som jag tror att många skulle kunna relatera till. Lustigt nog är det även många antifeministers största skräck. Karriärskvinnorna vill inte föda barn, och därför ska de heller inte göra karriär, för då dör Sverige. Vad sägs om att vända på den pucken och spela på deras värsta rädslor?

Men att göra folk irriterade så att de köper den billigaste kritiken vänd mot personen/partiet i fråga som gjorde dem irriterade, det ser jag faktiskt inte mycket gott i alls. Oavsett hur många högavlönade akademiker eller fina journalister det är som börjar debattera frågan.

Filed under Feminism, Partipolitik, Politik och samhälle | Comments (31)

Om vi inför individualiserad föräldraförsäkring riskerar vi att göra barnafödandet till en klassfråga

Individualiserad föräldraförsäkring betyder att män och kvinnor skulle dela 50% på barnledigheten. Det är ett lagförslag från många personer som arbetar med jämställdhetsfrågor. Jag håller inte med. Jag ska nu fortsätta förklara varför.

Läs första inlägget jag skrev om det här där jag konstaterar att det enbart gagnar kvinnor inom privat sektor (70% av privat sektor består av män, över 90% av offentlig sektor består av kvinnor).
Läs andra inlägget där jag framför att det är svårt att argumentera för en lagstiftning baserat på genusteori inom ett ämne där folk anser att det finns bättre, historisk bevisning att gå på.

Jag tror att jag glömde det viktigaste för att man hört det så många gånger och för att det helt enkelt känns så självklart. Att införa individualiserad föräldraförsäkring är att göra barnafödandet till en klassfråga.

Jag vill ha ett land där kvinnor och män har god kontakt med sina barn och där man inte, på grund av sitt kön, antingen tvingas vara hemma med barnen eller missunnas chansen att vara med sina barn. Det här vill jag verkligen ha, och jag tror verkligen att det här skulle vara gott för hela Sverige. Både ekonomiskt som psykiskt. Jag tror att det skulle kunna innebära att många mår bättre, och jag tror att skadliga könsroller skulle minimeras. Jag tror att pojkar skulle må bättre av en närvarande pappa, och att det skulle kunna vara effektivt för att motvärka ett känslokallt och våldsamt könsideal. Jag tror att det skulle vara bra för flickor för att de inte skulle få det ipräntat i sig att deras roll är att vara omhändertagande om allt och alla. Det skulle vara gott, det tror jag verkligen. Av fler skäl än de nämnda. Ett sådant samhälle vill jag ha i framtiden.

Men vi kan inte införa en lagstiftning som tvingar folk till detta. Först måste vi lösa hur jobbfrågan ser ut mellan kvinnor och män. Fler kvinnor inom privat sektor, fler män inom offentlig. En jämnare fördelning av inkomst.

Att tvinga en familj att dela på barnledigheten är att göra det omöjligt för par med ojämn inkomst att skaffa barn. Ponera att vi har en kvinna som jobbar deltid kommunalt, väldigt vanlig situation, och hennes man jobbar på en bilfabrik inom privat sektor. Här har vi en jävligt svensk familj! Under den perioden som mannen går hemma är hans inkomst kraftigt reducerad, och hennes inkomst, ja, den är ju inte direkt nog den heller. Ett par i den här situationen skulle behöva spara mycket pengar för att ha råd, och det har inte alla möjlighet till heller.

Att skaffa barn är redan något som kostar en hel del pengar, och vi kan inte göra det svårare för folk än vad det redan är. Vi kan inte göra barnafödande till en klassfråga bara för att vi ser det som moraliskt rätt att båda föräldrarna är hemma lika mycket med barnen. Det finns en jättestor problematik med att kvinnorna är hemma med barnen mer än männen, men det går inte att lösa den här situationen genom att stjälpa människor liv.

Jag vill bo i ett samhälle där könsfördelningen är jämn under föräldraledigheten.
Men inte så pass mycket att jag är redo att offra människor i en utsatt situation.
Inte så pass mycket att jag vill göra barnafödande till en klassfråga.

Individualiserad föräldraförsäkring är en storstadsidé bland folk i medeklass och uppåt. Det är inte något som fungerar för resten av Sverige. Feminismen måste inse detta, och sluta argumentera för något som förmodligen skulle ha rent av elitistiska konsekvenser. Feminismen måste bli mer solidarisk med resten av Sverige och inse att alla inte är i samma situation som vi i Stockholm. Feminismen måste börja inkludera arbetarkvinnorna.

För jag tycker faktiskt att den moderna feminismen brister mycket i de här avseendena. Det räcker inte med att läsa genusteori för att veta vad som är bäst för Sverige. Man måste titta på Sverige och människorna som faktiskt lever i Sverige också och inse att alla inte är kapabla att göra samma offer. Jag träffar ständigt och jämt pålästa människor i Stockholm som bor i fina lägenheter, har ett bra jobb och som känner till genusteori och tycker att det är jätteviktigt och som undrar varför resten av Sverige inte kan “inse” detta och som ojjar sig över hur opålästa alla stackare ute på vischan är. Det är de inte! De lever bara inte under samma omständigheter! Utanför städerna i Sverige är det brist på jobb, folk flyttar ut, samhällen försvinner. Det måste vi ändra på, där handlar inte jämställdheten om pojkarna och flickorna har rosa på sig eller om pappan eller mamman är hemma med barnen.

Vi måste jobba på hur folks yrken ser ut.
Hur folks livssituation ser ut.
Där ligger det.
Inte i att föra in omöjliga lagstiftningar.

Genusteori är grymt, det är skitbra, men det är inte allt.

Filed under Feminism, Politik och samhälle | Comments (18)

Det viktigaste med individualiserad föräldraförsäkring måste väl ändå vara barnen?

Amanda Duregård påpekade att jag inte tagit upp barnen i frågan om individualiserad föräldraförsäkring och ville mena att det var tråkigt, då barnen borde vara det viktigaste.

Amanda kan givetvis ha rätt, fel kan jag garanterat i alla fall inte påstå att hon har. Däremot så tror jag inte att ett genusbaserat argument är vinnande. Genus är en vetenskap som är åsiktsbaserad, jag identifierar mig som en genusfeminist, bland annat, men jag kan inte påstå att det finns så mycket bevisning att hänvisa till i dagsläget vad gäller hur bra barnen mår av att ha 50% fördelad barnledighet.

Gamla könsnormer har mycket mer “bevis” att hänvisa till.

Många människor anser att barnen mår bäst om de får vara med sin mamma, inte sin pappa. De har i princip hela historien att hänvisa till som sin bevisning. Argument som, om de här inte vore bäst, varför skulle det då alltid ha sett ut såhär? Och så vidare. Vi har hört det en miljard gånger, ungefär.

Alltså är det ytterligare ett argument som blir svårt att använda sig av om man ska argumentera för individualiserad föräldraförsäkring, då det argumentet förutsätter att minst en av föräldrarna är intresserade av genusteori. De föräldrarna behöver vi knappast nå ut till heller, då de redan fördelar sin barnledighet. Hoppas jag.

Självklart är det ytterst viktigt. Jag tror, som Amanda, att barnens kontakt med båda föräldarna är en ofantligt viktig del för jämställdheten i stort. Men jag är cynisk nog att tro att inkomstbaserade argument är de som rimligtvis skulle kunna nå ut, även om jag fortfarande anser att det finns bättre sätt att bemöta problemet.

Människor ska fortsätta utbildas inom könsnormer och genus, jag tror verkligen att det är något som kan förändra vårat samhälle i stort. Men, eftersom det är en vetenskap med många motståndare så är det svårt att få en positiv opinion till ett lagförslag med hjälp av genus. Man ska däremot aldrig sluta sprida vetskapen om genus, och självklart är det inget argument man ska undvika att använda sig av heller bara för att jag inte anser att det är det bästa. Men jag tror, om man ska lägga fokus på ett argument i stort som man vill att folk ska uppmärksamma, så är det fel argument om man vill få igenom en ny lagstiftning.

Många upprepningar här. Jag ursäktar. Kanske lite rörigt, men jag ville bara verkligen inte att det skulle bli fel. Det skulle bli ytterst tråkigt om en dålig formulering eller en upprening för lite innebar att folk trodde att jag ansåg att man ska sluta tala om genus och barnens fördelar.

Filed under Feminism, Politik och samhälle | Comments (7)

Individualiserad föräldraförsäkring är en ineffektiv låtsaslösning på ett mycket stort problem

Idag är jag och några andra eminenta damer med i Aftonbladet under rubriken De nya feministförebilderna.

Jag ser att många är för individualiserad föräldraförsäkring, det vill säga att mamman och pappan tar 50% av barnledigheten var enligt lag.

Det här är inte jag för.

Låt mig förklara varför.

I dagsläget består offentlig sektor av över 90% kvinnor samtidigt som privat sektor består av över 70% män. Något som ofta styr vem som är hemma med barnen är just karriären. En kvinna som jobbar inom offentlig sektor med mycket liten möjlighet att avancera i karriären prioriterar inte att kunna ägna mer tid på jobbet framför att vara hemma med barnen. De här kvinnorna ser det som sitt privilegium att kunna vara hemma med barnen. Inte så konstigt, kan jag tycka. Samtidigt så jobbar troligtvis deras män inom privat sektor, där frånvaron från jobbet är en karriärsmässig risk vilket innebär att de är mindre motiverade att stanna hemma med barnen.

Det här innebär också att majoriteten av alla svenskar faktiskt inte vill ha den här lagstiftningen.

Så, kan vi tvinga på föräldrar det här? Vad leder det till? Låt oss applicera de här lagstiftningen på rådande läge i Sverige och fundera på vad de för tillfället skulle kunna resultera i.

Kvinnorna skulle inte avancera mer i karriären, då det inte finns rum för det inom de yrken majoriteten av alla kvinnor inom. Däremot så skulle det kunna innebära att de här jobben, på sikt, ger högre lön. Då de skulle tappa en viss lågstatusmarkör. Det kostar att ha folk hemma med barn, och det är därför inte konstigt att yrken som blir kvinnodominerande blir mer lågavlönade. Kvinnor skulle alltså på sikt, om de var villiga att ge upp 50% av sin barnledighet, se ett lönelyft inom hela deras yrkeskategori.

Motsatt skulle självklart gälla männen och privat sektor. Jobben skulle troligtvis innebära en lägre lönsättning på sikt.

Det här låter kanske inte helt dumt, det håller jag med om! Men i ärlighetens namn så tycker jag att det finns mycket bättre sätt att lösa den här problematiken. Möjligen skulle det ta lite längre tid, men man skulle kunna undvika att man tar en lösning som är en dålig lösning på ett stort problem istället för att tag i det riktiga problemet. Dessutom så finns det en problematik att bestämma över hur folk ska göra med sina barn i den här frågan. Ska staten gå in, på grund av en sån här åsikt, och omyndigförklara föräldrar? Nej, det tycker jag inte, även om jag ser det goda i det för samhällets skull, för man måste någonstans värdera frihet i ett modernt samhälle oavsett vilken moralisk åsikt man har i en föräldrafördelningsfråga. Nästa fråga som staten vill bestämma i behöver ju inte heller vara något jag är för.

Så vad tycker jag att man ska göra istället?

Som jag säger i artikeln så är det en stor problematik att privat sektor domineras av män och offentlig sektor av kvinnor. Även om offentlig sektor skulle få en lite högre lönsättning, och pivat sektor en lite lägre, så skulle det fortfarande innebära en så jättestor skillnad. Kön skulle fortsätta vara en fråga om klass. Att kön är en klassfråga i så stor bemärkelse är det största problemet av alla, och vi måste jobba för att utjämna mängden kvinnor och män i vardera sektor.

Det är jättelätt för exempelvis Lisa Magnusson att vara för individualiserad föräldraförsäkring och för andra kvinnor, typ, jag, som är i samma jobbsits. Vi vinner nämligen på det. Man kan inte arumentera för individualiserad föräldraförsäkring med argumentet att det vore bättre för kvinnor i karriären, då det faktiskt inte riktigt stämmer för majoriteten av svenska kvinnor. Jag och Lisa har kul jobb inom privat sektor med möjlighet att avancera, det har inte Lena som sitter i ICA-kassan i Sundsvall. För henne innebär individualiserad föräldraförsäkring endast och enbart att hon får något som hon anser vara ett privilegium borttaget, samtidigt som hennes man med den större inkomsten tappar inkomst vilket då också innebär en ekonomisk smäll för familjen både på kort och lång sikt.

Ska man argumentera för individualiserad föräldraförsäkring så måste man för det första se till hur jobbfördelingen faktiskt ser ut i Sverige, och utgå ifrån det. Med nuvarande argument blir det mest en spark från feminister från medelklass och uppåt ner på arbetarkvinnan – En högst viktig grupp som man måste sluta nonchalera vad gäller kvinnofrågor. Att feminism är mer utbrett i Stockholm än i små orter har inte så mycket att göra med okunskap, som många gärna vill tro, utan det har med att situationen i resten av Sverige inte är likadan som för feministerna här i Stockholm. Sveriges feminism måste bli mindre Stockholmsfixerad.

Man skulle kunna argumentera för den med att lågstatusjobb på sikt skulle få en lite högre lönesättning än tidigare. Frågan är, skulle folk tro på det? Skulle det vara nog? Nej, förmodligen inte, då det fortfarande innebär att kvinnor innehar jobb med lägre lön än vad männen gör, och därför fungerar stort sett inte argumentet att det skulle vara bra för kvinnor karriärsmässigt. Lite, ja, inte tillräkligt för att det skulle kompensera det som är det faktiska problemet – Det vill säga vilken typ av jobb som män och kvinnor har och man vill komma ifrån att kön ska vara likställt med klass.

Istället bör man, som sagt, enligt mig fokusera på att få in fler kvinnor i privat sektor och också jobba för att män faktiskt vill vara hemma med barnen.

Jag skulle gärna, personligen, vilja ha individualiserad föräldraförsäkring, men jag kan inte se att det skulle vara särskilt gynnsamt för samhället i stort.

Filed under Allmänt, Feminism, Politik och samhälle | Comments (19)